Hörde idag på nyheter. Kunde inte låta bli att förundra mig över den självklarhet, som nyheterna andades.

Diskussionen gällde kvinnliga präster.

– Tror ni att frågan i någon avlägsen framtid kommer att bli aktuell för kyrkan?

– Nej, det tror jag inte.

Och så intervjuades en dam, som skrivit ut sig ur den evangelisk-lutherska kyrkan samma år som beslutet om kvinnliga präster fattades.

– Jag är en yrkesarbetande kvinna och jag har många manliga arbetstagare som lyder under mig. Frågan om kvinnliga präster är ingen jämlikhetsfråga, jag är naturligtvis för jämlikhet.

Så självklart, så lätt att acceptera. Alla låter den ortodoxa kyrkan vara i fred. Det handlade ju naturligtvis om den ortodoxa kyrkan.

Kanske någon tänker: de är hopplöst föråldrade. Eller vad de nu tänker. Men förklaringarna är not teologiskt gångbara över samfundsgränser.

Nu behöver ingen säga åt mig att den ortodoxa kyrkan (och den romersk-katolska kyrkan med) betraktar prästämbetet som ett sakrament, och att dess ämbetsteologi är en annan.

Ändå konstaterar jag att också i den lutherska kyrkan finns samma element, ss. brudmystik, kristusrepresentation (Ef. 5) mm. Men det rimmar illa i ett demokratiskt samhälle, som inte orkar tränga sig in i motiveringar, som kanske inte tilltalar.

Så är det bara. Men kanske någon i sitt stilla sinne drar slutsatsen: kanske allt nejsägande till ämbetsreformen inte bottnar i rasism eller diskriminering av kvinnor. I så fall drar de nog rätt slutsats.

Jag tycker att den pågående diskussionen och dess motiveringar visar på släktskapet mellan frågeställningarna. Först ifrågasattes man och kvinna i församlingen, sedan i äktenskapet – de två stora frågeställningarna som har relationer till både ämbetsteologi och skapelseteologi.

Nu vill jag gärna väga upp detta med att erkänna, att jag varit mycket tacksam för kvinnliga prästers insats, t.ex. i kyrkomötesdebatten i november. Såväl khde Aino Vesti som församlingspastor Minnamaria Tammisalo stod för god och ”klassisk” teologi när det gällde diskussionerna nu (och också tidigare inlägg). Jag har också vid mina många besök i församlingar mött kvinnliga kolleger, som stått för mycket god evangelisk (evangelisk-luthersk) teologi, många gånger mycket klarare än många av oss manliga präster presterar. Det vill jag ödmjukt ge erkännande för, sådant gör intryck, djupa intryck.

Jag talar inte bara om en likhet i åsikter, utan en mycket djupare helhetssyn på vad evangelisk-luthersk tro är.

Med detta inlägg vill jag inte försöka utmana någon, även om jag tycker att för den tänkande iakttagaren så har de teologiska motiveringarna till ämbetsbeslutet år 1986 aktualiserats igen, inte minst genom den argumentation, som mot tydliga bibelord igen har anförts, samma argumentation som för 25 år sedan.

Men andra ser ju saken på annat sätt.

Henrik