”Quintili Vare, legiones redde!” Publius Quintilius Varus, ge mig mina legioner!

Det klassiska uttrycket sägs vara kejsar Augustus’, efter att han hört att den germanska befälhavaren Arminius besegrat Quintilius Varus, som förlorade tre romerska legioner och sitt eget liv år 9 e. Kr.

Generaler utan legioner – det måste väl vara en befälhavares och ledares mardröm!

Frågan är nu, om detta kommer att besannas inom kyrkan.

Beslutet i kyrkomötet har diskuterats mycket. Uppenbart är att många församlingsaktiva, kyrkans fotfolk, har en annan syn på dessa frågor. Biskopar har kallat detta beslut ”klokt” och något som ”befrämjar enheten”. Det förefaller som om biskoparna hade valt sin linje före kyrkomötet, det är som när en präst har predikan klar, och endast söker en lämplig text…

Jag vet från initierat håll att man inom gammallaestadianismen diskuterar mycket ingående varför samtliga gammallaestadianer i kyrkomötet röstade med majoriteten. Deras ställningstagande har väckt frågor t.o.m. i väckelserörelsens  högsta ledning.

Man har också fått läsa om att kyrkan är delad. Någon annan skriver om att det pågår ett inbördeskrig inom kyrkan och att bl.a. Gemenskapsrörelsen förberett detta i flera år.

När man ser på församlingsvalet och den ökade röstningsprocenten, måste man också fråga sig om det blir ”hemåt”. Positivt är det utan tvekan att så många röstar. Men vad säger 11 000 förkastade röster? Och framför allt: kommer de som röstade att synas i kyrkan, eller har de valt programmet för deras vidkommande som är där och ofta har andra åsikter??

Frågorna är många. Inom våra konservativa led diskuteras nu mycket, bl.a behovet av samling och gemensam satsning. Det är nämligen inte bara homofrågan som är ”status controversiae”, utan framför allt Bibelns ställning, dess tolkning och betydelse för kyrkan. Jag noterar med tillfredsställelse att också kvinnliga präster är aktiva inom samma front: man vill slå vakt om Bibelns ställning och om äktenskapet.

Biskoparna har mera oroat sig över hur kyrkans stora massor skall reagera och försökt dämpa reaktionerna. Det är ju förståeligt. En biskop skall också värna sig om dem som befinner sig i hjordens utkanter, sade en biskop en gång.

Men jag tror att biskoparna måste börja oroa sig över kyrkans aktivaste medlemmar. Många kritiska röster hörs numera och när röster inom biskopskollegiet höjs för att trosbekännelsen inte uttrycker fakta, att Bibeln inte i allt är tillförlitlig osv, reagerar nog många.

Ett kommande perspektiv kan bli generaler utan legioner.

Som jag ser det är en prästs och också en biskops viktigaste bundsförvant, näst Kristus själv, hans kropp, dvs församlingen. Den församling, som bekänner tron på Kristus och vill följa honom. Och för att undvika missförstånd: den som bekänner tron på Kristus, vilket inte sammanfaller med ”den som delar mina åsikter”.

”Församlingen” är säkert inte ett homogent begrepp. Alla ser inte lika, men min poäng är att en stor grupp av kyrkans trognaste fotfolk nu känner sig vilsna och osäkra.

En konflikt och redan någon form av polarisering med en del av församlingens fotfolk som andra part, kan bli ganska ödesdiger. För det är ju inte herden som skall avskeda hjorden, utan hjorden, som vid behov, skall göra sig av med falska herdar.

Denna verklighet finns över varje präst och varje biskop. Vi är församlingens tjänare, inte dess herrar, utan dess herdar, i den mån vi är trogna förvaltare.

Men denna verklighet är inte beroende av människors åtgärder. Herren själv försvarar sin hjord och Han beskyddar också sina herdar. Därför är det av Honom vi får söka vårt ”mandat” och också be om förnyelse och upprättelse av Honom.

Min förhoppning och min bön är att HERREN själv ska ropa samman sitt folk. I den ingår centralt att vår kära kyrka skall få vara en del av Herrens framtidsplaner. Tiden är nu svår, och mycket kan ske. Må Gud själv ge vishet och leda oss alla så att vi inte ödelägger det som Herren vill. Herre, förbarma dig över oss! Kristus, förbarma dig över oss! Herre, förbarma dig över oss.

Henrik