Jag har många gånger den senaste tiden igen tänkt på det gamla omdömet: se hur de kristna älskar varandra! Det var omdömet om den gamla kyrkans kristna, och redan den första tiden! Kristna, som stod inför svåra utmaningar: judekristna, som med modersmjölken fått lära sig att de är Guds folk, och hednakristna, som inte förstod sig på traditioner och begränsningar. I de första kristna församlingarna var det sannerligen en blandad skara.

När jag idag skall skriva ”se hur de kristna…” kommer jag inte längre. Ibland, t.ex. idag, frestas jag att tänka ”se hur de kristna föraktar varandra”, ”se hur de kristna grälar med varandra” – jag tror att det är det främsta antivittnesbörd om kristen tro som kan ges vår samtid!

Men inte heller detta – se hur de kristna grälar med varandra – är hela sanningen.

Det finns många exempel på kärlek och högaktning, utöver åsikts- och fromhetsriktningar.

Här skall också sägas, att den första kristna kärleken inte hade sin grund i att man tolererade vad som helst. Inte är det speciellt kristligt att tänka att allt går, man kan sälja hela trosbekännelsen och dess innehåll om man bara ”älskar”. Man har då själv definierat vad kärlek är, vilket inte är mycket att bygga på!

Men nog finns här anledning till självrannsakan. Man måste öva sig i att inte låta sig provoceras av angrepp, lögner eller förtal.

Under tiden i Medi-Heli tänkte jag ofta på att man möter en mycket större barmhärtighet bland vanliga människor – av vilka många inte åtminstone är bekännande kristna – än inom kyrkan. Den uppfattningen växer sig starkare dag för dag, förefaller det ibland.

Jag tror att ett verkligt vittnesbörd i tiden skulle vara att sluta med förtal, med intriger och smutskastning av andra kristna. Med det avser jag inte att man borde strypa ett teologiskt och andligt samtal. Kanske vi rentav har för dålig beredskap att argumentera i sak, när argumenten tryter – och kanske annars också – blir det lätt personangrepp och allmän aggression. Nej, fram för öppet samtal, inklusive rejäla uppgörelser med falsk teologi! Jag erinrar mig ärkebiskop Martti Simojokis ord: dålig teologi kan bara övervinnas med bättre teologi.

Därför är det fritt fram för saklig kritik, ifrågasättande av åsikter, motargument etc. i det oändliga.

Men jag tror att Jesus sörjer över den ”elakhetens surdeg” som förekommer i vår kyrka och i vårt stift.

Om vi ändå vill fullgöra vårt uppdrag som kyrka måste vi finna en annan ton. Annars är vi effektiva i vårt antivittnesbörd.

En gammal fråga:
– Är det möjligt att städa hela London på 15 minuter?
– Nej! Det är omöjligt!
– Det är möjligt om var och en städar sin egen trappa.

Vi kunde ha tidernas chans i denna situation, med alla svåra frågor – inklusive ämbetsfrågan – att demonstrera ett annat sätt att hantera den än det som vi möter i omvärlden.

Vi förbinder oss till varandra, men då gör vi det under förutsättning att vi också förbinder oss att låta Guds Ord vara vårt högsta rättesnöre, i lära och liv.

Om förståelser och tolkningar kan vi alltid diskutera, men inte om Bibeln skall vara vår bekännelses grund. Detta måste vara det odiskutabla utgångsläget.

Henrik