Kom och se!

Jag fick för en tid sedan en ramsa på tre rader, som bestod av tre engelska ord, i olika ordningsföjd.

behave – believe – belong
believe – belong – behave
belong – believe – behave

Denna formel som innehåller orden behave (=uppföra sig, göra enligt ett visst mönster), believe (=tro) och belong (=höra till ngt), sägs uttrycka tre olika mönster i tiden.

Den första gruppen kallas ”builders” (byggare) och gäller personer födda före år 1945. Den andra gruppen är ”boomers” (används om byggnadsarbetare, särskilt brobyggare, i detta sammanhang syftar termen på ”baby boomers”, på den stora generationen som föddes i växande välstånd efter andra världskriget), och handlar om personer födda mellan 1945-65. Den tredje gruppen är ”busters” (ett slags trotsare, sådana som bryter sönder gamla system som upplevs meningslösa, och ersätter dessa med andra), och gäller personer födda efter 1965.

Naturligtvis är det fråga om tendenser, men ju mnera jag har funderat på saken desto flera poänger ser jag i en sådan uppställning (som min sons bustervänner från Sheffield upplyst mig om).

En äldre tid hade seder. Man gick i kyrkan, man ifrågasatte inte mycket som ifrågasätts idag. Detta gällde en större grupp än de som ville bekänna sig som troende kristna. Om det ”tände” och man fick en personlig tro, ledde det till att man anslöt sig, var mera regelbundet och helt med. Till beteendemönstret hörde att man gick i kyrkan, hade en ”kristlig” inställning till livet.

Den andra gruppen, till vilken jag alltså hör, skulle då vara sådana som argumenterar kring frågor som gäller kristen tro, sanning, rätt eller orätt osv. Om man finner skäl, eller rentav goda skäl, då ansluter man sig, vilket leder till att ens liv förändras. Man försöker börja leva som kristen. Men förutsättning för att engagera sig är att finna goda skäl: kristen på goda grunder…

Den tredje gruppen, dagens unga och unga vuxna, är inte i första hand intresserade av argumentation, eller skulle man hellre säga att det är inte det första, eller ens det avgörande. Man går med om och när man blir inbjuden, om man har vänner där, om gemenskapen är god, om det ger en något. Om eller förhoppningsvis när det ”tänder”, leder det till ett förändrat liv i Kristi efterföljelse. Men kanske inte alltid i gamla institutioner, såsom den etablerade konfessionella kyrkan.

Min son Toffi kommenterade min utläggning med följande ord, när jag ville kolla om jag uppfattat dem rätt:

Nog är det i princip rätt. Man kunde kanske också tillägga att skillnaden mellan den andra och den tredje gruppen handlar om att boomers kommer in i gemenskapen genom läran, och busters in i läran genom gemenskapen. Och det har ju förstås rätt så stora konsekvenser för hur man bemöter folk, och vad folk söker efter. Boomers som vuxit upp i ideologiernas kamp söker efter sanningen. Busters som vuxit upp i en tid av söndriga familjerelationer söker efter gemenskap – sann gemenskap och vänskap som inte sviker. Busters har blivit besvikna på institutionerna som inte skyddat dem; familjen, kyrkan, samhället. Därför bygger de upp sina egna sociala nätverk. Det finns också en generationsskillnad på gemenskapsplanet. Boomer-serierna var ”Familjen är bäst” eller ”Bill Cosby Show”, där familjen är central, om än litet humoristisk ibland. Buster-serien framom andra är/var ”Friends” (familjen och släkten kan man inte lita på, men de sanna vännerna är lojala).

Dagens yngre generation skall definitivt inte bemötas med lärosatser. När man ser på Jesus, så hade Han ju långt också utvecklat detta med belong – believe – behave i sitt Följ mig! eller Kom och se! Vad visste de första lärjungarna när de kallades till gemenskapen? Nästan ingenting, låt vara att de fått undervisning i lagen, som varje judisk pojke fick. Men det var nog något annat de skulle få lära sig.

Men man måste också våga se riskerna och ensidigheterna i olika generationers sätt att närma sig livets största frågor.

Risken med min generation, efterkrigstiden stora generation, är att den aldrig växer in i gemenskapen, den fastnar i och fixerar på sanningsfrågor, och på lärosatser (även om många också i min generation är ointresserade av att diskutera och argumentera, man tiger hellre, tar inte ställning).

Men kanske en risk med belong – believe – behave, med dagens unga vuxna, kan vara att det stannar vid gemenskapen, vid upplevelsen, vid mycket gott på ett andligt och sociologiskt plan, men att man inte kommer till substansen i den kristna tron.

I vår tid florerar all världens gemenskaper, men den kristna, bibliska substansen är ganska tunn. Man är intresserad av extraordinära upplevelser (som ett slags förståelig motvikt till den ensidiga lärobetoningen), men kanske (?) inte betänker at t.ex. såväl tungomålstalande som helbrägdagörelser också finns inom t.ex. buddismen och andra religioner.

Därmed alltså inte sagt att inte tungotal och helbrägdagörelser skulle vara bibliska storheter, gåvor givna av himmelens Gud. Men de är trots allt extraordinära, från det vardagliga avvikande. De flesta troende kristna människor dör i någon sjukdom, tidigare eller senare, trots bön om helbrägdagörelse. Andra kan leva länge, trots bön om att få somna in!

Dessa iakttagelser skall göra människan ödmjuk inför de stora livsfrågorna. Vi finner inga bibliska löften om en universell helbrägdagörelse. Vi finner enskilda texter som är beskrivande, att Jesus botar (”en” av många i Joh. 5, ”många” eller ”alla” i andra perikoper). Det är ju klart att vi har två element i detta: det frälsningshistoriska och det som gäller frälsningens dimensioner i alla tider. Det som Jesus gör, misslyckas aldrig. Det som Jesus lovar, håller Han alltid. Men Han har inte lovat att en kristen människa skall komma undan förgängelsen. Människan blir äldre, sjukare och svagare.

Men nu är inte min poäng att på minsta vis predika mot Guds makt och möjligheter, TVÄRTOM!

Gud har makt och möjlgiheter, och säkert är att vi inte griper om Guds löften så som vi skulle kunna och har rätt till! Det är Spong och andra som förkunnar att det inte finns en bönhörande Gud. Hellre sällar jag mig till Markku Koivisto, som förväntar stora ting av Gud idag!

Men i alla sammanhang måste vi vara känsliga för den bibliska sanningen. Där finner vi – som den mest centrala tanken – att Gud är Gud, att det är Hans evighetsperspektiv som gäller, också på jorden. När några vänner bar en vän till Jesus och bad Honom om helbrägdagörelse, svarade Jesus genom att säga att ”Människosonen har makt här på jorden att förlåta synder”. Det visar vad Jesus satte högst och främst. Alla människor på Jesu tid som var föremål för Hans under, är idag döda. Undret kom för evangeliets skull.

Men både för att väcka och stärka tron, som vi så väl behöver, sker det under. Jesus har ju uttryckligen sagt att vi skall be om stora ting av Gud. Och Gud överraskar oss, i sin godhet!

Till all lycka består överraskningarna ofta av ”himlen har landat” – på jorden, i vår vardag. Men ibland ställs vi inför frågetecken, som är svåra att klara av.

Det är svårt, men viktigt, att hålla fast vid båda sanningarna. Att Gud har all makt, och att människan är förgänglig.

Oliak generationer, olika livsstilar, olika behov, olika behov att bli bemötta, för att bli vunna för Kristus!

Jag tror att alla dessa mönster har sina motsvarigheter i Jesu verksamhet. Judendomen var ju långt en tro enligt paragdigmet behave-believe-belong. Också många judar mötte Jesus. De kunde tacka Gud för sina seder att gå till templet. Många hedningar som apostlarna mötte var sanningssökare, t.ex. på Areopagen i Aten. Men mitt i alla dessa finns alltid Jesu unika förmåga att kalla till sig, att låta människan upptäcka och växa till lärjunge.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.