"Privat en kristen, offentligt en agnostiker"

För något år sedan kom jag över en artikel som anknyter till en bok av Nancy Pearcey, som heter Total Truth – Liberating Christianity from its Cultural Captivity.

Nancy Pearcey skriver:

”An evangelical Christian who works on Capitol Hill once told me that God put him there just so he could share the gospel with his colleagues. Sadly, he’s not alone in thinking that God cares only about saving souls, and is uninterested in the legislative battles raging in Congress, much less in renewing the culture through the arts, academia, and entertainment._True, most orthodox Christians think that God hates abortion and is not so thrilled about same-sex marriage. But beyond those “culture-war” issues, many of them have no idea that their faith has implications for all public policies, from welfare to transportation to taxation. They are privately spiritual, but publicly agnostic.

Det är dessa ord som jag tänkt mycket på: They are privately spiritual, but publicly agnostic.

Till dagens kultur, till tidens melodi, hör att privatisera religionen. Detta har ju bl.a Irina Krohn drivit. Religionsundervisningen skall bort ur skolorna, dagklubbarna, åldringshemmen, från alla ”offentliga rum”. Religionen är en privatsak. Och man kan tillägga: därmed marginaliseras den.

Jesus sade inte så. Han sade: predika evangeliet för allt skapat! Gå ut och gör alla folk till lärjungar! Inget lov behövs av någon annan än av Kristus: åt mig har getts all makt…

Men är inte bilden ganska träffande? Kristna, som deltar i gudstjänster och samlingar, som går till sina bibelgrupper och kurser, sina bönesamlingar och annat, men som sedan under veckan på något sätt ”sjunker in” i det anonyma samhället, där alla är lika. Ingen sticker ut, ingen är annorlunda, det blir inte tal om tro eller något…

Man skall inte generalisera. Det finns säkert mycket annat. Men för många är det kanske så, på arbetsplatsen, studierna, i vardagslivet.

Det finns exempel på grupper som kan lobba mycket bättre än vi kristna. Som syns, hörs och märks. Som har en målmedveten strategi.

För ett par decennier sedan kom många muslimska invandrare till England. När deras ledare i respektive hemland insåg detta, sände de radikala imamer och lärare till England, bekostade byggande av moskéer och utbildningscentra. Ingen kollade vad som sades och lärdes. Där fostrades många blivande, målmedvetna kämpar, som har brittiskt medborgarskap, men som i första hand – enligt egen utsago – är muslimer. De är beredda att dö för sin tro, om så skulle behövas. De växer i antal. De kristna familjerna diskuterar barnbegränsning och abort, muslimerna får barn och ökar i antal så att vissa traditionellt ”kristna” länder i Europa snart kanske får muslimsk majoritet (t.ex. Frankrike).

De har agerat mycket mera målmedvetet än vi kristna.

En annan grupp, som jag inte vill polemisera mot, men som har etiska värderingar som jag inte som kristen kan dela, är SETA. För ett par decennier sedan var det en liten grupp, några vågade sig ut och marscherade, en liten grupp som folk hånskrattade åt. Idag har en målmedveten verksamhet burit frukt. I massmedier, i arbetsgrupper, i strategiska grupper och sammanhang, finns en representant för de sexuella minoriteterna som målmedvetet har påverkat den allmänna opinionen i ett på förhand sett ganska hopplöst utgångsläge! Lagstiftning, grundinställningen i samhället, allt har svängt.

Det finns andra grupper som har agerat målmedvetet och som lyckas.

Nu vill jag varken frånta någon rätten att agera eller börja polemisera mot enskilda människor.

Jag konstaterar bara att den kristna rösten knappt hörs i vårt samhälle. Och hörs den handlar det ofta om att bekräfta självklarheter, sådant som alla redan tycker, om man litet karrikerar.

Jag tror också att vi förkunnare och präster skall vända blicken mot oss själva: vi har inte (av allt att döma) predikat en aktiv, målmedveten, evangeliserande kristendom, som vill påverka, förändra. Snarare har vi drabbats av defaitism, och till att kverulera över att det gick som det gick.

Det är många aspekter på detta med ”i det privata en kristen,i det offentliga en agnostiker”. Tiden accepterar denna syn, det är vars och ens sak (detta har också sagts i Sverige i samband med förslaget att tillåta polygama äktenskap! Det är inte statens sak att blanda sig i hur folk lever!). Det finns också ett ansvar hos kyrkans präster och alla andliga ledare.

Jag har också tänkt på en annan sida. Officiellt en kristen, privat en agnostiker! Detta som Jesus säger: du har det namnet om dig att du lever, men du är död! En kristen fasad, men innanför andlig likgiltighet, och död!

Skrämmande perspektiv, men livsviktigt att tala med Jesus om detta!

Jag vet inte vilken som är vår största risk. Jag tror att båda sidorna finns: risken att smyga och krypa med sin tro, att inte kämpa, att vika undan, i stället för att våga satsa, påverka, förändra och vinna! Men också att ha en polerat kristlig fasad, men innanför den ingenting. Ingen ”umgängelse” med Gud, i hjärtat mera likgiltighet i praktiken, än kristen tro och kristen kärlek.

HERREN har mottagning. Låt oss inte glömma det. Det är inte de friska som behöver läkare.

Henrik

Om Henrik Perret

Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki, far till fyra söner, 9+1 barnbarn. The Lord bless them and keep them!
Det här inlägget postades i Kyrkan, Päivi Räsänen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *