En gång för länge sen, i Uppsala 1972, hölls nordiskt studentmöte.

Då var den karismatiska rörelsen rätt ny och okänd, och därför väckte den frågor och farhågor. På studentmötets talar- och ledarsamling diskuterades det om vi skulle låta dem som ville hålla ett karismatiskt eftermöte, som alternativ till de andra, bl.a sång- och vittnesbördsmöte, som Torsten Josephsson och jag brukade hålla (Torsten ledde mötet, jag spelade).

Vännen och sedermera teol. dr Agne Nordlander sade att han vill gå på det karismatiska mötet, också för att se vad det går ut på, hur det är.

När vi sedan alla samlades och varje ledare rapporterade från ”sitt” eftermöte, hur det varit, om det var folk osv, kom turen till Agne. Alla väntade ivrigt vad den gode och kloke Agne skulle säga.

Jag minns såväl hans ord. Han sade endast: HERREN var där.

Alla såg på Agne att han talade sanning.

Jag minns ännu, smått road och med saknad, Torsten J, som ju hade en förbluffande ”förmåga” att ”sniffa sig till” de rätta vindarna. Han var alltid där det hände, och där det som just då var inne (i god mening sagt) hände. Och Torsten var nu besviken över att han inte fått vara med om det karismatiska mötet, bönemötet, där ”Herren var”.

Det är ju en riktig avundsjuka…

När jag tänker på Katarinakyrkan och dagarna i Stockholm, tycker jag att min förnimmelse är densamma:

Herren var där.

Vad det innebär vet vi inte ännu. Men jag har på känn att vi kommer att få veta en hel del ännu.

Henrik