Vad menar ärkebiskopen med kompromisser?

Ärkebiskopen är besviken på oss.

På Kotimaas hemsida är ärkebiskop Jukka Paarma intervjuad. Han säger i intervjun att han är besviken på oss gammaltroende för att vi, trots biskoparnas ihärdiga försök att få fram några kompromisser, inte har nått någon framgång.

Bilden tecknas av en grupp radikala motståndare som inte går med på någon av alla de kompromisser biskoparna har försökt förhandla fram.

När ärkebiskopen på kyrkomötet senaste vår sade ungefär detsamma som i Kotimaaintervjun, frågade jag – när ärkebiskopen kom till vårt bord för att diskutera (vilket jag uppskattade) – om inte biskoparnas enda förhandlingsalternativ var att vi skulle ändra åsikt och inte i fortsättningen vägra samarbete, så erkände ärkebiskopen mitt antagande att andra alternativ de facto inte fanns.

Det handlade om att vi skulle ändra åsikt till den delen, att vi skulle uppträda som om vi hade samma syn som majoriteten.

Så man undrar stilla vad kompromisserna, som efterlyses, egentligen går ut på.

Mitt eget svar är detta:

1. Ingen präst får sin kallelse av en annan präst
2. Vi präster kan inte ge ngt till eller ta ngt från en annan präst
3. Ingen prästs kallelse skall eller kan ha sin identitet eller sin legitimitet i vad andra präster tänker om kallelsens giltighet
4. Det är Gud som kallar präster, enligt sitt Ord, och därför måste verkligheten hänga på vad Gud har sagt och hur detta skall förstås
5. Också kyrkan (församlingen) kallar, och kyrkan skall pröva inför kallelsen om vederbörande har Guds kallelse (en yttre kallelse enligt Ordet, samt en inre kallelse)
6. Innan kyrkan kan fatta beslut om att avstänga någon från prästämbetet, måste kyrkan vara förvissad om att också Gud är av samma mening
7. En församling måste dock kunna bli av med en präst som man inte vill ha: därför skall församlingen kunna, med beaktande av anställningsskydd, rimligheter mm, få en präst bort från en prästtjänst (inte från ämbetet); det handlar ju om ett förtroende, och om detta totalt saknas, blir det svårt att arbeta meningsfullt.
8. Det går att planera arbetet i de allra flesta fall så att konflikter inte uppstår. Detta bör bli kyrkans huvudlinje.
9. Kyrkan måste börja vaka över vad präster lär, såväl manliga som kvinnliga.
10. Vi måste sluta gräla och käbbla, också om vi delvis samlas på olika håll för att försöka uppmuntra människor att tro på Jesus, är detta bättre än att riva kyrkan i två, kanske olika stora, men dock, delar.

Kanske bör man också här tillägga att Gud talar genom det Han har talat, dvs Bibeln är Guds Ord. Också här är meningarna starkt delade.

Jag får det intrycket, och tycker mig i intervjuer i tidningar och andra media se bekräftelsen på att avsikten med tjänstemannapaketet, säkert bara delvis, men ett viktigt argument, var att ge biskoparna och domkapitlen legitimitet i sina rensningsåtgärder.
Hoppas min bedömning är fel, den är inte sagd för att kränka någon, utan som en angst över den anda och den inriktning som allt detta har nu.
I Sverige har man kommenterat homosexualitetsfrågan (vigselrätten, den kommande könsneutrala äktenskapslagstiftningen) med att den blir den nya kvinnoprästfrågan. Så kommer att ske också här.

Sist hänger allt på villigheten och öppenheten för att låta Guds Ord avgöra också när det skär sig i tiden. Och naturligtvis hänger det på att arbeta med att förstå Guds Ord.

Men det kan aldrig i en kristen kyrka handla om att ställa bibelordet åt sidan.

Henrik

P.S. (kl. 19.28) Därför har vi teologer anledning att studera grundspråken tillräckligt noggrant och gärna hålla kunskaperna vid liv, t.ex. genom Dagens lösen på hebreiska och grekiska…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.