En kyrka inom kyrkan

När man läser om situationen inom den anglikanska kyrkan märker man en trend som också varit aktuell i våra sammanhang. Det nya konceptet är inte nödvändigtvis nya kyrkobildningar, utan en gemenskap som slår vakt om gemenskapen i Kristus och som inte primärt bygger på det administrativa eller organisatoriska.

Det är ju något av pietismens ”ecclesiola in ecclesiae”.

En kyrka i kyrkan är nog en signal. Den vittnar om att man upplever den ”gamla” kyrkan låst, intolerant eller något motsvarande. Det går inte att gjuta nytt vin i gamla läglar.

Denna trend är tydlig på många delområden.

Gudstjänsten som är det primära i en församlings liv, upplevs av många som stel, utan möjlighet till samverkan eller medverkan. Den är, karrikerat sagt, prästens och kantorns mässa, som inte engagerar så många andra i värsta fall. Så har många nya s.k. alternativa gudstjänster dykt upp, som i många fall samlar flera deltagare än de traditionella gudstjänsterna.

Men vi märker tydligt också allvarligare trender. En strävan är att verka inom kykan, behålla medlemskapet, men finna former som inte är beroende av kyrkans (makt)strukturer.

Inför allt detta måste man fråga: varför? Man måste också seriöst fråga om det är början till att man går olika vägar på sikt. Avsikten är ju att finna en lösning som fungerar oberoende av kyrkans acceptans, lösningar som både fungerar inom kyrkan och utanför kyrkan (om detta skulle bli fallet).

Jag anser att man inom kyrkans ledning också måste fråga sig varför dylika strukturer uppkommer. Är det så att det är missnöjda ledare, som inte får förverkliga sina idéer och som lyckas samla några få anhängare kring sig? Eller är det åtminstone till stora delar en svårare problematik: att många kristna känner sig främmande inom sin ”gamla kyrka” och söker en förnyelse som de upplever att den gamla kyrkan inte är öppen för?

Nu vill man i många kyrkor slå vakt om den tysta majoriteten. Särskilt inom våra nordiska folkkyrkor är man mån om att få behålla den nordiska folkkyrkomodellen. Frågan är bara om den kommer att bestå.

Jag tror att man gör ett allvarligt misstag om man inte bygger kyrkan inifrån utåt. Kyrkorna bör nu ta vara på sina bekännande medlemmar och engagera dem i kyrkans missionära uppdrag. Så och endast så kan en kyrka växa och leva.

Risken är att man planerar för den majoritet som inte är med, och därmed indirekt driver ut dem som vill vara med.

Så tror jag att det kan vara inom många olika kyrkor.

Nu behövs nog ett under från Herren för att om möjligt på nytt låta elden brinna inom vår kära kyrka. Kanske går vägen till andlig förnyelse genom olika gemenskaper, som särskilt unga kristna har bildat och som växer och förökar sig. Kanske har de missat något – det finns mycket visdom i det arv som har burits genom generationer av kristna – men de har en omsorgsgemenskap, en gemenskap som mera är nätverk och delaktighet än system och organisation.

Det är i alla fall klart att andligt liv inte kan bygga på omorganiseringar, inte ens i konservativt eller traditionellt tecken. Det är Guds Ord som skapar liv. Andens gemenskap, på apostlarnas och profeternas grundval byggd, är en kyrka i ordets verkliga innebörd.

Låt mig till sist säga att jag inte tror att det enbart handlar om hur gudstjänsten är organiserad. Mera handlar det då om hur den förverkligas. Våra traditionella gudstjänster har många förtjänster. De har burit det kristna arvet i trossvaga tider. De har gett många generationers kristna möjlighet att leva ut sin tro, att undervisas i den och gå ut till vardagens tjänst.
Men en större öppenhet, ett större delande behöver våra gudstjänster nog. Att föra arvet – det apostoliska evangeliet – vidare genom fast och biblisk förkunnelse, men också att möta dagens behov.

Varje människa måste i församlingen och i dess gudstjänst få två möten förverkligade. Hon måste få erfara att hon i församlingen, också i dess gudstjänstgemenskap, möter kristna människor. I dagens verklighet är kanske detta det första, orsaken att någon ny kommer med, inbjuden av någon. Men hon måste också få erfara att hon i församlingens gudstjänst och i dess övriga verklighet möter Gud, att Han själv talar till henne, möter och förvandlar henne.

Dagens människa är i mycket hög grad en ”belong”-människa. Hon kommer med på grund av gemenskapsbehov, därför att någon bryr sig om henne eller honom. Det är också denna sida som inte alltid tillräckligt förverkligats i församlingars liv. Jag skriver inte detta dömande, utan uppmanande. Det är detta som människan behöver. Att bli mött.

Men den verkliga gemenskapen föds genom mötet med Gud själv: Herren är sannerligen på denna plats, och jag visste det icke! Och detta: Om vi vandrar i ljuset, såsom Gud är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra och Jesu Kristi, Guds Sons blod renar oss från all synd.

En kyrka inom kyrkan är kanske en ofrånkomlighet i en mening. I en annan mening är den något av ett nödrop. Den är också en varningssignal om att allt inte står väl till.

För var och en av oss gäller att besinna att livet inte stannar om vi försöker förhindra eller stoppa det. Det söker sig då nya vägar, förbi oss. ”Oss” i betydelsen kyrka, och i betydelsen individer.

Därför ber vi: Herre, sänd oss en Andens väckelse och förnyelse, och börja med oss! Som kyrka och som individer.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.