Guds försvarsadvokater?

Ofta uppfattas kristna och särskilt präster och teologer, för att inte säga apologeter, som ”Guds försvarsadvokater”, som skall försvara eller åtminstone förklara Guds handlande i tiden och enskilda människors liv. En kristen skall förklara hur en god Gud kan finnas bakom en ond värld. En kristen skall förklara hur det är möjligt att människan, som vill lösgöra sig från ”…på det att det må gå dig väl och du må länge leva i ditt land”, sedan drabbas av ”otur”, när det går som hon programmerat det för sig genom att trotsa livets lagar.

Detta är inte sagt ironisk mening, skadeglatt iakttagande den lilla människan. Nej, detta är skrivet under djup identifikation med den lidande människan, som ibland kanske lider kollektivt, med andra och på grund av andra människor, men ibland kanske också mer eller mindre tydligt på grund av det hon själv fått det till.

I varje människa pågår en ”rättegång”. Om rollfördelningen kan det vara bra att genast säga att den utbredda uppfattningen att de kristna och särskilt prästerna skulle vara Guds försvarsadvokater är djupt oriktig. Den kristne är inte Guds försvarsadvokat, utan ett Kristi vittne. Vid rättegången sitter varje människa som domare, som rättegångens ordförande, vilken benämning man vill använda. Det finns också andra vittnen, och varje människa skall besvara den mer eller mindre klart uttalade frågan, Pilatus’ gamla fråga: vad är sanning?

Till sanningsfrågan kan man förhålla sig mer eller mindre seriöst. Kanske många – om vi fortsätter att använda en ofullkomlig, men kanske ändå talande bild – inte vill lyssna så noga på alla vittnen. Man vet vad de kommer att säga. Tror man åtminstone. Att man kanske sympatiserar mera med en del vittnen än andra är kanske också ett faktum.

Frågan för varje människa är hur starkt och ovillkorligt sanningsfrågan får rum i vars och ens själ, i ens innersta.

När Pilatus ställde frågan vad är sanning fick han inget svar . Jesus stod tyst. Han behövde ju inte säga något. Han hade inte bara sanningens Ord, Han var sanningen.

Människans väg till att upptäcka detta går ofta via en rättegång, där många vittnen kommer till tals. Kanske det i varje människas rättegång inte ens finns ett kristet vittne.

Apologins eller apologetikens uppgift är att ge skäl för det hopp som vi har (jfr 1 Petr. 3:15). Ofta börjar diskussioner om apologetikens uppgift med gudsfrågan, om det är möjligt att tänka sig en god Gud i en ond värld, eller en Gud överhuvudtaget.

Vid studiet av olika apologetiska böcker fann jag en intressant iakttagelse. En kristen filosof och apologet (William Lane Craig) skriver att han i Birmingham höll föreläsningar i denna sanningskonfrontation. Den första kvällen var mycket aggressiv, berättade han. Åhörarna var som ”lejon”, som attackerade med frågor och anmärkningar. Andra kvällen talade han om det absurda i ett liv utan Gud och då, skriver han, hade lejonen blivit som lamm, som andäktigt lyssnade och stilla undrade över de stora frågorna.

Han konstaterar att apologetiken logiskt borde börja med detta, det absurda i ett liv utan Gud, en djupdykning i människans existens, i allt hon vet, i allt hon tänker och har – om man tänker bort Gud. Ett liv som sägs ha börjat med en Big Bang, och som kanske slutar med en suck (T.S. Eliot).

Människan utan Gud är kosmiskt föräldralös.

Logiskt borde detta föregå diskussionerna om Guds existens, säger Craig.

Människan lever inte i en neutral situation, utan hon är sönderriven och influerad av sina existentiella villkor, sina problem och svårigheter, sina utmaningar och erfarenheter.

Det är då hon kanske, när Gud knackar på och Guds försvarsadvokat, Advocatus , den Helige Ande, börjar få henne att fråga om det finns något alternativ.

Därför är apologin egentligen den Helige Andes verk. Det är ju Han som, när Han kommer, skall överbevisa världen i fråga om synd, rättfärdighet och dom, i fråga om synd, ”ty de tror inte på mig”, sade Jesus.

Vi behöver apologi, den Helige Andes apologi.

”Om döda inte uppstår, låt oss äta och dricka, ty i morgon måste vi dö”, skriver Paulus. Den Helige Ande väcker frågan: finns det något alternativ?

Apologetik är inte ”om-han-säger-så, skall-du-svara-så” – kurser. Det är att som Lukas antyder (i sin prolog till evangeliet) förstå hur tillförlitligt detta med Jesus är, och med den Helige Ande kunna säga att det inte finns alternativ till Jesus.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.