I Vbl har en känd prästman skrivit en insändare om de problem som skulle uppstå om en person med den gamla ämbetssynen skulle bli vald till biskop.

Jag ser det inte särskilt meningsfullt att gå i polemik mot en äldre prästbroder, vars förtjänster för vår kyrka och vårt stift jag är den första att erkänna. När uppropet dessutom utmynnar i ett stöd för en annan kandidat, skulle det också kunna uppfattas som någon kritik mot andra. På den vägen vill jag inte gå in. Jag ber sådana som läser detta tipsa folk om denna sida, gärna också om någon fråga eller något ämne som borde behandlas här. För mig känns det mera meningsfullt att ta upp frågeställningar här än att diskutera eller disputera inför allmänheten. Tids nog hinner vi komma in på detaljfrågor också i andra sammanhang.

Vad insändaren i Vbl beträffar kan vi – han och jag – lugnt tillsammans plocka ner många av hindren på listan.

Jag drabbas igen av det att andra berättar för mig vad jag anser. Kanske den enkla arbetsfördelningen kunde vara att jag står för mina åsikter, andra för sina? Detta sagt utan ironi! Det blir bara så, att deras tankar om vad jag tror inte är överensstämmande med vad jag verkligen vill stå för.

När det i insändaren i Vbl talas om ”förvaltningsmässig katastrof” är det ännu en gång aktuellt att konstatera två saker.

För det första ser jag i denna situation det som en biskops uppgift att i första hand ansvara för hur de kvinnliga – och de manliga – prästerna är präster, inte att de är det. Den som nu väljs stiger in i en situation, som han inte är ansvarig för. Jag har inte ställt upp för att bekämpa kvinnliga präster, eller förhindra deras verksamhet! Men jag följer min övertygelse och går inte utöver vad jag tror att är rätt utifrån Guds Heliga Ord.

För det andra ser jag inte något principiellt hinder i en ”undantagssituation” som vår kyrka befinner sig i nu (i den meningen en undantagssituation att vem som än blir biskop, vad som än sker har vi olika uppfattningar) att sköta förvaltning, utbildning, administration osv helt oavsett om det är manliga eller kvinnliga ordinander. Ämbetsfrågan är en frågeställning som inte skall hanteras genom att försöka försvåra situationen, eller genom administrativa åtgärder försöka blockera någons väg. Min kompromiss är att såvitt det gäller enbart frågeställningen manligt-kvinnligt är jag beredd att göra allt för att det skall bli möjligt. Men till altaret går jag inte. Jag har också tidigare skrivit om detta, och om släktskap mellan olika frågeställningar.

Jag vill tillägga att däremot är det ett hinder att bli präst om man är beredd att sälja trosbekännelsen, förneka försoningen, Kristi uppståndelse osv. Som alla vet är detta ett olyckligt faktum i vår kyrka, förhoppningsvis inte i vårt stift.

Jag erkänner och förstår att situationen inte är optimal, och just detta skall väljarna bedöma! Jag tror dock att detta val egentligen handlar om helt andra frågor. För mig är den viktigaste frågan att kyrkan skall våga och vilja vara kyrka. Att kyrkan skall stå för Guds Ord. I ljuset av detta är kommunreformen och många andra frågor mycket mindre – även om dessa naturligtvis skall lösas. Jag skriver inte mera om detta just nu, jag hänvisar till andra kommentarer på denna blogg.

Man har i olika sammanhang deklarerat att den trostolkning som de som förespråkar den traditionella ämbetssynen har, är en legitim tolkning. Det är inte någon villolära. En övertygelse som är en legitim – inte endast legal – trostolkning behöver jag inte överge.

Vägen är inte, och kommer inte att vara, stängd för den kvinna som vill bli präst i Borgå stift, hur det än går i valet.

Många frågar sig kanske om redan detta är en kompromiss, som inte kan tolereras. Jag handlar enligt min övertygelse, och förutsätter att andra också gör det. Vi har samma Bibel. Det är där vi skall söka svaren.

Kanske vi nu behöver tid – tid att se sammanhang och följder. Vi behöver också frihet, men frihet under teologiskt och andligt ansvar. Jag har aldrig förstått, och kommer aldrig att förstå mig på dem som kräver att folk skall handla mot sitt samvete, eller försvinna, där det handlar om en syn som av alla parter har förklarats vara legitim.

Det måste finnas andra vägar än tvångets, sanktionernas och straffandets väg. Och det måste bli proportion på frågorna, också fast det är biskopsval.

VAD ÄR VIKTIGAST NU? Vilken plats och prioritet har ämbetsfrågan i helheten? Hur ofta kommer det att i praktiken bli konfliktsituationer?

Vi har nu levt i en situation i vår kyrka där 9-10 församlingar (i hela kyrkan) har haft problem!

Dem bör vi lösa. Tillsammans. Men det är kanske 2% av alla församlingar…

Och det kanske också säger något om proportionerna, något som man kan glömma i diskussionernas hetta.

Henrik