Var finns du nu?

I en gammal sång som jag inte har hört på åratal, sjöng Lars-Åke Lundberg Var finns du nu, Gud, du min Herre? Åtminstone ungefärligen så. Den sången har väl tystnat, men frågan är levande.

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden…) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det historiska undret, att Gud föddes som människa i Betlehems stall, är grunden för det under som Gud genom den Helige Ande vill låta ske i vårt hjärta.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.