En intensiv TV-diskussion har igen förts. Språket är en del av människans identitet, och gäller mycket mera än bara språkkunskaper.

Jag tycker att programmet delvis ledde till försvarspositioner. Kanske också attityderna skulle kräva en översyn?

Trots att det handlar om frågeställningar som berör alla människor mycket djupt.

Den som är trygg i sin identitet, kan vara generös. Därför var det för mig uppmuntrande att höra sådana personers kommentarer, som i sina attityder överskred gränser. Päivi Storgård var en sådan, Hannu Olkinuora en annan. Och också Kaj Kunnas.

Kunde inte vi i stället för språkstrider både försöka bevara de olika kulturella och språkliga identiteterna och samtidigt verka för att bryta ner fördomar och förenklingar?

Jag har som svenskspråkig finländare blivit mycket väl bemött på finskt håll. Jag har stärkts i min stora beundran för och kärlek till den finskspråkiga kulturen.

Jag hoppas att språkstriderna inte flammar upp på nytt, och att det ska behövas nya nationella kriser för att förenas igen, som på 1930-talet.

Låt oss bygga tillsammans, låt oss högakta varandra. Låt oss lära känna varandra bättre!

Jag har mött språklig intolerans på båda sidor om modersmålsstrecket. Kanske en del av de attityder man som finlandsvensk möter är ”avbetalningar” på orättvisor i gången tid?

Språkkunskaper är nog en god sak. Målsättningen måste nog vara, att var och en ser detta ”inifrån”, alla försök att säga ”du behöver språkkunskaper” klingar för döva öron.

Om någon eller många inte förstår det, är det deras skam. Kanske blir det en ond cirkel – om man inte kan, vill man inte kunna. Därför tycker jag att beredskap borde ges i ett tillräckligt tidigt skede. Också på svenskspråkigt håll finns det hårda attityder mot att lära sig finska ordentligt,

För både finskan och svenskan skulle det gälla att göra undervisningen motiverande, och också kunna visa på den praktiska nyttan av språkkunskaper.

Henrik