Det kom ett brev…

You’ve got mail! Du har fått epost, det kom ett brev, något i den stilen hette en film som jag en gång såg. (Jag fäste mig faktiskt vid att huvudpersonerna mailade till varann med Mac, inte med PC..)
Och det hände alltså mig nu. Det kom ett brev – ett mail.
En person kommenterade mitt förra inlägg med bl.a följande ord:

Märkligt är bl.a. att vår ärkebiskop inte tycks se att det också gäller församlingsborna. Eller är det nästa steg: Att vi församlingsbor inte får välja vi heller, utan om frs vill sända en kvinnlig präst att döpa våra barn får vi ta henne eller vara utan (det finns en webbplats som talar om att om du vill ”beställa ett dop”, osv…)

Faktiskt, hur länge kan vi tillhöra denna kyrka, som inte förefaller sätta något värde på oss, samtidigt som de inte ens påstår att vi avviker från bekännelsen. Varför är inte bekännelsen det avgörande – så länge vi alla omfattar den, borde vi väl samarbeta och sträcka oss mot varandra för att nå varandras händer och tillsammans förhärliga och lovsjunga den ende Guden, det som är vårt livs mål?

Jag tror att brevet (email) berör verkligheten ur flera perspektiv. Man talar ofta om vår kris i kyrkan nu som om den bara skulle gälla en liten grupp präster. Det är ju egentligen ingen som vet. Men jag tror att vår ärkebiskop (också) gör en felbedömning. Det handlar om många församlingsbor, vilket är principiellt viktigt. Vi präster är ju utbytbara tjänare, men församlingen är primär. Den är vi satta att tjäna, med Guds Ord och sakramenten.

DÄRFÖR: nu borde lekmännen reagera. Säga hur Ni vill ha det! Inte efter eget huvud bara, utan i ljuset av Guds Ord.

Det märkliga är dock att när det talas om synen på kristendomen (jag har inte hört hans kommentar, men Stig K på Kp brukar vara mycket observant) så skulle man ju tycka att den första reaktionen skulle gälla andra kristendomstolkningar. Men nu har man sagt att beslutet 1986 inte innebär en förändring i läran, utan en annan ordning. Både den gamla och den nya har man kallat legitim.

Hur går detta ihop?

Jag vet inte om jag – av förekommen anledning – läser in för mycket i ärkebiskopens ord. Han har sagt motsvarande saker tidigare. Men tyvärr upplever jag nog en tydligare blick, om inte ett pekande, mot dörren. Det är som om ärkebiskopen resignerat: det finns inga andra lösningar än att Ni…

Det är något av andra världskrigets straff för officerare, som fick en pistol med ett skott och fick gå in i en skogsdunge.

Men mina frågor är:

1. Vilket är det problem som är så stort att man måste gripa till så drastiska åtgärder?
I mindre än 2% av församlingarna är detta ett problem! Kan man inte säga att vi tvärtom klarat av att leva tillsammans förvånansvärt bra??

2. Blir det inte större problem om man löser det enligt dessa biskopliga anvisningar?
Jag avser såväl biskopsmötets redogörelse, ärkebiskopens och även vemodigt nog min vän Borgåbiskopens recept (detta med urkraften och annat som man måste kämpa med och mot).

3. Är det vi som har den gamla synen som gör detta till ett problem eller är det majoriteten?
Jag tycker att frågan hela tiden kommer upp, men när man frågar hur, vem och var så börjar det ofta med att majoriteten inte vill ha minoriteten, eller är jag blind?

Visst finns det stora problem i vår kyrka, så stora att man kan fråga om en kyrka kan hålla ihop med sådana inre spänningar. Men det finns också en hel del Guds folk i kyrkan, en klar Kristusbekännelse, människor som vill hålla sig till Guds Ord.

I varje fall tycker jag det är så:

En bror kan inte säga till sin bror eller sin syster: du måste lämna ditt hem! Eller: du får inte vara hemma!

Det kan bara Far säga, sedan om eller när det är dags.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *