Världens hopp

Det är nästan roande, men egentligen skrämmande, att se vilka förväntningar som finns på världens populäraste person (?) Barack Obama, som installeras som president nästa tisdag 20.1.2009.

Samtidigt som George W. Bush marknadsförs som “den sämsta presidenten i USA” (genom tiderna), ett påstående som man inte behöver instämma i, är Barack Obama nära nog “världens frälsare”.

Nu ska nog ingen tolka detta som en anti-Obama grej. Det är nog någonting gripande över denna situation, särskilt för oss som har upplevt segregationspolitikens USA, mordet på Martin Luther King, och minns kravaller och uppror för (tyvärr) inte alltför länge sedan. Nu har en afroamerikan nått toppen, fått den högsta positionen en människa kan få (i politisk mening). Många amerikaner med afroamerikansk bakgrund, och många andra med rötter i andra kulturer, är djupt uppmuntrade av denna dag. Deras självkänsla är stärkt, en “maskulin” askunge-saga, som ju inte i första hand gäller mannen (det också ännu) utan det faktum att en “färgad” amerikan kan bli president.

Men min undring gäller mera hur mycket förväntningar som ställs på Obama. Å ena sidan är de förståeliga, USA:s president har makt att påverka livet för många. Men samtidigt är det med helt övermänskliga och därmed omänskliga förväntningar som Barack Obama måste börja som president. Därmed kommer fallet sannolikt att vara mera smärtsamt, för ingen som är tvungen att fatta beslut kan förbli populär i en alltför ytlig mening.

Barack Obama skall få en rejäl chans, och från min obetydliga sida, utan överstora förväntningar. Ju mera han lyckas göra, desto gladare är jag nog, om man alltså ser till det goda, inte bara till aktiviteten.

Men litet oroande drag har jag redan mött, något som signalerar finskans jokaiselle jotakin (ia “något för envar” skulle en svensk översättning kunna lyda). Tre rabbiner och en muslimsk kvinna skall be för honom vid installationen, biskop Gene Robinson (som lever i registrerat partnerskap och har förorsakat kyrkosplittring i USA) skall likaså be för honom, samt en konservativ pastor. På något sätt blir intrycket ett försök att famna alla – och den linjen går nog inte i längden. Förr i tiden har Billy Graham medverkat med förbön för de olika presidenterna (sedan Andra världskriget ungefär, med undantag av John Kennedy, som var katolik). Tidens nämnare har nu blivit religion, i stället för kristen.

Barack Obama är inte världens hopp. Detta inte sagt som kritik, snarare som befrielse för honom också. Jag önskar honom all välsignelse och kraft i uppgifterna. Jag avundas inte honom, knappast gör ngn annan det heller. Han måste börja i en tid som är full av “omöjliga” utmaningar.

Men världens hopp, den ende som kan rädda världen, den Ende, som har hopp att ge också i evigheten är Jesus Kristus.

Prof. Osmo Tiililä sade att “kyrkan finns därför att vi skall dö”. Det är detta som kyrkan skall veta. Vi vet om ett liv som finns och gäller bortom död och grav.

Till Jesus sätter vi vårt hopp.
Med förhoppningen och bönen att Han också skall bära Barack Obama och alla andra människor.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *