Henriks kommentarer

Nyligen hemkommen från kyrkomötet och samtal där, konstaterar jag att det kyrkliga klimatet har förändrats. Mer och mer ser man en polarisering mellan åsiktsgrupperna, särskilt företrädd av å ena sidan biskoparna, å andra sidan teologer med traditionell ämbetssyn.

Efter ett öppet och förtroligt samtal med bl.a biskop Eero Huovinen, kunde flera av oss konstatera att kyrkan sannolikt på sikt kommer att spricka på grund av totalt dödläge i fråga om ordinander och präster med traditionell ämbetssyn. En annan av biskoparna sade att ingen biskop kommer någonsin mera att ordna särvigningar. Flera kosntaterade också att sannolikheten för att en person med traditionell ämbetssyn skulle uppföras på förslag till en khdetjänst i en flerprästförsamling börjar minska starkt och närmar sig noll.

Jag konstaterar att för min generation är detta oerhört tunga besked. Vi älskar kyrkan, vi har vuxit upp med denna kyrka, som bokstavligt är fädernas och mödrarnas kyrka.

Men det finns också anledning till optimism. Denna optimism är inte en illusion, utan innebär att en kristen människa alltid har en framtid. Det fanns i kyrkomötet flera ombud, kanske rentav en växande skara, som med sorg såg de låsta positionerna, och som signalerade en annan väg än den av Heikkas arbetsgrupp anbefallda. I rättvisans namn skall sägas att också denna arbetsgrupp ju nog förespråkar pastorala samtal, vad som sedan avses i praktiken kan vara en annan sak. Men många uttryckte sin bestörtning över biskoparnas oresonliga attityder, och tyckte att det borde finnas vägar framåt inom samma kyrka.

Det finns också mycket liv vid sidan av och oberoende av de kyrkliga strukturerna. Våra väckelserörelser är ett gott alternativ. På svenskt håll gäller det närmast SLEF (Evangelieföreningen), som nog vill verka mycket solidariskt med vår kyrka, men som också har en teologiskt och andligt klar profil. På finskt håll finns det gudstjänstgemenskaper och andra gemenskaper i tillägg till de många och starka väckelserörelserna.

En minnesbild ur min erfarenhet har starkt talat till mig. När jag i Medi-Heli försökte göra något för den nedläggningshotade Åbo-helikoptern, förhandlade jag intensivt med ministrar och höga tjänstemän. Det var som att tala med en vägg. Totalt omöjligt, svarade bl.a den ansvarige ministern, själv åbolänning då.

Då tänkte jag: går det inte ”övre vägen” så kan det gå ”nedre vägen”. Jag kontaktade ett par sjuksköterskor i Kimito, som genast anmälde sitt intresse. ”Vad kan vi göra?” frågade de. Jag sade: samla namn. När det var jul, nyår och Trettondag, var de yttre omständigheterna att på en månad få någon större skara mycket begränsade. Men det var riksdagsval på kommande och jag tänkte att redan 2000 namn kan ha betydelse. Jag som känner Åbolands skärgård, ”världens vackraste skärgård”, visste att helikoptern behövs just där!

Jag minns ännu tydligt när namnlistan överlämnades till ministern. Det blev inte 2000 namn, det blev 44 000!! Och ministern hade svårt att ta emot hela högen av adresser…

Inom någon vecka hade allting ordnats, av ministern och hans parti, vilket passade mig mycket bra. Han gjorde faktiskt mycket för Medi-Heli i och med det, med benäget bistånd av dessa två sjukskötare och deras vänner!

Nu har jag tänkt på den kyrkliga situationen. Under en lång tid har samtal förts med kyrkans ledning angående möjligheter att också de teologer som vill hålla fast vid kyrkans bekännelse skulle kuna vara präster i vår kyrka. Att vi skulle försöka samsas om livsrum. att vi kunde få tänka oss någon ”gammalkyrklig” prästvigning varje år osv. Jag har frågat, skrivit, några har svarat nej, de flesta tigit. Samtal mellan väckelserörelsernas ledare och några biskopar, under ärkebiskopens ledning, har förts under flera år. Resultatet noll vad sakfrågorna beträffar, men säkert av betydelse på det personliga planet, vilket inte skall föraktas eller undervärderas.

Nu tror jag att diskusionernas tid är förbi. Det för ingen vart. Eller rättare sagt: nu skall samtalen föras ”nedre vägen”, dvs med kyrkfolket, med Guds folk. Går det inte ”övre vägen”, så kan det gå ”nedre vägen” – även om jag erkänner att detta bildspråk är oriktigt – präster och biskopar är församlingens tjänare – så torde läsaren förstå vad som avses.

Med detta signalerar jag några saker.

Det första kunde man kalla någon form av uppgivenhet, men det är bara en ytlig reaktion.
Den egentliga orsaken är att jag – och många med mig – inte vill att livet skall gå till att diskutera en eller två teologiska frågor. Nu gäller det snarare att arbeta och förkunna Guds ord så att människor finner Livet, tron på Kristus. Då vaknar också behovet på nytt av att konsultera Guds Ord i olika frågor.

Samtal kan alltid föras med alla som vill samtala. Alltid när eller om biskoparna vill oss något, är vi beredda att samtala. Och jag hoppas det gäller även omvänt – när vi har något ärende.

Biskop Huovinen var mycket vänlig i sin pessimistiska bedömning av möjligheten av att komma vidare. Sällan eller aldrig har jag så påtagligt sett biskopens sorg i denna sak, som nu vid några samtal under kyrkomötet (i mindre grupp och privat).

De unga teologerna, som jag har försökt möta i STI och som har diskuterat sin framtid, orkar inte på sikt vänta på något som aldrig kommer. Jag har kanske lurat dem. Jag har försökt mana till tålamod, till bön, jag har försökt låta bli att föreskriva dem några ”regler” för hur en bekännelsetrogen bör handla. En del har gått till samvigningar, några av dem har kommit med en ångest och en känsla av att ha svikit, inte minst när de mött sina kamrater som inte för sitt samvetets skull ha kunnat gå den vägen. Men jag har sett som min uppgift att hålla alla optioner levande.

Men nu börjar nog en annan ton växa sig stark inom mig. En av mina goda vänner i kyrkomötet, som tidigare haft samma inställning, sade: ”Om kyrkans ledning inte ändrar attityd här kommer jag – i motsats till vad jag tidigare gjort – öppet att uppmana dem att resa till Sverige eller någon annanstans och söka prästvigning där.” Jag börjar luta åt detsamma. Vad annat kan man göra? Liberala teologer får nog plats, konservativa teologer vill man inte ha. Behovet av Guds ords förkunnelse är stort. Och större blir det ännu de närmaste åren!

Det är inte vi som säger ”ut med er”. Det är majoriteten som skulle vilja ha bort oss. Man frågar sig vad väntar vi på?

Mitt svar är: vi väntar på att Gud själv skall beröra oss alla. Vi väntar på väckelse, på förnyelse. Och det finns också något annat som pekar åt samma håll.

Jag tror nämligen att många bland kyrkfolket inte tänker så. De vill ofta ha teologer och präster av ”den gamla sorten”. Och vill de ha moderna teologer, så finns det gott om alternativa lösningar.

Målsättningen är INTE att bekämpa kvinnliga präster. Teologiska och andliga frågor skall inte avgöras genom maktpolitik.

Målsättningen är att livsrum skall ges också åt dem som har den traditionella synen, utan att detta skall upphäva andras rätt. Jag tror nämligen att kyrkan behöver TID, och att en stor del av det aktiva kyrkfolket inte vill att ämbetsfrågan skall bli den fråga som gör att kyrkan spricker.

Frågan lyder: är man på annat håll villig att låta de båda grupperna leva och verka inom samma kyrka, och att låta folk söka sig till sådana gudstjänster som motsvarar deras önskan? I många andra sammanhang är inte samarbete och integration något problem. Smärtpunkten är framför allt gudstjänsten.

Detta kommer då med tiden att bekräfta Gamaliels gamla ord i Apg. 5:38-39. Är inte detta en realistisk beskrivning av också våra alternativ?

Jag skriver detta med nöd i hjärtat och med förhoppningen att Gud själv skall ingripa och visa oss alla ”var vägen går”, om och när vi har förstått Guds vilja fel.

Henrik

Inga kommentarer hittills | Kommentera!

Comments are closed.