I nyheterna berättas idag om incidenter som är ganska exceptionella för vårt land.

150-200 ungdomar (enligt en uppgift som jag inte kan kontrollera talas det också om unga vuxna) satte eld på magasinen mitt emot riksdagshuset i Helsingfors. När brandkåren anlände för att släcka branden, som delvis tänts med hjälp av bränsleflaskor (”Molotovcocktails”) blev de förhindrade och angripna! Det resulterade i att brandmännen måste dra sig tillbaka (!) och invänta hjälp av polisen. Ungdomarna angrep sedan polisen med bl.a stenar, och 17-20 poliser skadades i samband med kravallerna.

När en ambulans skulle undsätta en skadad (i Kajsaniemi eller Brunnsparken, båda uppgifterna har förekommit) stoppades den och förhindrades genom att ungdomar klättrade upp på taket, kastade stenar och vägrade låta ambulansen undsätta den hjälpbehövande.

Vid magasinen skades också en polisbil, två brandbilar och en väktarfirmas bil.

Vad är detta??

Den franska sociologen Émile Durkheim skrev år 1897 boken Suicide där han använder termen anomi. Med detta menas inte brist på respekt för regenter, eller myndigheter, som närmast är anarki, utan brist på normer, oförmåga och avståndstagande från lag och rätt. Den gamla vilda västerns lagbrytare var inte anomister, snarare antinomister: man erkände lagen, men bröt medvetet mot den.

Durkheim ansåg att anomin hänger samman med alienation (främlingskap) och meningslöshet.

Också Dostojevski är inne på samma tema i sina klassiska verk (Bröderna Karamazov och Brott och straff). Också Albert Camus och t.ex. Martin Scorseses Taxi Driver är inne på samma linje.

Å ena sidan är det uppenbart att ett samhälle måste reagera bestämt och målmedvetet. Angrepp på räddningsmyndigheter är något av det mest omänskliga som finns – principen att räddningsväsendet står utanför konflikter och partiskhet är en allmänt erkänd och odiskutabel princip. Jag tvekar inte när det gäller att stöda det lagliga samhällets rätt och ansvar i dylika frågor.

Men samtidigt kommer man inte ifrån att detta är ett symptom på unga människors illamående och bör hanteras också som sådant. Anomi uppkommer när skillanden mellan personliga förväntningar, ideal och målsättningar krossats och när samhällets värderingar har förändrats. Globaliseringen är utan tvekan ett av de fenomen, som resulterar i dylika totalt missriktade reaktioner.

Det anmärkningsvärda är att anomi är ett ord som i Nya testamentet präglar det antikristliga skedet. I Matt. 24 heter det att genom att ”anomin (laglösheten) ökar skall kärleken hos de flesta kallna.” Och i 2 Tess. 2 där ordet förekommer, sammankopplas det med Antikrist och hans framträdande.

Den unga generationen har tappat värdegrunden, de har ingenting att leva för. Detta gäller naturligtvis inte alls alla. Men det gäller en allt större minoritet, och är en förvarning om vad som komma skall.

Jag menar att detta också är ett uttryck för min generations svek. Vi har försummat att ge vidare det arv som hela vår kultur vilar på. Men det avses inte att institutioner, lösningar och strukturer skall kopieras för kommande generationer. Mycket nytänkande och ifrågasättande behövs. Också om detta stöter på motstånd och åtminstone misstänklighet från vår sida.

Men jag avser livsgrunden. ”Ty en annan grund kan ingen lägga än den som är lagd, nämligen Kristus Jesus.” Detta är sannerligen ingen fras. Låt mig här anknyta till och påminna om Timo Laatos artikel (se nedan) om värdesamtalet. Och hans träffande bild: om man river bort korset i vår nationella symbol är det bara ett skynke, en trasa kvar.

Har vi inte fått beviset på detta nu igen?

Henrik