Den funkar igen!

Till Ulriks och ev. andras glädje kan jag meddela att räkneverket tycks fungera nu igen efter två dygns vila.

Nu gäller det bara att försöka hitta något vettigt innehåll...

Henrik

Det magiska talet: 77 359

Nu kan alla se om det förändras...

But: I could not care less...
Jag hoppas nämligen att de som läser får något ut av innehållet, och inte i första hand tittar på antalet besökare.

Henrik

Jag kan inte räkna dem alla...

Räkneverket är ur spel igen, upplyste mig en vän.

Vad kan man annat säga då än “jag kan icke räkna dem alla”.
Så är det nämligen. Idag har endast en besökare besökt min blogg. Vi är åtminstone två, vet jag. Men så är det, vid 60000-70000 brister de alltid...

Henrik

Han, hon, hen, hin, hän...

Kyrkans tidning har en notis, som kanske låter som en ordlek, men som nog är något mera bedrövligt. Där står:

Han, hon eller hen — välj mellan tre kön
Sedan i höstas ska den som söker jobb på Sensus studieförbund uppge ett av tre genus: han, hon eller hen. Han, hon eller hen — välj mellan tre kön
Sedan i höstas ska den som söker jobb på Sensus studieförbund uppge ett av tre genus: han, hon eller hen.

Vad “han” och “hon” är vet vi sedan skapelsen, men “hen” är en nyskapelse (av människan):

“.. det nyskapade könsneutrala pronomen ”hen”, som är hämtat från queerteorin, och som ibland används inom HBT-rörelsen av personer med genderöverskridande identitet.”

Finskan har ju löst detta så att “hän” betyder både han och hon. Ibland kan ju detta skapa problem, men vanligtvis är det uppenbart vad som avses.

Vad eller rättare sagt vem “hin” är, vet åtminstone de som är litet äldre.

Det är mycket tragiskt när människan kommer därhän att hon inte vet vem hon är.

På något sätt tror jag svaret finns i detta:

Jag sökte mig själv, men fann mig icke.
Jag sökte min nästa, men fann honom (henne) icke.
Jag sökte min Gud och fann alla tre.

“Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

Bliv det du är.

Henrik

Dagens skörd

När man läser tidningarna, eller som jag, följer med nyhetsprogram och dokumentärer, förstår man att “klockan är mycket”.

Välståndet, som man trots alla kriser i det västerländska samhället ändå måste tala om, har inte gett människan lycka. En av årets sorgliga trender är unga flickors livsillamående. Efter en månad in i 2010, har fyra flickors försvinnande väckt stor uppmärksamhet. Två av dem hittades döda. I ingetdera dödsfallet misstänker polisen brott. En av dem hade tagit kläder av sig, och man har hittat barfota spår i snön! En förtvivlad människa! Tänk att ingen kunde komma i hennes väg..

Varför mår unga människor, med livet framför sig, så dåligt idag?

Jag tror det är för att själen mår illa. Även om det grekiska “psyche” betyder själ, handlar det om mera än psykiska kriser.

Detta illamående kommer samtidigt som människan idag är fri att förverkliga sig själv, leva ut utan hämningar, forma sin egen lycka och förverkliga sina vildaste drömmar.

Sanningen är den att det inte ger lycka. “De lovar dem frihet, fastän de själva är förgängelsens trälar; ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit dennes träl.” 2 Petr. 2:19

När man följer med TV-program, märker man att unga människor idag har väldigt tuffa villkor. I olika program – allt från Reality TV, Big Brother, X-Factor och vad de heter – kan unga människor få mycket hård och personlig kritik. Det blir winners or loosers. Och alla klarar inte det. Jag har många gånger förvånat mig över att unga människor, som kritiseras för sitt utseende, sin personlighet, sin klädsel eller ngt annat, inte knäcks helt. Med åren får man kanske litet hud på näsan, även om det gör ont i alla åldrar. Men i tonåren kan det bli för mycket.

Det har blivit mycket av älskad för det Du gör, när du lyckas  och om du är lyckad, i stället för älskad för det Du ÄR. Nu finns prestationsångest hos så många, och de, som inte klarar av det, faller ut.

Jag tror att orsakerna i hög grad sammanhänger med sekulariseringen och gudsfrånvändheten i hela samhället. Jag tror det faktiskt. Det vi skördar idag, är det som såtts under gångna år.

Därför:  O land, land, land, hör HERRENS ord! Jer. 22:29

Först då lättar det.

Men vad gör vi kristna, som har fått ta emot evangeliet? Det finns frågor, som är svåra att svara på:

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?
Rom. 10:14

Angelägna frågor för oss kristna, när vi ser hur många människor som saknar Livet.

Henrik

Alla blir alla

Det var en god vän till mig, Torsten Josephsson, som brukade säga att alla blir alla, om man än läser det fram eller bak. När man läser ordet från början eller från slutet så blir det alltid alla.

Ordet “alla” är också i Bibeln viktigt ord. Den kristna kyrkans dagorder består ju av fyra ggr ordet alla (allt):

• åt mig har getts all makt i himlen och på jorden
• gå därför ut och gör alla folk till lärjungar
• döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er.
• Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.
  

När jag läste teologen och pastorn, läraren mm Ari Puontis senaste bok Suhteesta siunaukseen – Homoseksuaalisuus, terapeuttinen sielunhoito ja Raamattu (ungefär: Från förhållande till välsignelse – homosexualitet, terapeutisk själavård och Bibeln) såg jag ett annat alla, som lyste fram ur Aris text.

Han sade på en presskonferens för några dagar sen, där jag var med, att det uttalande om välsignelse av samkönade par, som bl.a jag hade skrivit under senaste vår nog kunde uppfattas som kärlekslöst, dömande och hårt.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Joh. 1:12.

Är det något som jag inte har önskat, är det att medverka till att de redan slagna blir slagna på nytt.

Ari Puonti sade att de kristna så ofta talar om förbud, lagar osv som bara resulterar i missmod och ilska. Man hör så litet om Guds möjligheter och helande. Så litet evangelium och löfte.

Ari Puonti, som själv känner frågeställningarna inifrån, men som sökt Bibelns svar i Jesu Kristi efterföljelse, betonar att det gemensamma problemet för oss är att vi behöver söka hjälp av Jesus.

När man tänker på Jesu vänner, så var det människor som av andra människor var utdömda, marginaliserade och enligt många “utanför” det mesta: spetälska, publikaner, prostituerade och äktenskapsbrytare, publikaner och andra medlöpare.

Men löftet gällde och gäller alla.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Åt alla. Alla.

Vilket radikalt ord!

Ari Puonti sade också något som jag gärna vill föra vidare: han sade att homosexuella som vill gå “den smala vägen” i Kristi efterföljelse, har en profetisk uppgift i församlingen. De är en utmaning och en påminnelse för alla heterosexuella att också vi – alla! - skall söka oss till ljuset med vårt liv. Och det är både i tiden och i Bibeln en mycket större fråga.

Men alla kan få hjälp!

Hos Jesus.

Henrik

Det stora problemet?

Ett nytt stort problem har seglat upp för kyrkan. Finska Lutherstiftelsen skall få en egen biskop, som vigs för tjänstgöring inom Lutherstiftelsen.

Ärkebiskopen har meddelat att kyrkan inte godkänner Lutherstiftelsens biskop, att ingen enskild grupp eller förening inom kyrkan kan viga åt sig en biskop.

Lagfarne assessorn i Tammerfors stift har meddelat att det t.o.m. kan leda till rättsliga påföljder.

Jag måste erkänna att detta verkar konstigt. Det är som om kyrkans största problem skulle vara människor som tror på Gud.

Att Matti Väisänen, som blivit vald till biskop och skall vigas (insättas i ämbetet) i Helsingfors i mars, inte är biskop inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är väl självklart, lika litet som Lutherstiftelsens (av Missionsprovinsen) vigda pastorer innehar prästämbetet inom ELKF. Matti Väisänen blir biskop inom Lutherstiftelsen. Dessutom är han ju i detta skede den svenska Missionsprovinsens biskop inom Lutherstiftelsen i Finland.

Om någon samlas och förkunnar Guds Ord, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, och dessutom har samma bekännelse som vår kyrka, är det inte något problem för mig. “Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, skriver Paulus.

Nog förstår jag ju att kyrkans ordning måste respekteras av kyrkans medlemmar. Men varje utsaga måste läsas i sitt sammanhang.

Kyrkan har konsekvent sagt nej till sådana teologer och präster som av samvetsskäl inte kan tro att “den nya lösningen” har teologiskt hållbara argument. Då får man detta – som ett beställningsverk. Och mera kommer säkert.

Vad ska kyrkan göra?

Härom kvällen kom det en film i TV om Laestadius och upproret i Kautokeino. Denna tvist, som säkert hade många sociala och politiska orsaker, innehöll också en spänning mellan det laestadianska väckelsefolket och den officiella kyrkan.

Jag minns hur prästen försökte säga åt väckelsefolket att de måste komma till kyrkan, efter att de i filmen åtminstone hade hotat med att bli borta. Jag kan inte låta bli att se någon form av parallell mellan situationen då och nu. Samma reaktion minns jag från 30 silverpenningar, teaterpjäsen på Nationalteatern för flera år sedan, som behandlade konventikelplakatet mm.

Man hotar med lag och straff, när frågorna egentligen borde handläggas på ett andligt sätt.

Finns det ingen Gamaliel idag?

“Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv."  Apg. 5:38, 39

Jag frågade en gång en av våra biskopar hur många dop kyrkan förrättar per år.

- Det är väl ca 50 000, sade han.

Jag frågade:

- Är det en katastrof för kyrkan om Lutherstiftelsens präster döper – låt oss säga – 37, eller 52 per år?  Eller t.o.m. 137? Utgör det en risk för kyrkan?

Detta blir ju kyrkans eget ‘fel släckt’ sa brandchefen (när frivilliga hade släckt elden innan brandkåren hunnit fram...), skrev jag på denna blogg.

Det stora problemet för kyrkan borde inte vara att någon samlas, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, inte ens om de samlas utan “kyrkans” tillstånd.

Det stora problemet är att det i Finland finns så många som inte gör det.

Och: det största problemet är att detta inte verkar vara det stora problemet för kyrkan.

Byt fokus!

Henrik

Underteckna Manhattandeklarationen

Ett upprop från kristna i olika kyrkor om klassisk kristen syn på tre stora och aktuella livsområden: människolivets helgd, äktenskapet – förbundet mellan man och hustru samt rätten till samvets- och religionsfrihet.
 
 1. the sanctity of human life
 2. the dignity of marriage as the conjugal union of husband and wife
 3. the rights of conscience and religious liberty.
 
Evangeliska kristna, romersk-katolska och ortodoxa har undertecknat deklarationen. Den är ett upprop och en uppmaning till kristna och till kyrkor att i en värld där det inte är politiskt korrekt med klassiska kristna svar, hålla fast vid den kristna synen och den kristna bekännelsen.
 
 En klassisk kristen syn är den syn som Bibeln, Guds Ord, vittnar om. Läs mera om Manhattan Declaration och kom ihåg att underteckna den! Det är viktigt just i vår tid – samma frågeställningar i hela världen.
 
Henrik
 
Här finns en link till deklarationen:

http://www.manhattandeclaration.org/

Katastrofalt!

Vi står ännu en gång inför en jättekatastrof (Haiti), vars alla följdverkningar inte ännu är klara. Redan nu talas om över 100 000 dödsoffer, men detta antal kan ännu förändras.

Den mänskliga tragedin gör en ordlös. Inte bara så att hem och hus har förstörts, familjemedlemmar skiljts för alltid från varandra, människor invalidiserats för återstoden av sitt liv. Hela infrastrukturen har skadats och delvis förstörts. Presidentpalatset har rasat, offentliga byggnader, hotell, butiker mm är förstörda. Den minsta frågan (i all nöd) är hur någon skall orka städa upp allt detta.

Den verkliga tragedin är mycket större. Inte bara det stora antalet skadade, utan också det faktum att det inte finns tillräckliga möjligheter att vårda de skadade, för sjukhusen har förstörts, en stor del av dem.

Nästa elände kan bli epidemier, orent vatten, brist på vatten, på mat, på mediciner. Avloppssystemet är delvis utslaget åtminstone i huvudstadsregionen.

Nu är andras hjälp av nöden.

Jag hoppas att nöden får djupa konsekvenser också hos oss, att vi ser att våra medmänniskor är i nöd. Att vi nu deltar i insamlingar och åtgärder som kan lindra nöden, ens till någon del.

Det kunde ha gällt oss.

Gud hjälpe alla olyckliga människor, alla drabbade, som skall möta framtiden under nya villkor, villkor som förändrades på någon minut!

Kanske någon tycker att det är fel att påminna om förbönens betydelse. Det är att förandliga nöden, kanske någon tänker.

Jag tänker inte så. Tvärtom tänker jag också att nu behövs mycket förbön för vårt land, liksom också för Haiti och de drabbade där. Men bönen ska också driva oss till handling. Tiden är kort. Mera kan göras om tillräcklig hjälp ges i tid.

Henrik

Rom. 16:7 - Junias eller Junia?

Detta inlägg är främst för teologer, men skall försöka skriva det så, att också de som inte har läst grekiska, kan följa med.

I Rom. 16:7 finns ett ord, som har väckt mycket diskussion. I texten finns ett par som får hälsningar av Paulus: “Andronikos och Junias”. Både de nya svenska översättningarna (Bibel 2000 och Svenska folkbibeln) liksom också den nya finska översättningen skriver “Junias”, med –s i slutet. Junias är ett maskulint ord, medan Junia är femininum.

Till saken hör att formen i grekiskan är ackusativ, och i ackusativ heter ordet  VIounia/n (Jouniân). Med långt slut –a är det maskulinum, och så har textkritikerna accepterat det. Men redan tidigt finns också formen VIouni,an, som kommer från det feminina  VIouni,a (Junia). Bl.a Johannes Chrysostomos talar om en kvinnlig apostel, Junia, även om han betonar att de inte förefaller att ha gått omkring och predikat.

Detta är inte någon avgörande fråga, även om man har försökt använda ett eventuellt "Junia" så. Bernadette Brooten skriver om detta i boken  Frauenbefreiung (Moltmann-Wendel).

Här finns alltså två frågor: fanns det kvinnliga apostlar? Och en följdfråga: vem är en apostel?

Bruce M. Metzger, en av de skickligaste textkritikerna, berättar att man i arbetet med NT:s text inte kunde nå hel enighet angående accenten, men nog ordformen.

Men man kanske kan anföra några synpunkter. Namnet “Junias” var inte känt, medan Junia och särskilt Julia (som en del handskrifter har), var mera kända. Men många forskare anser ändå att formen Junias är den mera troliga, och att den bottnar i en sammanskrivning (förkortning) av “Jouniános” (Junianus) precis som Silvanus ( 1 Tess. 1:1) blir Silas i Apg. Så har alltså våra nya svenska översättningar tolkat ordet (alltså helt oberoende av teologisk uppfattning om kvinnligt apostolat etc.)

För det andra finns det inga belägg för kvinnliga apostlar, detta skulle i såfall vara det enda.

För det tredje har man påpekat att om Junias skall heta Junia, måste hon ha varit Andronikos’ fru eller syster, för ett ogift par sändes inte omkring bara “för sig”. Däremot har vi Akvila och Priskilla”, ett gift par som hjälpte Paulus (Apg. 18:2).

Barnabas kallas också apostel, antingen på grund av att begreppet apostel används i dubbel mening i NT: i den trängre betydelsen är “apostel” ett av Herren själv kallat och befullmäktigat sändebud. Den andra vidare betydelsen är helt enkelt “missionär” (som i princip betyder samma sak).

“Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade...” (Apg. 14:14).

Barnabas skulle då ha varit apostel i den vidare meningen. En annan tolkning är helt enkelt den att han kallas apostel genom att han var tillsammans med Paulus, aposteln. En gemensam benämning på dem båda blev “apostlarna”. Barnabas kallas inte separat för “apostel”. Paulus och Barnabas skiljdes ju åt senare, Barnabas for till Cypern med Markus (sin kusin, eller släkting) och Paulus och Silas till Syrien och Cilicien.

Jag tycker att det skulle bli svårt att förstå Paulus om han plötsligt på ett dunkelt ställe i Rom. (en enda gång) skulle förutsätta en kvinnlig apostel, men i övrigt ge ganska entydiga direktiv om presbyterer, om predikande och profeterande osv.

Den fråga som bidrar till frågeställningen är hur man skall förstå orden “bland apostlarna” i Rom. 16:7. Betyder det att Andronikus och Junias var högt ansedda av apostlarna? Att apostlarna uppskattade dem och satte dem högt? Eller betyder det att de var högt ansedda apostlar, av apostlarna var också Andronikus och Junias högt ansedda?

Det förefaller som om den förra betydelsen är mera sannolik i ordets striktare mening. Men användningen av ordet “apostel” är litet inkonsekvent, och det kan betyda det större team av apostlar och missionärer, som brann för att evangeliet om Kristus skulle spridas.

Jag tror också att den frågan mera borde gripa oss – att det skulle bli vår första prioritet att förkunna evangeliet. Också den första tiden kom oenighet in i bilden, men urkyrkan hanterade inte den genom att dra motparten inför rätta eller avsätta honom.

Kanske kan någon annan tillägga något här, det är i varje fall intressant att försöka förstå texterna. Det är ju de som ska forma våra åsikter, inte våra åsikter som skall forma texterna.

Henrik

Förr och nu

“Mycket enträget bad de oss om nåden att få delta i hjälpen åt de heliga.” 2 Kor. 8:4
“Egentligen behöver jag inte skriva till er om hjälpen till de heliga.” 2 Kor. 9:1

Gäller de bibelorden idag?

Jag har under årens lopp funderat mycket över understödet åt de heliga. Kanske det beror på att jag ofta har varit med i frivillig verksamhet också inom kyrkan, alltså sådan verksamhet som inte bekostas med “kyrkliga medel”.

Det gällde i tiden det kristliga gymnasistarbetet, sen student- och skolungdomsmissionen. För 30 år sedan kom Kristet Perspektiv  in i bilden, och tidningen har trotts obefintlig prenumerationsavgift hankat sig fram genom 30 år! Vissa tider har det nog varit ganska tungt.

Nu är Teologiska institutet i Finland mitt stora bönebarn, för genom den verksamheten öppnas möjligheter för många unga. Under STI:s drygt 20 år gamla historia har över 1000 studerande gått “igenom” STI ut till församlingar, till missionärsuppdrag, till lärar- och andra kallelser, de inomkyrkliga organisationerna inte att förglömma.

Nu seglar många konservativa organisationer i motvind. De mister kollekter, de är inte politiskt korrekta och blir därför utan det “officiella“ understödet åt de heliga. En av våra inomkyrkliga väckelserörelser har förlorat många hundratusen euro i understöd under de senaste årens turbulens.

Jag har försökt räkna för STI (Teologiska institutet i Finland) – som jag i första hand försöker ansvara för – men detta gäller ju vilket andligt arbete som helst. Jag tror att vi i framtiden är tvungna att allt mera tänka på hur vi kan bära vårt ansvar för det kristna arbetet. Detta är nämligen en central biblisk tanke.

Vi har lanserat en understödsmedlemskampanj som innebär att man deltar med 5€/mån under ett eller några år (man kan börja och sluta när man själv vill). Med något tusental nya vänner skulle STI klara sig och kunna satsa för fullt på att utrusta unga blivande teologer, präster och lärare osv. Vi skulle också i allt högre grad kunna ordna fortbildning för sådana som redan arbetar på fältet: “uppdatera” det som behövs för de nya utmaningar som möter (t.ex. genom Jesusseminarier, apologetiska kurser, Bibelns röda tråd) så att de orkar. Detta gäller också kristna människor i våra församlingar och föreningar, att de blir ivriga att vinna andra för Kristus.

Jag räknade också ut – när jag tänker på unga teologer som inte får något arbete på grund av sin väckelsekristna syn – att om de kristna i vårt land skulle lägga åt sidan 1 euro per dag och vi skulle bli ca 5000, så kunde vi ge arbete åt ca 30 pastorer och evangelister på heltid! Jag hoppas att Du redan ser att vårt land är ett missionsfält!

Jag tycker att mycket av Nya testamentets syn ligger lågt idag. Vem ber idag “enträget” om att få vara med om understödet? I NT var det församlingen som utrustade dem som arbetar i Kristi tjänst, för att de, tillsammans med de andra, ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Idag är det de olika organisationerna och sammanhangen som försöker be om hjälp.

Idag kunde Du som ser detta värva någon eller några nya vänner att komma med, kanske med någon “liten” form av givartjänst, så att det inte knäcker någon. Kanske 3 euro/månad (!), kanske 5€ eller 10€, så att Du inte knäcks, men ändå är med... Några samtal, några mail, kunde göra under!

Får jag också i detta sammanhang dela min nöd med er för STI:s (Teologiska institutet i Finland) framtid: att många kristna människor skulle se vikten av att vi utrustar unga. Det är de som är framtidens kyrka, därför behövs vår givartjänst och vårt ansvar nu. I den förbönen hoppas jag att Du innesluter bönen om att vi skulle få fokusera på det som Gud vill ge sitt folk. Att STI skulle få vara ett redskap i Guds hand, till uppbyggande tjänst i Guds rike.

Min bön är att också dessa anspråkslösa rader skulle väcka någon läsare. Så många kristna grupper har det tungt idag, kanske just därför att vi kristna har räknat med att kyrkoskatter och annat rullar in. Men det blir, och det är redan nya tider. En tid när vi måste som Kristi kropp bära ansvaret tillsammans.

Men det finns ett ord i Bergspredikan, som jag nu försöker predika för min egen oro, ett ord som bär och som allt bygger på:

“Er himmelske Fader vet vad ni behöver.”

Henrik

Protestanter: protestera!

Ordet protest uppfattas oftast som något negativt. Och ändå så betyder ordet egentligen att “vittna för” något.
Men protester kan i praktiken vara att säga nej för att bevara och värna om frågans ja!

Under dessa dagar och veckor finns det många kristna i vårt land som har knäppt händerna och ber att biskopsmötet, som samlas i början av februari 2010, skall fatta ett rätt beslut.

Teologdagarna i Grankulla och de kyrkliga väckelserörelsernas ledare har i en vädjan som sänds till biskopsmötet uttryckt sin djupa oro över det beslut som nu bereds, med en vädjan om att kyrkan inte skall gå mot Guds tydliga och klara Ord.

Denna vädjan kommer att publiceras efter att den sänts till biskopsmötet. Också en hel del annat är på gång, mera därom senare. Men en sak som alla kan stöda är den adress på nätet som Sonja Falk har tagit initiativ till senaste vår, och vars “första skörd” över lämnades till biskoparna inför höstens möte, men som fortsätter. Ge uttryck för din syn!

Denna protest behövs nu! Den är ett verkligt ja till hem och familj, till äktenskap och kärlek!

http://www.adressit.com/allekirjoitukset/kirkko_ja_homosuhteet/start/3050

En av de kristna homosexuella, eller f.d. homosexuella, Ari Puonti, ger i dagarna ut en ny bok om homosexualiteten. Låt oss stöda dem som vill kämpa och leva i enlighet med Bibelns Ord. Låt oss alla nu “leva värdigt den kallelse vi har fått” som Paulus skriver till alla kristna.

Ett ställningstagande som detta uppfattas lätt som ett angrepp på en människogrupp. Så är det naturligtvis inte, lika litet som någon etisk fråga som berör människor innebär ett avståndstagande från dem som människor.

Och med det i minnet som Jesus sade “den som är utan synd, kaste första stenen” lär det nog inte finnas så många som kan ta upp stenar...

Bibeln har mycket att säga till oss alla. En av de centrala tonerna i evangelierna och i breven är: omvänd er och tro evangelium (Mark. 1:15).


Henrik

Hyvää Uutta Vuotta!

Taas on yksi vuosi mennyt
saamastani ajasta.
Siitä kannan kiitoksen nyt,
kaiken annoit lahjana.
Kiitos, armon Jumala,
hyvyydestä kaikesta.
Minut muistit koko vuoden
voimaa, siunausta suoden.

Kuinka käytin ajan menneen,
antamasi lahjatkin?
Yhtä huonosti kuin ennen
kunniaasi kirkastin.
Lähimmäisen laiminlöin
tekemätta jäänein töin.
Kantanut en ristiäni
nurkumatta, mielelläni.

Tällaiseksi edessäsi,
Herra, tunnen itseni.
Muista vielä hyvyyttäsi,
muista laupeuttasi.
Pojassasi rakkaassa
minuakin armahda.
Armo yksin levon antaa,
Uuteen päivään hoitaa, kantaa.

Hengelläsi sydäntäni
joka hetki hallitse.
Tieni, koko elämäni
valollasi valaise.
Ohjaa, Herra, puheeni,
työni, ajatukseni.
Anna kaikkeen viisautta,
nöyrää mieltä, rakkautta.

Sydämeeni, Herra, paina
armon tunto elävä.
Rauhasi suo siinä aina
säilyä ja syvetä.
Omaiseni, perheeni,
kaikki lähimmäiseni
huolenpidossasi kanna,
armon suoja heille anna.

Siunaa kansaa, isänmaata,
ohjaa oikein elämään.
Esivalta, Herra, saata
tahtoasi täyttämään.
Silmäsi luo puoleemme,
anna rauha maallemme.
Isä, Poika, Henki Pyhä,
ylistetty olet yhä.

Elias Lönnrot 1865, virsikirjaan 1886. Uud. Niilo Rauhala 1984.

Henrik

Gott Nytt År!

Igår såg jag på TV-nyheterna som jag brukar, jag är en nyhetsfreak. Jag såg också på nyhetsutsändningarnas väderleksnyheter. Där stod en ung dam med mycket rund mage, hon väntar barn. Denna mor blev en predikan. Jag började tänka på psalmen Härlig är jorden och den andra versen, som börjar med orden Tidevarv kommer, tidevarv försvinner.

Plötsligt slog det mig att jag oftast summerat det hela med slutet: tidevarv försvinner. Kanske beror det på att psalmen ofta sjungs vid begravningar också, fast den ju är en julpsalm.

Men igår – och med nyheten om ett rekordantal barn på väg i Finland under 2010 – blev hennes “mammamage” en predikan. Den handlar om hopp, om vikten av att bygga framtiden. Tidevarv kommer, inte bara försvinner.

Det är så rätt! Att familjer sätter barn till världen, som skall få utbildning och vård, arbete och möjligheter. Gud välsigne alla väntande mammor, och alla barn som skall göra entré under år 2010 också! Och alla pappor med! Gud hjälpe alla som vill bygga framtiden.

Samtidigt måste vi göra något för att återerövra den värdegrund, som råder i vårt land. Vi har igen påmints om att alla inte har det bra. Framtiden kan inte byggas på materialism. Inte heller på postmodernismens narcissism.

Mamma, pappa, barn – redan dessa ord väckte fruktansvärda reaktioner i Sverige, vilket lika väl kunde ha gällt Finland. Det vittnar om att just här behövs det förnyelse, knäppta händer och stor kärlek, så att ingen skall behöva känna sig utesluten och icke önskvärd. Det är grundrelationerna som är i kris – många senare kriser har sina rötter i att det brustit här.

Något måste göras för att återupprätta familjen och hemmet.

För det är i hög grad där grunden läggs för livet. Det är där jag borde få livets byggstenar, i form av kärlek och omsorg, tro och förtröstan.

För mig blev Elias Lönnrots psalm 37 i den finska psalmboken en predikan och ett fint preludium för år 2010.

Läs den (den har en melodi som är en koralvariant från Eurajoki som inte är helt lätt) och bed den!

Välsignat Nytt År 2010! Tidevarv kommer, med Jesus fram!

Henrik

Herren välsigne dig och bevare dig

Ännu en gång har vårt land drabbats av svår sorg. Fem anställda i Prisma har skjutits och deras liv slutade på årets sista dag. De var människor med livet framför sig – mänskligt sett – födda mellan år 1964 och 1982. Sannolikt hade alla planer för nyåret. De blev helt annorlunda.

Nu finns det personer bland oss som har drabbats av svår sorg. Man kan räkna med att det också finns barn, som idag drabbats av sitt livs svåraste förlust.

Herre, hjälp!

Det är för tidigt att nu dra för långtgående slutsatser. I massmedia har man nästan frossat i detaljer, detta är ju en ganska mänsklig reaktion när sådant händer.

I detta slede är det polismyndigheterna och räddningsmyndigheterna som har huvudansvaret, tillsammans med socialmyndigheter och olika hjälporganisationer, främst FRK (Röda korset).

Esbo stad har inhiberat sina nyårsfestligheter. Jag tycker detta vittnar om en verklig känsla för det väsentliga. Det är ett värdigt och ett klokt och ett riktigt beslut. Tendenser finns alltid i kriser att antingen genast förtränga det svåra eller att frossa i svårigheterna.

Det första är nog att man behöver tid att sörja.

Till de drabbade hör – förutom de svårast drabbade familjerna, vännerna och arbetskamraterna – också poliser och räddningsmyndigheter. När jag såg på polisens presskonferens, såg jag att också där fanns många som behöver hjälp, som måste få tala ut och dela sin angst och sin nöd. Det är alltid så att livssituationen för människan kan förstärka och förändra den “information” man möter. “There, but for the grace of God, go I.” Det kunde ha gällt mig, den djupa insikt kan drabba poliser, garvade räddningsarbetare och andra yrkesmänniskor! Också dessa grupper, som har gjort ett oerhört svårt och viktigt arbete, behöver våra förböner och vår medkänsla.

Vad skall man säga i en situatione som denna?

Jag tror inte man behöver säga så mycket nu.

Det är så mycket vi inte förstår. Så mycket vi inte kan förutse eller gardera oss mot. Denna händelse kommer att riva upp många sår, och förstärka en känsla av otrygghet för många människor.

Senare är det säkert skäl att tala om omsorg, om att inte låta en enskild individs agerande drabba alla invandrare. Samtidigt måste vi se vad vi kan göra för att människor skall känna sig omtyckta och accepterade.

Men en sak kan man säga: Herren välsigne Dig och bevare Dig! Vem du än är, var du än är, hur det än är för Dig just idag, just inför det nya året.

Detta är något som är förmer än allt annat.

Gott Nytt År – under de Välsignande Händerna!

Henrik

"God is dead, we ought to be dancing on his grave"

I New York Times fanns en artikel för något år sen där en person skrev att Gud är död och att vi borde dansa på hans grav!

“God is dead, we ought be dancing on his grave.”

Jag hörde Ravi Zacharias hänvisa till den person som sade så med tillägget:

“He doesn’t know there’s nobody in that grave...”

(Det är väl förresten den enda plats där Gud inte finns: i den tomma graven.)

Henrik

Var finns du nu?

I en gammal sång som jag inte har hört på åratal, sjöng Lars-Åke Lundberg Var finns du nu, Gud, du min Herre? Åtminstone ungefärligen så. Den sången har väl tystnat, men frågan är levande.

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden...) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det historiska undret, att Gud föddes som människa i Betlehems stall, är grunden för det under som Gud genom den Helige Ande vill låta ske i vårt hjärta.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

“Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Frukten och trädet

De (al-Qaida på arabiska halvön) skriver att Umar Farouk Abdulmutallab var utrustad med ett "tekniskt avancerat föremål" som inte utlöstes på grund av ett tekniskt fel.
"Han lyckades modigt att ta sig igenom alla kontroller på internationella flygplatser utan att frukta döden. Han litade på Gud och satte sig upp på alla myter om amerikansk och internationell underrättelsetjänst. Han visade hur svaga de är, han la dem med ansiktet ner och fick dem att ångra allting de satsat på säkerhetsteknologi", skriver gruppen.
(källa: Aftonbladets nyheter 28.12.2009)

Man frågar sig vad det är för Gud som vill döda alla människor.

Död, hat och hämnd.

Vakna Europa!

Vestigia terrent – spåren förskräcker!

Av frukten känner man trädet.

Henrik

"The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

The Archbishop of York, Dr John Sentamu:

“Many people will celebrate on December 25 but will find no room for Jesus on the special day.”

 "The reason why Jesus can't find room for his Gospel, which he embodied in his person at his first coming, is closely analogous to that which he encountered in his birth - namely that people's hearts are preoccupied.”

"They are filled to the brim with their own agendas already. And we, who are his followers, so poorly represent the worth and largeness of Christ and his Gospel.
Instead of putting Jesus at the centre of our lives, "we leave him at the margins."

"Many celebrate Jesus Christ's birthday, but don't want him to be present," he continued. "The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

Henrik

Gud Jul

När jag för många år sen jobbade inom Finska Missionssällskapet, gav FMS ut ett julkort på finska och svenska. Men på det svenska kortet hade det insmugit sig ett tryckfel. Många var ledsna och beklagade det. Jag välsignade det. I stället för God Jul stod där nämligen “Gud Jul”.

Tusentals kort, och allt var fel!

Jag tycker att detta tryckfel kunde ha fått stanna även efter att upplagan tog slut.

För vad annat kan man önska dagens människa än att hon skulle få en Gud Jul.

Det fick ju verkligen Maria, denna enastående kvinna i historien, “vår Herres moder”.

Och det fick herdarna på Betlehems äng, de överraskades av mötet med Herrens ängel och av evangeliet om “megaglädjen”.

Kom, låt oss gå till Betlehem och se det (Ordet står det faktiskt i grundtexten) som där har skett.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor Hans välbehag!
(så tror jag att man kunde översätta det ord, som antyder att Jesu födelse gjorde Gud välbehaglig mot mänskligheten, jfr 3 Mos 1 om offren).

Henrik

Vem där?

I mängden av julbetraktelser och –hälsningar som jag har sett denna jul är det en gemensam ton som starkt talat till mig. Det är tre olika infallsvinklar som understryker samma sak.

Biskop Eero Huovinen skriver i sin fina julhälsning om den franske teaterregissören Jean Renoir som fick frågan: vad är det viktigaste för teatern, vad eller hur?
- Det viktigaste är vem, svarade Renoir.

Och biskop Eero Huovinen konstaterar att de klassiska frågorna när? var? hur? (på finska brukar man säga Mitä? Missä? Milloin?) också får sitt svar i julevangeliet.
Och så är det förvisso. Kejsar Augustus, Quirinius, skattskrivningen. Betlehem, i Judeen. Maria, som var havande och Josef, skulle till Davids stad, Betlehem och medan hon var där var tiden inne när hon skulle föda.

Men julevangeliets fokus är på vem.

“Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

“Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."

Den andra hälsningen fick jag när jag läste min vän och broder Lasse Nikkarikoskis (verksamhetsledare för Finska Evangelieföreningen) julandakt i tidningen Sanansaattaja (Budbäraren). Han berättar om en liten flicka, som fått en krubba som byggsats. När hon och hennes far sedan byggde krubban, alla personer, djuren i stallet, började flickan plötsligt gråta.
- Varför gråter du? frågade hennes far.
- Där finns inget Jesusbarn!

Så man gick tillbaka till butiken och sökte efter det försvunna barnet. Och när de fann krubbans barn, som hade fallit ur förpackningen och hittades på hyllan, var glädjen stor!

Det viktigaste är inte när, var eller hur, även om de frågorna är viktiga, för de understryker att julevangeliet inte är en saga. Men det viktigaste är vem!

Den tredje hälsningen är egentligen tidsmässigt den första. När jag sökte ett ord för STI:s julhälsning, som skulle innehålla den centrala julhälsningen men också gärna beskriva vad STI (Teologiska institutet i Finland) vill stå för, kom orden i Matt. 2:9 för mig:

Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.

Alla tre hälsningar säger samma sak. De betonar att julen handlade, handlar och skall handla om Jesus.

Julhälsningen är svaret på frågan “vem där?” Någon med stort N knackar på.

Jesus.

Märk väl mitt hjärta, akta på:
Vem vilar där i krubbans strå?
Vem är det sköna barnet där?
Vår käre Jesus Krist det är.

Du älde gäst, välkommen var!
Ej syndare försmått du har,
du kommer i min nöd till mig.
Hur skall jag kunna tacka dig!

Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
Du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så!

Om jorden ännu större var
och såsom himlen skön och klar -
För torftig vore den ändå
som bädd för dig att vila på.
 
O konungarnas konung du!
En krubba är ditt rike nu,
och blott en lindaklädnad är
den konungsliga skrud du bär.

Med detta har du till oss sagt,
att världens ära, guld och makt
ej för till salighet ändå;
dem skall man inte lita på.

Ack Herre Jesus, hör min röst:
Gör dig en bädd uti mitt bröst,
uti mitt hjärta bliv och bo,
så har jag tröst och evig ro.

(Martin Luther)

Välsignad Julhögtid och Gott Nytt År 2010!

Henrik

Var finns ateisternas julgryta?

Häromdagen läste jag en fråga i en tidning: var finns ateisternas julgryta? Det var någon som tyckte att ateister, som ofta klagar på de kristna, skulle föregå med gott exempel och visa medmänsklighet.
Man hänvisade till Frälsningsarméns julgrytor, kända i gatubilden, en gripande julprydnad, som inte bara är glans, glitter eller ord!
Det kom många reaktioner: ateister är inga kalla människor, också de är humana och vill visa medmänsklighet.

När jag läste frågan “var finns ateisternas julgryta”, tyckte jag att det fanns en annan, viktigare fråga. En fråga, som inte skall uppfattas aggressivt, utan som vill blotta en frågeställning.

Varför firar ateister jul?

Svaret skall inte vara: vi slutar fira jul! Utan hellre: vi börjar fira jul.

Henrik

P.S. Gud välsignelse julgrytorna och alla dem som genom denna fina verksamhet får hjälp och stöd!

Två bilder

“När jag var muslim var min tro som en cirkel med en punkt i. Cirkeln var min tro, punkten i cirkeln var mitt liv. Men för de flesta kristna jag möter idag verkar det som om cirkeln är deras liv och punkten i cirkeln är deras tro.”

Så sade en f.d. muslimsk terrorist till den kände apologeten Ravi Zacharias.

Två bilder, som ser lika ut – en cirkel med en punkt i – men så helt olika.

Om tron är en punkt i cirkeln, livet, blir tron degraderad till en aspekt på livet, en synpunkt.
I verkligheten är tron något mycket mera. Det liv vi lever här är som en liten punkt i något mycket större. Trons verklighet är och var och skall vara när livet inte längre består.

En tro som bara är en synpunkt (av många), kan aldrig bli en vinnande tro.

Den tro som Jesus talar om, är något mera, mycket mera. “Jag lever, Ni skall också leva.”

Ravi Zacharias har hållit ett föredrag på C.S. Lewis Institute, under rubriken Living the Faith We Defend – Defending the Faith We live.

Jag tror att världen idag mera väntar på Living the Faith We Defend än på Defending the Faith We Live.
Även om det är sant att båda sidorna av den kristna tron behövs.

Vi är inte kallade att bli Jesu anhängare, utan att bli Jesu lärjungar och efterföljare.

Henrik

http://www.cslewisinstitute.org/node/688/play

"Kirkko on menettänyt otteen miehistä"

Tämän päivän Hesarissa on rehtori Teuvo V. Riikosen hieno puheenvuoro “Kirkko on menettänyt otteen miehistä”. Kannattaa lukea! Viittaan myös Riikosen puheenvuoroon 4.11.2008 (löytyy www.evl.fi/kirkolliskokous).


“...kyse on yhdestä sanasta, joka esiintyy tässä kirjassa, mutta sen lopussa on aina toinen sana, sana, "liike". Itsenäisenä sana herätys ei ole. Siis herätys. Olisiko siitä nyt apua. Palkkaisimmeko jonkun hiippakuntakonsultin asiaa valmistelemaan, vai merkitsisimmekö asian vain tiedoksi kirkkohallitukselle. Voimme tehdä molemmat, mutta niillä ei ole merkitystä, koska herätys on asia, joka annetaan. Emme sitä ota, emme sitä suunnittele, mutta jos Jumala armossaan näkee, se voidaan antaa.

Kokemuksesta ja kirkon historiasta tiedämme, että usein herätyksiä edeltää kolme asiaa: Ensimmäinen asia on rukoileva äiti. Kyseessä voi olla myös rukoileva isä, setä, täti, ukki tai mummi tai kuka tahansa, mutta olisiko nyt aika rukoilla vanhan körttivirren sanoin: "Ah vuodata Herra jo henkesi ja herätä nuoriso Suomen" vai tyydymmekö entisen miehen lähetysrukoukseen: "Herra, tässä olen, lähetä joku sisar". Olisiko nyt rukouksen aika, Herra Jeesus Kristus, Jumalan poika, armahda minua.

Toiseksi Jumalan sanan opetus. Hengellisiä herätyksiä on usein edeltänyt voimakas kristillinen kasvatustyö ja Jumalan sanan opettaminen. Kirkko on liikaa ulkoistanut systemaattisen Raamatun opetuksen oman kirkkomme ulkopuolisille tekijöille. Muutamia herätysliikkeitä, yhdistyksiä, joitakin paikallisseurakuntia lukuun ottamatta Raamatun opettaminen kirkossamme on luokattoman heikkoa. Jumalan sana synnyttää uskoa ja uutta elämää eli herätystä.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme - Malmivaaran sanoin - "nostavan kansamme kuoleman yöstä", jotta taivaasta maan yli tuulisi.” (Teuvo V. Riikonen kirkolliskokouksen täysistunnossa 4.11.2008).

Riikosen puheenvuoro on tärkeä.

Henrik

"Ken"

Käykää, hyvät ystävät, Helsingin piispan sivulla lukemassa juoulutervehdysen “Ken”:

http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/piispa/puheenvuoroja/?x20117=341191

Kannattaa lukea.

Henrik

Hur mår du?

- Hej, hur mår du?
- Tack bra!
- Är det sant?

Det är inte en och två gånger som jag fört denna snabbdiskussion med någon vän, ofta yngre sådan. Det är roligt att träffa unga, och jag brukar fråga hur de har det. Eller hur de mår.
Jag får alltid svaret “tack bra”. Men jag skulle våga påstå att när jag frågat “är det sant?” så stannar diskussionen där, för att ofta – om det är möjligt – börja på allvar.

Det andra samtalet, eller skulle jag skriva samtalets rond 2, är betydligt ärligare, men samtidigt ofta ganska dystert.

Det slår mig att många unga människor har det ganska tungt.

I nyheterna de senaste dagarna berättas om en 14 årig flicka som kastat sig ut från ett höghus, och i förrgår stod det om hur polisen är oroad över hur självmord bland unga har ökat drastiskt den senaste tiden.

Idag berättades det att självmorden i Lappland har ökat med 72%!

Hur mår du?

När man börjar söka orsaker ser man ofta att de ungas situation beror på de vuxna. Unga människor belastas med problem: föräldrarnas skilsmässa, missbruk i hemmen, våld i hemmet och i samhället, mobbning och utpressning, och annat som man inte ens vågar tala om hemma för att inte bli en fegis!!

Idag läste jag i nyheterna om hur en 14-årig pojke hamnat i gräl med ett par utanför ett stort köpcentrum i Esbo. Han hade blivit misshandlad, bortförd med en bil till en parkeringsplats där misshandeln fortsatte, sedan fördes han till en lägenhet och detta par plus fyra andra drygt 20 år, misshandlade honom, sparkade honom, slog honom med cellträ tills han förlorade medvetandet. Han bands fast, och hade även fått brännskador!

Han återfick medvetandet och lyckades fly från lägenheten, kom hem, och fördes därifrån med allvarliga skador till sjukhus.

Nu har han fått komma hem. Detta hände redan i oktober, men beskedet kom först idag för polisen var upptagen med att utreda en brottshärva.

När man läser om sådant – som jag ju har bevittnat i tiotals år – förstår man att vi inte mår bra i dagens Finland (värld).

En första slutsats kan vara att ungdomen har blivit råare, och att de helt har förlorat alla mänskliga och kristna värderingar. Men den bilden är en spegelbild, menar jag. Problemen finns i en äldre generation. Det är den generation som gett nya värderingar, eller snarare brist på värderingar. En generation som fötts efter krigen och levt i välstånd, men förlorat sin själ.

Religionsneutralt, och nu mer och mer könsneutralt.

Unga människor får vara terapeuter åt föräldrar som är besvikna på sin partner, eller sin arbetsgivare, eller sina arbetskamrater.

Nu måste jag genast få säga att det finns många undantag: hem som är hem, där man älskar varann, där man bär sitt ansvar och skonar de unga från all den oro som föräldrarna bär på. Det finns hem där de unga drabbas av svårigheter, trots att deras hem skulle vara den bästa oas och föräldrarna ställer upp dygnet runt.

Jag vill inte förenkla.

Men jag tror faktiskt att mycket hänger samman med en avkristning, detta att Gud har försvunnit från människans liv. Då är livet inte heligt, då är en annan människa inget man behöver älska, huvudsaken att man själv klarar sig. Det finns många bevis på detta.

Det har slagit mig hur t.ex. musiken har förändrats. När man i slutet av 1920-talet sjöng Ich küsse Ihre Hand Madame, sjunger man idag Fuck, fuck, fuck.. Hör på 20-30 år gamla sånger! Så mycket mera heder, så mycket vackrare! Vad har hänt?

Vad människan sår, det skall hon också skörda.

Nu behövs en motrevolution. Ett “jag och mitt hus vill tjäna HERREN.” Om någon tror att det livet är glädjefattigt, eller innebär att “man sitter av livet” på möten, så tror den fel.

Ett liv i Guds värld är långt mera än möten. Men människan lever inte av bröd allenast, beviset ser vi vart vi än tittar idag.

En bild av samhället idag, eller kanske snarare en spegelbild. Allting är en spegling. Inte bara av hemmet, utan av människans värderingar och brist på värderingar.

Mera julevangelium, sommarpsalmer, Guds tio bud, mera medmänsklighet, mera respekt för livets helighet, större barmhärtighet, en hjärtats omsorg om den kämpande människan, som behöver hjälp.

En Guds vind, den Helige Andes vind, behövs nu över hela vår värld.

Ett liv, där det viktigaste är att få Guds välsignelse.

Henrik

Epilog (19.12): Akademens och Lyrans julkonsert avbröt igår skrivandet, inte hade jag så mycket att tillägga, men när jag läser att det viktigaste är att få Guds välsignelse så känns det litet ofullständigt. Tyngdpunkten skall ligga på ordet "Guds", inte t.ex. på ordet "få". Att få förmedla och medverka till att också andra får Guds välsignelse ligger nämligen högst på listan! För oss alla, inte sant?
Och denna Guds välsignelse kan inte lösgöras från Jesus Kristus, "ty Han är välsignelsens källa".

Vad kan tolereras?

I dagens Helsingin sanomat skriver riksdagsman Ilkka Kantola, teol. dr., tidigare biskop i Åbo ärkestift, ett inlägg mot prof. Miikka Ruokanen, professor i dogmatik vid Teologiska fakulteten i Hfors och för övrigt uppställd som kandidat i ärkebiskopsvalet.

Ilkka Kantola anser att kärleken mellan “personer av samma kön inte står i strid med skapelseberättelserna”. En man förblir man också om han älskar en annan man, och två kvinnor som älskar varandra förblir kvinnor trots detta.

Ruokanen skriver att ordet i skapelseberättelsen “var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden” inte bara är etik, utan en del av Bibelns lära om människan. Kantola anser att detta ord i ljuset av överbefolkningshotet är absurt.

Kantola konstaterar vidare att Nya testamentet tydligt tar avstånd från detta ord när Paulus anser att det är bättre för kristna att inte gifta sig. Enligt Ilkka Kantola ger Bibeln inte något entydigt svar och att “kyrkan alltid har varit tvungen att definiera vad den vill tro och vad den vill hålla fast vid.”

Raamattu ei anna yksiselitteistä vastausta ihmisyyttä ja seksuaalisuutta koskeviin kysymyksiimme. Pyrkiessään yksiselitteisten ja muuttumattomien vastausten antamiseen kirkko on aina joutunut itse määrittelemään, mitä se haluaa uskoa ja mihin pitäytyä.

Luterilaisen kirkon kohtalonkysymys on, ajautuuko sen teologinen eliitti moraalikysymyksissä yhä etäämmäksi kirkon jäsenten kokemusmaailmasta vai ottaako se “kansankirkkona” tosissaan jäsentensä vilpittömät tunnot.

När Kantola också säger att Paulus tolkar skapelseberättelserna ganska fritt (“väljästi”, väljä = vid) undrar man nog inte över att folk blir minst sagt konfunderade över hur teologer i samma kyrka kan se så olika på samma texter.

Handlar det om att “Bibeln inte ger något klart svar”?

Eller handlar det snarare om att det tydliga svaret inte behagar oss?

Kantolas öppna polemik mot Ruokanen signalerar också att det blir en mycket tung och svår tid för kyrkan när man skall försöka komma framåt med så diametralt olika åsikter.

I tidningen Uusi Tie finns också insändare i denna veckas nummer (av Timo Eskola, teol. dr och docent i NT, forskare på STI, samt pastorn och missionären Risto Soramies, som i en sällsynt allvarlig insändare anser att biskoparna borde avgå, kort sagt).

Allt detta vittnar om att det blir svåra tider för den nya ärkebiskopen. Vilken roll dessa kommande svårigheter har haft för de nu avgående biskoparna kan man bara spekulera om. Åtminstone kan man väl säga att ingendera biskopen sörjer över att inte få stå mitt i brytningarna mellan olika grupper inom kyrkan.

Jag är oroad över Ilkka Kantolas ord. Inte därför att han öppet kritiserar en känd kyrklig profil, professor i dogmatik. Denna ordväxling, som började med esbobiskopen Mikko Heikkas insändare, har redan blottat att den tysta respektens tid är passé. Nu kan man öppet anmäla avvikande åsikt, vilket nog måste anses vara ett friskhetstecken i sig. Jag oroas över att förre biskopen i Åbo kan lösgöra sig så grundligt från klara bibelord.

När det gäller enskilda människor måste man vara barmhärtig, medveten om att man själv är lika beroende av Guds nåd. Och man måste också samtidigt signalera nolltolerans när det gäller förföljelse av homosexuella personer.

Men när det gäller teologi och kyrkans ställningstagande i den fråga som nu finns på agendan, måste man signalera nolltolerans inför sådana tolkningar som Kantola framför.

Nu behöver kyrkan sådana ledare som är villiga att ta på sig “den korsmärkta dräkten med smädnamn” (Rosenius).

“Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” 2 Tim. 3:12

Där är vi nu.

Henrik

Adventus glorificationis

När jag tittade in på bloggsidan som hastigast, tänkte jag att det inte känns så högtidligt att på Andra söndagen i advent, adventus glorificationis, dagen som påminner om Kristi ankomst i härlighet, som synligaste blogg ha detta om “den vita djävulen”. Idag är det också Självstädighetsdagen, som är viktig för mig. En böndag, en tacksägelsedag.

Men kanske detta om “den vita djävulen” ändå är tragiskt relevant på Självständighetsdagen. Den onde frestar, men han frestar inte alltid med uppenbar ondska, utan också med en godhet utan Kristus. Välstånd, ordnat liv, god moral, laglydighet, men inte tro på Kristus, inte ånger och personlig omvändelse. Det handlar om att välja en annan väg, bekännelsen till Kristus.

Vårt land bygger idag sin självständighet på annat sätt än under vinterkriget för 70 år sedan. Då var det Vår Gud är oss en väldig borg, vad är det idag?

Och mitt i allt detta, när det snart blir jul igen, och allt påminner om detta “igen”, så är det skäl att minnas att både för oss som enskilda och för hela världen så har Guds klockas stora visare “kommit till baka” efter att ha gått varvet runt, men lilla visaren har gått ett steg framåt, närmare.

Närmare vad då?

Närmare, Gud, till dig.

Närmare Adventus, när Kristus kommer i sin härlighet! Var är vi då?

Han kommer, Han kommer, den dag som vi bidar,
den ljusaste dag som i världen har grytt,
då Herren allsmäktig allena regerar
och mörker och synd för Hans anlete flytt
och skapelsen, frälsad från synder och strider,
förkunnar Hans ära till eviga tider.

Henrik

Valkoinen perkele

Löysin netistä tekstin, jossa Luther puhuu valkoisesta Perkeleestä!

Kannattaa lukea!

“1. Moos. 3:1

Onko Jumala todellakin sanonut? Katsohan, kuinka viekkaasti perkele
tässä hyökkää Eevan kimppuun sanomalla: Onko Jumala todellakin sanonut?
Tällä hän tekee tyhjäksi Jumalan sanan. Hän puhuu siitä aivan
kevytmielisesti aivan kuin sanoisi: Luuletko Jumalaa niin hulluksi,
että hän kieltäisi tämän sinulta? Hän yrittää hämäännyttää vaimoa
ajattelemaan: Ehkäpä tämä onkin totta. Näin hän tempaa ja kiskoo hänet
irti Jumalan sanasta. Nyt kaikki on hukassa. Niin kauan kuin Eevalla
oli sana sydämessä, hän eli ja oli pystyssä. Niinpä perkele ajatteli:
Ennen kaikkea riistän häneltä sanan.

Tämä on se valkoinen perkele, joka ei kiusaa meitä törkeisiin synteihin
vaan epäuskoon. Näin hän tässä ryöstää sanan ja uskon vaimon sydämestä.
Silloin Eeva ajattelee epäröiden: Kenties asia onkin näin. Ehkäpä Aadam
ei ole ymmärtänyt asiaa oikein. Näin hän ei hätyytä uskottomia, vaan
niitä, joilla on sana, usko ja Henki. Kyllä hän tietää, ettei pääse
voitolle, vaikka nämä horjuvatkin. Hän näkee, etteivät he ole hukassa,
vaikka lankeaisivatkin törkeisiin synteihin, sillä langennut voi yhä
uudelleen nousta. Siksi perkele ajattelee: Minun on meneteltävä toisin
ja temmattava heiltä pääaarre. Saatuaan meidät epäilemään Jumalan sanaa hän on päässyt voitolle.

(Martti Luther - Mannaa Jumalan lapsille)

Henrik

Goda teologiska råd!

Lastly, if there is one piece of advice you could give to someone entering New Testament scholarship, what would it be?
Stay humble, be devoted to your wife and your family, and get involved in your local church.

Andreas Köstenberger, prof. I NT

If there is one author/theologian that you believe everyone should read, who is it?
“Maybe not everyone, but everyone with a serious interest in theology, should read some of Jürgen Moltmann’s work. As long as I’ve been reading theology, I have found his work the most stimulating and worth engaging with, even when I disagree. He has influenced my thinking a lot.

All children should read Tove Jansson’s Moomintroll books, and all parents should read them to their children.”

“There is a natural tendency for people to want small pools in which they can be big fish, but that doesn’t produce good scholarship.”

Richard Bauckham, prof. emeritus (tidigare prof i NT, St Andrews Skottland)

Glädjande reaktioner

I dagens Helsingin sanomat får biskop Heikka svar på tal. Anmärkningsvärt är nog att biskop emeritus Juha Pihkala öppet skriver att Mikko Heikka framför sina egna åsikter, som han som medlem i arbetsgruppen inte omfattar. Han konstaterar också att Heikka inte helt ger rättvisa åt vad som arbetsgruppen skulle göra, inte heller – enligt biskop Pihkala – och inte helt korrekt beskriver arbetsgruppsbetänkandets karaktär.

Pihkala understryker att arbetsgruppen inte tog ställning, utan mera enades om behovet av pastorala direktiv.

Mitt intryck – som jag understryker att enbart är en gissning, och som gäller bara högst till en del – är att flera av de pensioneringar som nu skett och sker också kan ha samband med det svåra skede som kyrkan nu går in i. Knappast vill någon biskop gå till historien som den som öppnade slussarna för nya beslut, som en mycket stor del av åtminstone fotfolket och också prästerna inte kan omfatta. Pihkalas ord i slutet av sin insändare “dixi et salvavi animam meam” - jag har talat och räddat min själ, antyder nog att frågorna har gått djupt i själen. Att biskopar öppet “polemiserar” med varandra är en nyare företeelse; förr i tiden teg man hellre som muren, men nu märker man oenigheter allt oftare.

I samma tidning fanns två andra insändare: teol. dr Katja Juntunen, jag fick googla fram hennes uppgifter (doktor i exegetik, om Matt 5), samt teol. Dr och docenten, khde i Nyslott, Sammeli Juntunen, som likt sin namne ansåg att Heikka inte kom med några vägande teologiska argument.

Jag tror att de som följer med händelserna borde läsa insändarna – detta är en stor fråga. Kanske kan de  som vill få tag på dagens Hesari, ett lösnummer får man kanske och i bibliotekens läsesalar finns den säkert!

I något kommande nummer av Kristet perspektiv (2010) ska jag försöka kommentera argumentet framom andra: den hermeneutiska nyckel som man använt sig av både i ämbetsfrågan och nu inför välsignelsen av samkönade par. När man läser föredragen från det seminarium som hölls, märker man hur alla brottas med det faktum att Bibeln är entydigt avvisande till utövad homosexualitet. Sen försöker man lösa detta faktum på två sätt: antingen säger man att vi idag inte talar om den homosexualitet som bl.a Paulus talade om, eller så säger man att tron är oföränderlig, medan etiken (kärleken) är föränderlig. Detta kommer ju på något sätt att innebära att man ser på Bibeln som inspirerad vad evangeliet beträffar, men inte vad lagen och budorden beträffar.

Jag tror att ingetdera argumentet håller. Det går att påvisa att man i antiken, t.o.m. i Pauli hemtrakter, kände till ansvarsfyllda homosexuella förhållanden. Och den dialektik som den populariserade versionen av tro – kärlek hos Luther nu uttrycks med, kan starkt ifrågasättas.

Jag skriver detta – ännu en gång – med litet tungt hjärta. Jag är ingen ambassadör för någon “antigay”-rörelse. Det är tyvärr bara så att denna fråga skall avgöras inom kyrkan nu dessa veckor och månader, och senast i kyrkomötet under 2010 (som det nu ser ut). De människor som frågorna gäller, vill jag lämna i fred. Jag talar endast om kyrkans val och uppmanar alla till mycket bön nu. Frågan kan bli ödesdiger för kyrkan.

Sist vill jag berätta att också Estlands kyrka har reagerat på Svenska kyrkans beslut.

Viron evankelisluterilaisen kirkon kirkolliskokouksen julkilausuma

Viron evankelisluterilaisen kirkon kirkolliskokous hyväksyi 25. marraskuuta 2009 julkilausuman ”Suhtautumisesta homoseksuaaliseen käyttäytymiseen kirkossa ja kirkkojen yhteydestä”.

Julkilausumassa ilmaistaan huoli siitä, että muutamissa kirkoissa, joiden kanssa on täydellinen yhteys, on ryhdytty siunaamaan ja vihkimään samaa sukupuolta olevia pareja sekä asettamaan papin virkaan pappeja, jotka elävät homoseksuaalisessa suhteessa.

Viron kirkon kirkolliskokous painottaa, että kirkkojen yhteys kasvaa yhteisestä uskosta ja ilmenee myös opillisena yksimielisyytenä.

”Jos joku kirkko hyväksyy tällaisen toiminnan virallisesti, siinä tulee näkyviin selvä eroavuus kristillisen uskon ja kirkon opetuksen ymmärtämisessä, mikä estää alttari- ja saarnatuoliyhteyden toteutumista kirkkojen välillä,” todetaan julkilausumassa.

Viron evankelisluterilainen kirkko on Luterilaisen maailmanliiton jäsenkirkko ja kuuluu myös Porvoon yhteisöön sekä Euroopan Protestanttisten Kirkkojen Yhteisöön [entinen Leuenbergin kirkkoyhteisö - suom.huom].

Urmas Viilma
Viron ev.lut. kirkon kansleri

Detta uttalande kan vara en signal om att den ekumeniska reaktionen på Svenska kyrkans beslut blir starkare än många hade trott.

Kyrkan får svåra frågor –  och vi, kyrkans medlemmar vilka vi än är,  är alla små människor, var och en med sina problem. Alla av oss är lika beroende av Guds nåd. Men alla är också i behov av daglig omvändelse och bättring, så att vi i tro kan leva av Kristi nåd och förlåtelse.

Nu krävs det stor andlig vishet så att kyrkans huvudfråga inte blir bortglömd. Och samtidigt tror jag att också den frågeställning som jag här har berört ur litet olika synvinklar, hör mycket nära samman med den största av alla våra frågor: vårt gudsförhållande.

Kyrkan måste bli och vara Kristus-centrerad, inte problemcentrerad. Men till det kan höra att låta Kristus ta itu med problemen. Det är just det som måste ske också inför de beslut som nu väntar.

Henrik

En främmande penna

I dagens Helsingin sanomat skriver biskop Mikko Heikka att det finns teologiska skäl för välsignelse av samkönade par. Motiveringen, säger han, är att denna fråga hör till den föränderliga etikens område.

Heikka konstaterar att den arbetsgrupp, som han själv var ordf. för, har kommit till att det finns två motsatta uppfattningar inom kyrkan. Enligt den ena synen ställer sig Bibeln avvisande till homosexualiteten och välsignelse av ett sådant förhållande. Enligt den andra uppfattningen ger Bibeln och den lutherska teologin en grund för att ta positiv ställning.

Han hänvisar till att den första åsiktsgruppen hänvisat till de bibelställen där homosexualitet omtalas och att Bibeln fördömer utlevd homosexualitet. De mest omstridda är de bibliska skapelseberättelserna, skriver Heikka. Här finns två tolkningstraditioner: man kunde kalla den ena för avvisande (exklusiv) och den andra för accepterande (inklusiv). Enligt denna senare uppfattning skulle skapelsen till man och kvinna utgöra huvudlinjen, hur förhållandet mellan två människor i allmänhet gestaltar sig. Vid sidan av denna huvudlinje ryms även andra uttryck för gemenskap och kärlek, dvs den homosexuella kärleken.

Det intressanta i Heikkas skrivelser är att han visar på sambandet mellan synen på ämbetsfrågan och på homosexualiteten. Den första krisen i tolkningen av skapelseberättelserna kom när man konstaterade att universum var heliocentriskt. Efter denna upptäckt böjade även tolkningen av skapelseberättelserna anpassas till denna upptäckt.

Nästa steg och nästa kris kom med darwinismen. Resultatet blev att skapelseberättelserna började läsas i ljuset av utvecklingsläran.

När den patriarkaliska synen på man och kvinnan måste ge vika för en mera jämlik syn, som betonar mannens och kvinnans lika värde, började man också tolka skapelseberättelsernas ord om man och kvinna i ljuset av detta. “Resultatet blev en syn, som ansåg att skapelseberättelserna är i harmoni med jämlikheten mellan könen. Så lades grunden för kvinnliga präster och kvinnans rätt att bli biskop”, konstaterar Heikka. Han anser att “skapelseberättelserna visat sig vara mycket flexibla och hållbara i allt nya brytningsskeden”.

Den teologiska bryggan är det redan nu kända konceptet den oföränderliga tron och den föränderliga kärleken (etiken). Heikka anför vidare det kända argumentet att Paulus i sina hänvisningar till det gammaltestamentliga förbudet att “inte ligga med en man såsom man ligger med en kvinna” inte talar om den homosexualitet som vi diskuterar idag.

Biskop Heikkas argument skall nog bemötas mycket mera seriöst än man kan göra det på en blogg. Jag skall endast komma med några korta kommentarer, och kommer att återkomma till dessa frågor i ett annat sammanhang.

Först och främst måste man säga att alla dessa argument har blivit seriöst omkullkastade i den litteratur som finns i ämnet. I boken “Homoseksuaalisuus Raamatussa ja kirkon opetuksessa” har bl.a. prof. Antti Laato skrivit om frågan och han konstaterar att “om detta nej blir ett ja, finns det inget nej i Bibeln som inte kan bli ett ja.” Docent Olli-Pekka Vainio, en ung framstående systematisk teolog, skriver i en lång och grundlig artikel om olika positioner inför homosexualiteten och bemöter bl.a. argumenten som baserar sig på den felaktiga tesen “oföränderlig tro, föränderlig etik” (ibland uttryckt med “de två korgarna”,  trons och kärlekens korg). Också Guds lag och bud är heliga och en del av Guds uppenbarade vilja. Bud som anknyter till förhållanden som har upphört att existera, t.ex. sådant som gäller offertjänsten, gäller givetvis inte. Men vi står inför en allt större och tydligare polarisering mellan kristet och icke kristet.

Heikkas konstaterande, att präster för sitt samvetes skulle inte skall tvingas välsigna mot sin övertygelse, låter ju bra. Men de är skrivna av en biskop som centralt har bidragit till att samvetsfriheten har beskurits och borttagits i en annan, av honom nämnd besläktad fråga (ämbetsfrågan). Där fick den kommissarie som anmälde medkristna till domstol höra “teit miehen työn”. Enligt min uppfattning finns det en uppenbar risk med att tro dessa ord om en bestående samvetsfrihet.

Kyrkan måste, som bl.a Manhattandeklarationen uppmanar till, bestämt och tydligt avvisa denna teologiska villfarelse.

Detta innebär inte att man skall förfölja de homosexuella, och inte heller några biskopar. Men när en biskop yttrar sig offentligt, måste hans ord också offentligt kunna ifrågasättas. Nu handlar det inte bara om att man får frågasätta dem, man bör ifrågasätta dem.

Det goda med biskop Heikkas text(er) är att han nog har civilkurage att komma ut med sina åsikter. Det är nog i sig något positivt, bättre än avhandlingar i skumma utrymmen är att gå ut med sina synpunkter offentligt, vilket biskop Heikka nu gjort.

Det är väl ändå rimligt att man får anmäla avvikande åsikt, en åsikt som utmynnar i en vädjan till biskopsmötet att inte slå in på denna av biskop Heikka antydda väg.

Biskopen skrev i Helsingin sanomat i spalten “vieraskynä”. Det innebär ju att han är gästande skribent. “Vieras” betyder som känt också “gäst”.
För mig är dock ordets andra (eller kanske första) betydelse dock nu mera aktuell: detta är en främmande penna, en främmande röst. Det rimmar inte med “vad som är skrivet” och budet “icke utöver vad skrivet är”, nämligen skrivet i den heliga Skrift.

Henrik

Molnen hopar sig

Idag kom beskedet att Högsta förvaltningsdomstolen har förkastat Jari Rankinens besvär över beslutet (av domkapitlet i ärkestiftet) att avstänga honom från prästämbetet under tre månader. Han besvärade sig till Åbo förvaltningsdomstol, och sedan till HFD.

Jari Rankinen avgick själv från kaplanstjänsten i Vammala, annars hade nya situationer lett till avsked från prästämbetet, och tjänstgör nu inom finska evangelieföreningen. Efter Vammalatiden tjänstgjorde Rankinen som präst för de finländska trupperna i Afganistan, och verkställningen av beslutet uppsköts då tills Rankinen kommit hem.

Nu efter hela processen blir då Rankinen avstängd under tre månader. Han får inte döpa, förvalta sakramenten, viga, jordfästa eller dyl.

Många tycker att detta börjar bli tjatigt. Jag hör till dem.

Men jag lovar att skriva om detta så länge tills denna diskriminering upphör!

Vi står nu i en situation som blir allt svårare. Många diskussioner förs redan, bakom kulisserna – och i offentligheten. Vi har ett prästvigningsförbud (som en del inte vill kalla så, därför att man menar att det är vi som själva utestänger oss) och tjänsteförbud. Det förstnämnda innebär att ingen som inte i allt lovar samarbeta – också mot sin övertygelse – kan få prästvigning. Det senare innebär att ingen nuvarande präst med “den gamla synen” kan bli förklarad behörig att söka kyrkoherde- eller kaplanstjänst (glädjande nog har några stift en litet mjukare attityd till den senare gruppen, kaplanerna, men i händelse av besvär är saken klar...).

NU tror jag  - fortfarande – att vi står inför en mycket allvarlig situation. Jag anser fortfarande också att enda möjligheten är att nu ge livsrum åt båda grupperna.

Om 10-15 år är de allra flesta prästerna med traditionell syn pensionerade. Det tar 5 år att läsa sig till teol.mag,  som är förutsättningen för att bli prästvigd. Inom de följande åren kommer alltså prästerskapet att i högre grad bestå av kvinnor (likt läraryrket och läkarkåren) och av teologiskt sett mera radikala personer (radikala är kanske ett otydligt ord, kvinnliga präster och radikaler är i ingen händelse synonyma begrepp!). Man kunde också säga att personer från våra väckelserörelser i allt lägre grad kommer att söka sig till kyrkans prästvigningar.

Ett av de stora problemen är att inte heller föreningarna (väckelserörelserna) får prästvigda personer, vilket kommer att tvinga de inomkyrkliga rörelserna att ta ställning till prästvigningsfrågan).

Jag tycker att det är djupt beklagligt att kyrkan, i en fråga som sägs gälla kyrkans ordning och inte läran, inte kan hantera en 2000 år gammal praxis, tradition, förståelse, lära (eller vad du vill kalla den) på något annat sätt än genom att visa på dörren. Man säger visserligen att det handlar om att vederbörande personer själva utesluter sig. Månne man inte förstår att den som tycker att något är teologiskt fel inte kan leva i strid med sin övertygelse?

Som jag ser det kommer detta att leda till att lösningar utanför den officiella kyrkostrukturen allt mera tvingas fram.

Alternativet är att låta församlingarna kalla vilka de vill – män och kvinnor – till präster, ta reda på vad de står för, och kalla och handla därefter.

De flesta (om inte alla) konservativa vill inte hindra någon kvinnlig präst att utöva sitt ämbete. Det kan ingen på laglig grund göra.

Är det verkligen för mycket begärt att kyrkan skulle öppna sina dörrar för dem som betalar lika mycket i kyrkoskatt, som älskar sin kyrka minst lika mycket, och som vill sprida evangeliet om Kristus?? Inte är det prästämbetet som skall förkunnas!

Nu vilar ett stor ansvar på oss alla hur vi hanterar denna fråga.

Jag har tidigare skrivit att jag har mött kvinnliga präster, som vill tillåta detta, som bekänner samma tro på samme Herre och Frälsare. Oberoende hur man ser på det teologiskt hållbara i ämbetsteologin (från båda sidor) är det klart att denna bekännelse (tron på Kristus) består.

Man kan inte bryta en 2000 årig praxis (låt mig säga det milt) med att bara sätta punkt. Den är inget hinder för evangeliet, inte i dag, liksom heller inte tidigare. Om framtiden leder till större förståelser och gemenskap över nuvarande gränser får man ju se. Det är möjligt att sköta alla uppgifter med respekt och välvillighet, också om man i en fråga ser olika.

En annan sak . Och nya moln är att för många, men sannerligen inte för alla, går denna frågeställning hand i hand med bejakandet av samkönade pars rättigheter (välsignelse och så småningom vigsel).

Säger detta något?

Nu behövs kristna människors böner, samtal och överläggningar. Alla ledare behöver be om god andlig hörsel och stor vishet för att inte ödelägga Guds församling. Även om jag inte är någon avgörande ledare inom kyrkan, ber jag om detta också för egen del. Att inte fördärva eller förhindra Guds verk.

Men det är svårt och tungt att möta teologer som läser sig färdiga, bildar familj och möts av rött ljus och ett entydigt “nej” från den kyrka som vi alla älskar.

Det växande samhälleliga missnöjet mot det specifikt kristna skall inte förknippas med alla frågor, ännu åtminstone. Jag är övertygad om att om kyrkan skulle kunna hantera dessa frågor, så skulle inga rättsprocesser behövas.

Svårt – och motvilligt – att skriva detta!

Men jag tror att det tyvärr måste sägas. Det vet nog alla. Tyvärr är det en del av den kyrkliga verkligheten.

Henrik

Mycket mera!

Vi satt häromdan och diskuterade det kristna arbetets ekonomi.

Jag sade att jag tycker att vi kristna idag inte lärt oss att bära ekonomiskt arbete för Guds rikes arbete: evangeliet är gratis, evangeliseringen kostar.

Många, både yngre och äldre, har blivit vana att tänka att det är bara att ta för sig.

Så skall det också vara, i en mening sett.

Men det finns en annan sida: vi skall tillsammans bära arbetet, som möjliggör att evangeliet kan spridas och nå varje människa. Det gäller missionen. Det gäller också allt annat andligt arbete.

Jag berättade för några personer om att Teologiska institutet i Finland har gått in för att kalla människor att understöda arbetet med t.ex. 5€/mån.  Det gäller att bära arbetet bland blivande präster och teologer, att understöda arbetet bland präster i församlingsarbete, så de orkar och kan vidareutbildas, och arbetet bland kristna människor. En liten summa varje månad kan vem som helst ha råd med.

En ung dam, från en annan kristen organisation (missionsorganisation) sade, att vi kristna har glömt att undervisa om den bibliska principen om tionde (Mal. 3:10).

En av de närvarande berättade då om en norsk studentpräst som i tiden fick frågan: är vi kristna längre bundna av GT:s ord om att betala “tionde”?

Nej, svarade den norske prästen. Numera får vi ge mycket mera...

Jag tror att vi behöver en attitydförändring. I en starmare ekonomisk situation måste vi alla vara med! Det är en del av det kristna budskapet.

När jag ser på de unga i STI som inte får arbete, räknade jag ut för någon tid sedan, att om 5000 personer betalar 1€/dag, kan vi (dvs olika kristna församlingar och organisationer) ge arbete åt 30 personer..!

Nu behöver vi läsa Bibeln, också det som står “om understödet till de heliga”.

Henrik

Alternativ till avkristning?

I dagens nyheter finns igen ett bevis på den systematiska lusten att “skaka av sig allt som är kristet”. I Österbotten diskuteras bordsbönens vara eller icke vara (se Yles hemsida och regionala nyheter).
Nyligen har man fattat beslut i riksdagen om söndagsöppet. De katolska biskoparna har reagerat och betonat vikten av att människor bereds tillfälle till att helga söndagen och att vila.
På punkt efter punkt och bud efter bud vill man nu finna en ny grund för vårt folk.

Första budets “du skall inga andra gudar” har vi för länge sen glömt. Därför går också alla andra bud mot sin upplösning: Guds namn, vilodagen, hedrandet av föräldrarna, hemmet, livet, dess början och dess slut och allt däremellan, sexualitet och familjen, människors egendom kränks på alla plan, ärligheten är bruten, och avundsjukan driver många till ont.

Nu skriver jag inte detta i betydelsen “jag tackar dig Gud att jag inte är såsom...” I ljuset av Jesu undervisning om buden är alla med, åtminstone jag behöver förlåtelse.

Men vad ska vi nu göra? Sucka och säga “intet är som förr”?

Tiililä skrev i en av sina dikter: kristitty, älä pakoile, käy päin!  (ungefär: Fly inte, du som är kristen, gå på!) Man brukar säga: anfall är bästa försvar.

Nu handlar det inte om animositet eller om krigiska termer.

Det ska handla om att ge ett alternativ.

“En människa kan intet taga om det inte blir henne givet från himmelen.” (Joh. 3:27)

Det finns en logik, som vi ofta glömmer:
Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar? Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända? Det står skrivet: 'Hur ljuvliga är inte stegen av dem som förkunnar det goda budskapet'. Men alla ville inte lyda evangeliet. Jesaja säger: 'Herre, vem trodde vår predikan?' Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. Rom. 10:14-17

Många gånger blir slutsatsen den att folket avkristnas. Så är det givetvis. Men i en sådan sats ligger ansatsen delvis fel: detta kanske nämligen i hög grad beror på att vi kristna försummat vårt viktigaste uppdrag!

Teologiskt kan man definera situationen på olika sätt. Många är ändå döpta, men dopundervisningen har uteblivit i praktiken.
Men sett ur den verkliga, praktiska situationen, tror jag att slutsatsen ändå blir denna:

Det är dags att förstå att Finland är ett missionsfält.

Och detta budskap gäller oss, som är kristna.

Henrik

Du skall icke..

I dagens Helsingin sanomat finns en mycket läsvärd artikel (“Taas tuli ero”, fritt övers. “Skilsmässa igen”) om skilsmässa, skriven av Asta Leppä. Hon redogör för den situation som råder: nästan hälften av alla äktenskap i Finland slutar med skilsmässa. Medellivslängden för ett äktenskap är 11 år, i Helsingfors 7 år.

En av de genomgående tonerna i artikeln är att det är för lätt att skiljas idag. Man har heller inte något stöd från “omvärlden”, skilsmässan är accepterad, i motsats till tidigare tider. Orsakerna är många: den individcentrerade citykulturen, arbetssituationen, generna..

Nu är avsikten inte att kasta sten på dem som råkat i svårigheter. Jag tror att artikeln inte egentligen riktar sig till dem som har skiljt sig, utan i första hand till de gifta och de som skall gifta sig. Det lönar sig att satsa allt på hållbara relationer.

Utan att på några rader referera en lång och tänkvärd artikel, vill jag citera slutraderna, för det är ett av de tyngsta argumenten i hela diskussionen. Men jag tror verkligen att det är värt att köpa söndagsnumret av Helsingin sanomat (kan också köpas på nätet) och läsa artikeln.

Samtalet behövs!

Såhär avslutar Asta Leppä sin stort upplagda artikel:

“Men det finns en grupp som ihärdigt kämpar mot alla trender i tiden.
I vårt liberala samhälle finns det nämligen en stockkonservativ grupp, som anser att skilmässor inte borde beviljas annat än av ytterst vägande skäl.
Barnen.”

Mutta on eräs joukkio, joka sotii sitkeästi ajan trendejä vastaan.
Liberaalissa yhteiskunnassamme vaikuttaa nimittäin patakonservatiivinen ryhmä, jonka mielestä avioeroja ei saisi myöntää kuin erittäin painavista syistä.
He ovat lapset.

Jag tror att du borde läsa allt det andra också.

Henrik

Klimatförändringen

Det senaste decenniet – och litet tidigare – har flera olika program  och koncept (format) utvecklats som enligt min mening ger anledning till oro. Dessa koncept förekommer i en mängd olika sammanhang. Det har blivit en allmän attityd och den utgör rentav en uppväxtmiljö för många unga människor. Särskilt i TV förekommer detta – dokusåpa och annan reality-TV med variationer – men också i andra media, och som en grundton i mycket.

“Dokusåpa är en TV-genre som är en vidareutveckling av reality-TV och som namnet anger är en blandning av såpopera och dokumentär. Ett antal personer placeras i en speciell miljö, ofta med element som provocerar fram intriger, konflikter och romantik. Kameran bevittnar allt som händer, även det mest privata.
Liksom i dokumentärer klipps mycket filmat material ner till lagom stora avsnitt, ibland på ett sådant sätt att händelser framstår som mera spännande. Oftast är upplägget sådant att deltagarna röstas ut en efter en (av andra deltagare och/eller av tittarna) tills en vinnare återstår som får en stor summa pengar.” (Wikipedia)

Det handlar om ett osunt antingen – eller. Antingen vinner du eller förlorar du. Antingen är du toppen eller botten. Antingen får du en massa pengar eller så får du ingenting. Antingen blir du berömd och kändis, eller så blir det skam och tårar.

Jag påstår inte att allt i dessa reality-grepp är detta, men det är ofta en genomgående trend.

Denna trend oroar mig.

Den utsätter unga människors självkänsla för ett oerhört och mycket riskfyllt tryck. Dessa situationer – om det sedan är en dokusåpa eller en “diili” eller ngn robinson – kan ge bestående skador. Det märkliga är att många tycker om detta, man tar risken och utsätter sig själv för ett slags sadomasochism (avser inte sexuell sadomasochism),  detta att man utsätter sig själv för lidande.

Så läser man varje dag om människor “brutit samman”, “brustit ut i gråt”, blivit utbuade, bortröstade osv.
Alternativen är pengar och blommor - eller tårar och ingenting.

Är detta sunt?

I dagens arbetsintervjuer skall man kunna berätta att man är bra, och vad man är bra på – många av oss märker redan att tonen är en annan än vi var vana vid. Nu uppfostras man till ett slags mentalt självförsvar, men den underliggande synen på medmänniskorna utgår ju från att man inte bara är utmanad utan även på ett sätt angripen.

Jag tror att vi måste få långt flera färger på “matrisen”. Vi måste lära oss att se på andra och på oss själva mycket mera vidsynt och mångsidigt.

I skriftskolan – konfirmandundervisningen – märkte jag hur unga människor var olika. Det var ett lärorikt instrument, därför att man kunde följa med samma åldersgrupp i tiotals år.
Några valdes alltid först när fotbollslaget eller volleyboll-laget skulle väljas. Andra – eller delvis samma – valdes när man hade grupparbeten eller olika former av lagtävlingar. Jag försökte alltid säga till hela teamet att vi måste ha fritidsprogram och också under lektioner och annan undervisning sådant som exponerar olika begåvningar och personligheter. Jag tror faktiskt att detta också kan förebygga och förhoppningsvis bryta mobbning och annat sådant.

“Varje människa är värd en sång.” Alla har gåvor och “sidor” som kan uppmuntras, som befriar en att också se på andra som med-människor, inte mot-människor.

Den värld som dagens unga skall växa i, är på många sätt utan nåd. Den är obarmhärtig.

Det finns naturligtvis en riktig “stränghet” mot en själv, att man skall tåla utmaningar, att man skall skärpa sig, utvecklas, tåla stryk, tro på sig själv osv. Man kan också överbeskydda sig själv, sina barn och andra.

Men när detta självklara – åtminstone borde det ju vara så – är sagt,  så återstår det en stor utmaning: att ge människan självförtroendet tillbaka. Världen är full av människor som söker bekräftelse därför att de kanske aldrig fått det – hemma.

Och om de har fått det, kan livet ändå ha stämt in dem på en jämförelsekultur, som vi tillsammans måste hjälpa varann, och särskilt barn och unga, att befrias från.

Kanske detta också handlar om oss fäder och vårt svek. Vår frånvaro.

Heja, alla farsor! Träd fram! Mycket kan ännu göras!

Såhär inför fars dag.

Henrik

Godhet utan Gud

Rom. 1 är ett kapitel som upprör många människor. Också en del som bekänner sig om kristna tycker att slutverserna (1:18ff) är väl häftiga. Paulus “slår över”, han använder sådana ord och vändningar som man inte kan använda idag.

När man följer med diskussionerna idag möter man ofta en diskussion omm godheten. Även om “god” språkligt och sakligt hör samman med Gud, vill man i dagens diskussioner skilja dem åt.

Ateister, humanister och naturalister – vad de än kallar sig – vill koppla loss godheten från gudsfrågan och tala om en godhet utan Gud. Man menar att man inte behöver vara kristen för att kunna hävda godhet; det finns en godhet som är helt oberoende av Guds existens, hävdar man.

Att det finns “goda”, godhjärtade, ateister tror jag är helt sant, i ordets ganska begränsade betydelse. Det är ingen skillnad på god och ond på ett mänskligt plan när det gäller en kristen eller en ateist. Det som är gott är gott oberoende av vem som gör det goda, och det som är ont är ont, oberoende av vem som har gjort det onda.

Men sedan blir nästa diskussion varför något är gott och något ont. Det leder till den gamla filosofiska frågeställningen, som en av de existentialistisa filosoferna brottas med: när du ser en gammal dam gå över gatan när du kommer körande, ska du stanna eller köra på henne (avskyvärda tanke!!)? Och så filosoferar han: om hennes liv slutar så finns det fördelar. Hennes allt tyngre liv slutar, hon har kanske värk och tungt att andas, hon befrias från detta. Hon är kanske en börda för sina släktingar, som honär beroende av. Men å andra sidan: hon kanske har många goda upplelevelser framförsig ännu, hon har familj och vänner som gläds över henne.

För en kristen är en sådan frågeställning omöjlig. Det finns ett entydigt svar: Gud är Herre över liv och död.

”Min tid står i dina händer.”

Men frågan gäller ju hela livet, inte bara dess början eller dess slut.

Jag tycker att vi i diskussionen om partnerskap möter samma frågeställning som i början av 1 Mos. 3. Det argumenterar ormen just i linje med detta: det finns en godhet som är större än Guds Ord. Vi vet bättre, vi har ett annat koncept än Gud. Guds vilja är för sträng, det finns en godhet där Gud inte behöver tas med.

Låt oss akta oss för den rösten! “Skulle då Gud ha sagt?” “...”Men Gud vet att den dag ni äter av den skall era ögon öppnas, så att ni blir som Gud med kunskap om gott och ont."

Ett bättre alternativ? Så försökte den onde argumentera.

Men sanningen är den som Jesus säger: Ingen är god utom Gud allena.

De svåra frågorna i tiden gör oss lätt avtrubbade. Vi kanske frestas att tro att vår godhet är större än Guds Ords godhet.

Vårt sinne, vårt känsloliv, vårt omdöme måste bli beroende av Guds Ord.

“Och anpassa er inte efter den här världen, utan låt er förvandlas genom sinnets förnyelse, så att ni kan pröva vad som är Guds vilja, det som är gott och fullkomligt och som behagar honom.” Rom . 12:2. I ordet “anpassa” finns ordet “schema” i grundtexten, gå inte in under denna tids schema, mönster.

Det gäller.

Och det gäller inte bara etiska frågor, som nu är på tapeten. Det gäller frälsningen. Också hyggliga, snälla och empatiska människor, behöver frälsas.

Godhet utan Gud är egentligen värre en öppen ondska. Den ger sig ut för att vara god, men en “godhet” där Gud inte finns, är godhetens raka motsats.

Henrik

Historisk biskopsvigning

Många har understrukit att det blir historiskt när två kvinnliga biskopar vigs till sitt ämbete vid samma tillfälle nu inkommande söndag.

Tuulikki Koivunen Bylund blir biskop i Härnösands stift och Eva Brunne biskop i Stockholms stift.

Men biskopsvigningen i Uppsala domkyrka kan bli historisk också på annat sätt. Den har nämligen väckt mycket kraftiga protester. Många kyrkor, bland dem anglikanska kyrkan i England, har tackat nej. Detsamma gäller kyrkorna i de baltiska länderna Estland, Lettland, Litauen, Island m.fl.

Se t.ex. http://www.dagen.se/dagen/article.aspx?id=191838

Orsakerna till att många kyrkor sagt nej är främst det faktum att Eva Brunne lever i lesbiskt parförhållande. På grund av att situationen i många kyrkor är infekterad - både på grund av interna diskussioner om samma ämne och på grund av Svenska kyrkans beslut angående homosexuella äktenskap - vill många kyrkor inte nu förvärra situationen.

För bara 10 år sedan skulle en beskrivning av en sådan biskopsvigning ha betraktats som elakt förtal. Nu är det verklighet.

Vart är vi på väg?

Henrik

Förändringsbehov

På kyrkomötet diskuterar vi nu förändringar som gäller kyrkolagen, kyrkoordningen och valordningen (tjänstemannarättsliga stadganden) och jag har skrivit på min kyrkomötesblogg om detta.

Samtidigt börjar jag fundera över en sak, som ett ombud försökte säga, men som på något sätt inte uppfattades rätt.

Vad är det som måste förändras?

Var och en försöker - utgående från sin syn - försöka bevaka "sina intressen" så att vi får stadganden som slår vakt om kyrkans egenart.

För oss konservativa teologer är det särskilt fråga om att kyrkan måste bevara sin bibliska halt i förhållande till det postmoderna samhället. Det behövs också skydd inom kyrkan.

Det viktigaste är inte frihet för kyrkan, utan frihet innanför kyrkan, sade professor Carl Fr. Wislöff i tiden på norska, men här i svensk version.

Det är uppenbart att det nu också handlar om skydd för sådana som i olika frågor har en traditionell syn, och frågeställningen blir nu ny, från att ha gällt ämbetsteologi och behörighet att utnämnas till tjänster, gäller det nu också frågan om välsignelse av samkönade par. Den frågan kommer nämligen med stormsteg.

Senast idag hörde jag om en präst i ett finskt stift, som förklarades icke behörig till en kaplanstjänst på grund av sin inställning i ämbetsfrågan, eller som man vill formulera det, för att han inte "utför alla tjänsteuppgifter genom att han inte samarbetar vid altaret."

Till all lycka har inte denna princip tillämpats i Borgå stift. Heder åt alla vederbörande till den delen.

Men detta har skrivit s förut, och det verkar som att tala för döva öron.

Det är uppenbart att det stora förändringsbehovet inte handlar om att få goda lagar och stadganden. Det största förändringsbehovet handlar om oss, att vi förändras, vi, som är kyrkans medlemmar.

En kyrklig förnyelse, eller tydligare sagt, en Andens väckelse är vad vi nu skulle behöva. Den Helige Ande skall nämligen påminna oss om allt vad Herren Jesus har sagt.

Henrik

Bönens kraft

Jag tror att vi av många orsaker nu mycket konkret skall fira en bönevecka.

Jag tänker med oro på kyrkomötet. Jag befarar konfrontationer när det tjänstamannarättsliga paketet kommer upp igen.
Jag tänker att vi står inför den största förändringen sedan Schaumans kyrkolag 1869. Det är väldigt mycket Ctrl C och Crtl V över det hela: man kopierar egentligen det som i kommunallagen sägs om tjänstemännen och överför detta i princip på kyrkans präster.
Andra ser det detta paket som en nödvändighet för vår tid. Staten kräver att kyrkan uppdaterar sin lagstiftning så att vi inte lever i ett laglöst tillstånd.

Mot denna bakgrund är det mycket anmärkningsvärt att professor emeritus i statsförfattning Ilkka Saraviita på begäran svarat att detta paket som kyrkomötet skall behandla är delvis felaktigt behandlat, man har t.ex. inte beaktat ett central betänkande (20/2003), och beredningen är helt bristäfllig.

Han understryker att talet om att det skulle vara bråttom eller nödvändigt med en sådan genomgripande förändring är inte sant. Tvärtom, ingen brådska, ingen nödvändighet.

Nu har många arbetat hårt med detta, men detta kan ju inte vara ett hållbart argument om direkta fel och brister kan påvisas.

Jag tror att att paketet går ut på att man vill styra livet "uppifrån", men egentligen börjar livet nerifrån.

Nu behöver kyrkan herdar inte tjänstemän.

Detta ska vara en bönevecka för hela kyrkan!

Men det finns många andra orsaker till att använda tid till bön.

Fick idag höra om några sjuka. En man med förlamningar, kanske förorsakde av en hjärncancer som lever upp (?) Ett barn som är hårt sjuk. Om motgångar som familjer drabbats av.

Skall vi inte ta tillfället i akt??

Kanske du som kommentar skriva böneämnen här under, så ber vi. Jag nämnde två: kyrkomötet, de sjuka, kanske Du vill nämna något eller några till?

TAG EMOT LÖFTET, TAG VARA PÅ DEN STORA FÖRMÅN VI HAR I FÖRBÖNEN!

Henrik

Hem och familj

För något år sedan blev det i vårt kära grannland ett väldigt liv kring en text som betonade den traditionella familjen, mamma, pappa, barn.

Vi lever i en tid när man lätt fokuserar på sig själv. På ett sätt är det kanske ett förståeligt korrektiv till en tid och en kultur där nästan inget utrymme getts för människor i kläm.

En dam sade en gång till mig: när jag var ung hade jag så mycket arbete, att jag aldrig hann fundera över om jag hade skadad självkänsla.

Nu handlar det om att förverkliga sig själv, och det handlar också om att leva under tidens hårda villkor.

Jag har den senaste tiden av flera personer hört uppmaningen att komma ihåg barnen, dem, som ofta betalar det högsta priset vid skilsmässor.

Jag skriver inte för att göra någon nedstämd, utan för att uppmuntra till att kämpa för barnens bästa. Mycket står på spel, också mycket gott. Jag tror att vår tid behöver lära sig att göra uppoffringar. Om man i något skede har betonat detta för mycket, intill självutplåning, tror jag att man nu behöver betona vikten av och välsignelsen i att offra sig.

Man ska göra det enligt de villkor som man nu har. De som har ett hem med "mamma, pappa, barn" skall hålla fast vid det, vid varann, och vid behov söka hjälp och stöd i tid.

De som inte längre kan det, kan lova varann att inte använda barnen som slagträ, så att ett litet barn behöver välja mellan mamma och pappa.

Ett hem är inte detsamma som en bostad, eller ett hus.

Det man investerar i ett hem, i form av kärlek, trohet, förlåtelse och förnöjsamhet får man säkert "lyfta i framtiden". Det lönar sig alltid. Det är aldrig för sent att låta hemmet och familjen bli en trons, hoppets och kärlekens högkvarter!

Henrik

Kyrkomötets höstsession

I morgon börjar kyrkomötet och jag försöker skriver rapporter några ggr. Det är sannolikt att också några av de andra ombuden skriver kommentarer, så kolla t.ex. Kyrkpressens blogg också för att få en allsidig bild.

http://kyrkomotet2009.blogspot.com/  är adressen till min blogg från kyrkomötet.

På denna bloggsida kommenterar jag och funderar över frågor som inte direkt berör kyrkomötets beslut eller diskussionerna där.

Henrik

Omadresseringsuppdraget

Det finns ett mycket intressant ord i slutet av Matt. 28, där Jesus ger sin dop- eller sin missionsbefallning.

“Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: "Mig är given all makt i himmelen och på jorden. Gån fördenskull ut och gören alla folk till lärjungar, döpande dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn, lärande dem att hålla allt vad jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill tidens ände."

 Jag tycker mest om den gamla kyrkobibelns formulering, även om man kan byta ut pluralisformerna i svenskan, därför att KB 1917 översätter döpandet och läandet med particip, som förtydliganden av ordern “lärjunggagör”.

Men det intressanta, och det som är högst relevant idag är omadresseringsuppdraget.

Lärande dem (alla folk) att hålla (bevara) allt vad jag har befallt er (apostlarna).

Det är detta, Jesu undervisning, som skall föras vidare. Det är det som vi skall tro på och bevara. Det är det vi skall stå för.

Det handlar om en hermenutisk princip.

Jag tror att det finns två aktuella och viktiga principer när det gäller bibelutläggning.

Den ena formulerades nyligen av prof. Miikka Ruokanen (professor i dogmatik vid Helsingfors universitet). Han talade om “viipyilevä raamatuntutkistelu”, om ett studium av Bibeln, där man dröjer kvar, stannar upp inför texterna.

Jag har ofta på känn att när folk säger vad Bibeln lär eller att man kan tolka Bibeln hur som helst, så sker detta inte inför de aktuella texterna, inför en uppslagen Bibel, med knäppta händer. Man talar mera om Bibeln än som Bibeln.

Ingen går säkert fri från denna fara. Låt oss uppmuntra varandra till ett studium av Bibeln, som dröjer kvar inför texterna, låter sig påverkas, värmas, uppmuntras, men också påminnas om evighetsallvaret i Guds Ord.

Den andra principen, som jag tror att biskop Bo Giertz skall ha yttrat, är att “det inte finns något så hårt som ett prästhjärta.” Han avsåg en präst som läser Ordet och predikar för andra, men inte tar det till sig, till sitt eget hjärta.

Jag tror att mycket av detta finns i hans bok Stengrunden, i “Herrens hammare”, som blottar prästens hjälplöshet.

En god vän till mig sade förr i tiden att “många människors tro sitter 30 cm för högt”. Han avsåg att den inte fått “säte och stämma” i hjärtat.

I vår tid, med ett starkt tryck från tidsandan, är risken stor att glömma omadresseringsuppdraget. Den bibliska substansen blir snarare en inspirations- eller associationskälla, med anledning av något biblisk tema flyger man i väg från “arken” utan att någonsin återvända...

Lärande dem att hålla allt vad jag har befallt er.

Det var – och är – uppdraget.

Henrik

Stefan Gustavsson lämnade Svenska kyrkan

I ett inlägg på CredoAkademins hemsida, “Därför har jag lämnat Svenska Kyrkan”, skriver Stefan Gustavsson, generalsekreterare för Svenska Evangeliska Alliansen och direktor för CredoAkademin, att han har lämnat Svenska kyrkan.

Han skriver bl.a:

“Jag har inte ändrat tro eller teologi. Jag har inte bytt församling; sedan 1992 är jag och min familj med i Betlehemskyrkan (EFS) i Stockholm och vi firar gudstjänst där, vilket vi kommer fortsätta att göra. Jag har inte gått med i något nytt samfund. Jag har inte ens gett upp min övertygelse att Svenska Kyrkan genom sin unika historia i vårt land har en speciell roll att spela.
Men jag har i protest gått ur Svenska Kyrkan som medlem.”

Stefan Gustavsson har tidigare varit medlem av kyrkomötet. Han har författat några böcker, kanske mest känd är hans Kristen på goda grunder, som har översatts till flera språk.

Stefan Gustavsson är en mycket känd och uppskattad apologet och förkunnare. Hans exempel kommer säkert att noteras.

“Det har blivit omöjligt för mig att motivera varför jag ska ge mitt stöd till en maktstruktur – som genom mitt medlemskap och mina pengar förstärks som maktstruktur – samtidigt som den allt för ofta motarbetar den bibliska och klassiskt kristna tron på Jesus Kristus som världens Frälsare och Herre.”

Jag misstänker att många kristna inte har insett hur stort beslutet i kyrkomötet verkligen är. Svenska kyrkan stiger ut ur en världsvid kristen gemenskap med en 2000 år gammal tolkningstradition.

Det anmärkningsvärda är ju inte att det handlar om homosexualitet. Det anmärkningsvärda är att i valet mellan tydliga och entydiga bibelord har Scenska kyrkan valt folkets röst, inte Guds röst. Detta har ju också flera biskopar inom Svenska kyrkan konstaterat. Beslutet är politiskt, inte teologiskt.

Henrik

Läs hela inlägget: http://www.credoakademin.nu/index.php/blog/blogpost/533/

Ett litet ord i en lång predikan

Såg igår på en intervju med Bertil Gärtner, inspelad 1982 tror jag (Hagge Geigert), och där fick biskopen i uppgift att på 1 minut säga en sak till ensamma, trötta och förtvivlade människor.

Gärtner doktorerade 1955 med en avhandling om Paulus’ tal på Areopagen (Apg. 17). Där finns ett litet ord, som sällan citeras seperat, men som innehåller så oerhört mycket.

“Gud är inte långt ifrån någon enda av oss.”
Apg. 17:27

Logiken är ju den att därför skall vi och kan vi vända oss till Honom och “lägga fram vår sak inför Honom”, vem vi än är, vad som än har hänt.

Ett härligt ord! Är det inte?

Henrik

Kyrkan har talat - men vilken kyrka?

176 röstade för, 62 mot och 11 ledamöter avstod från att rösta.

Svenska kyrkan har sagt ja till homoäktenskap och till kyrklig vigsel. Ännu på slutrakan lär ledamöterna ha drabbats av en sms-kampanj, där man vädjade till ledamöterna att stå på biblisk grund. Det hjälpte inte.

Beslutet var ju inte oväntat och nu återstår det att se vart det leder.

Jag anser att detta är en fråga som definitivt inte kan förbigås med artig tystnad, t.ex. när det gäller inbjudan av Svenska kyrkans biskopar till oss.

I klartext måste det sägas att detta är ett problematiskt, ja, mycket problematiskt, beslut.

Biskoparna var delade, prästerna är oense, många medlemmar i Svenska kyrkan ställer sig klart avvisande.

Det finns ingenting av urkyrkans “den Helige Ande och vi har beslutat”.

Man har tröstat tveksamma med löftet att ingen präst skall vara tvungen att viga “enligt den nya ordningen.” Så är det, åtminstone nu.

Det var intressant att av en händelse läsa en kommentar i Dalarnas tidning (dt.se), där en kommentator skriver

“I ett eventuellt ja från kyrkomötet finns en brasklapp: De präster som inte vill viga homosexuella par, slipper. Det är i nuläget fullt rimligt eftersom paret inte ska riskera att möta en vigselförrättare som egentligen inte vill. Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.”

“Men ställer sig kyrkan positiv till homovigslar borde den sluta prästviga kandidater som inte accepterar Svenska kyrkans officiella hållning.” Den rösten känner vi igen, även om hon som skrev kommentaren är en för mig okänd person.

Quo vadis?

Det är skäl att påminna om att kyrkans vandring genom tiden inte bara får vara ett promenerande. Kyrkan ute på promenad.

Det borde handla om en vandring i Kristi efterföljelse, en vandring efter Kristus, som visar väg.


Henrik

"En tung onsdag"

Under rubriken “en tung onsdag” skriver Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, bl.a så här:

 “Jag är övertygad om att Svenska kyrkan, mitt eget samfund, är på väg att begå ett enormt misstag när man på torsdagsmorgonen röstar för ett ändrat äktenskapsbegrepp. Det kommer att leda till söndring och splittring, såväl på det ekumeniska planet som inom kyrkan själv. Och allvarligast av allt, det är inte i enlighet med Guds vilja, som den uttrycks i Bibeln. Det är min åsikt och inget jag hörde i debatten på kyrkomötet eller i radiostudion har lett till att jag ändrat den.”

Läs hela hennes blogg, den finner Du på Dagens hemsida.

Henrik

Den stora Frågan

Jag ska skriva ner några tankar, som kanske en del av mina (eventuella) läsare kommer att uppleva inkonsekventa, men som jag skriver under trots det!

Enligt uppgift kommer Svenska kyrkans kyrkomöte i morgon, torsdagen den 22 oktober, att besluta om vigsel och äktenskapsfrågan. På hemsidan sägs det att beslutet skall fattas under förmiddagen.

Alla signaler som kommit från tillförlitligt håll, bl.a. var detta den nyligen avlidne biskop emeritus Bertil Gärtners bedömning, är att man skrivit utredningen mångsidigt (i betydelsen många sidor) tills man kommit till det man ville komma fram till. Han – och många, många manliga och kvinnliga teologer och lekmän i Sverige – ansåg att utredningen är ett bedrövligt dokument.

Allt talar för att Svenska kyrkan i morgon på högsta nivå nu tar det ödesdigra steget och besluter i enlighet med beredningen att godkänna vigsel också av homosexuella par. Anglikanska biskopar har vädjat till Svenska kyrkan om att detta är ett avsteg från allmännelig kristen tro, men deras röster har klingat för döva öron.

Men i morgon får vi se.

Vid en föreläsning som jag hörde för någon månad sedan, svarade en känd teolog och professor på frågan om utlevd homosexualitet är synd att han anser att homosexualiteten inte kan definieras som synd, det är en fråga som inte är en frälsningsfråga, utan något som hänför sig till skapelseteologin.

Jag påpekade för honom att de texter där homosexualiteten konkret nämns i Bibeln, tydligt också hänför frågan till soteriologin, dvs till frälsningsläran. Förslaget angriper skapelseteologin och innebär ett uppror mot Guds ordning: fördenskull skall en man överge sin far och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två skall vara “ett kött”. Mitt intryck var att han medgav detta, trots allt, men jag är inte säker, han ville inte diskutera det.

I sammanhanget talas det ju – t.ex. 1 Kor. 6 – om “att ärva Guds rike” (bli frälst). Synden är alltid farlig.

Under veckan följde jag med begravningen av en känd homosexuell sångare, Stephen Gately, en av de ledande sångarna i pojkgruppen Boyzone, där de flesta, kanske alla andra, är heterosexuella – om det nu i detta sammanhang har någon betydelse.

Gately, som växte upp i svåra kvarter i Dublin, sägs ha varit en mycket vänlig och medmänsklig ung man, som hittades död i sin bostad på Mallorca för ett par veckor sedan, endast 33 år gammal. Den officiella dödsorsaken var akut lungödem.

Jag blev med en liten oro, en oro över att han eventuellt också drabbats av djup olycka, men jag understryker starkt, att dessa rykten uttryckligen har dementerats på många vederhäftiga håll. Men jag har inte helt blivit av med min oro.

Men trots att vi ser olika på frågorna, tecknades i minnesorden och vid begravningen bilden av människa med glädjeämnen och besvikelser, men med en önskan om att få leva, få möta lycka, få vara den man är.

Trots att detta kanske kan förvåna någon, skriver jag att det finns mycket som jag förstår i detta, och något i mig bejakar också en del av detta, av människans vilja att våga vara den man är.

I något skede kan jag inte följa längre, för “den man är” är en mycket sammansatt fråga. Och i varje fall har vi alla, sådana vi är, ansvar för hur vi lever. Och i varje fall gäller, och det är gemensamt för heterosexuella och homosexuella, behovet av syndernas förlåtelse.

Vid en överläggning “på hög nivå” sade STI:s ordförande Timo Junkkaala att frågan inte bara handlar om att många troende människor är beredda att utträda ur kyrkan om kyrkans röst inte överensstämmer med Bibeln. Den stora och allvarliga frågan är: kan en sådan kyrka, som medvetet handlar mot Guds Ord, räkna med Guds välsignelse? (Han avsåg vilket ansvar vi i Finland har, om vi bryter med det som Guds Ord tydligt säger om välsignelse - och i förlängningen - om vigsel av samkönade par)

Och detta är ju den stora Frågan: vad Gud i sitt Ord har sagt.

Frågan om välsignelse och vigsel av samkönade par, är både lätt och svår.

Det är lätt att se att Guds Ord tydligt och entydigt ovillkorligt tar avstånd från utlevd homosexualitet. Detta har ju också bl.a. ärkebiskopen konstaterat (för Yle efter att arbetsgruppens betänkande om välsignelse av partnerskap hade publicerats; detta uttalande kom samma kväll i nyheterna).

Men det svåra, mycket svåra och mycket viktiga är hur kyrkorna skall kunna säga detta så att ingen känner sig utstött och ovälkommen!

Denna fråga måste vi på konservativt håll ta mycket mera på allvar än hittills. För också detta är – rätt förstått – en stor fråga, inte den största, men en stor.


Förhoppningsvis klarnar det för någon hur jag kan förena del 1 och del 2 i det jag har skrivit.

Jag skulle vilja sända en signal om medmänsklighet, om ett icke fördömande i förhållande till varje människa. Jag hoppas att debatterna inte skall fokusera på homosexuella personer. Men när det gäller kyrkans ställningstaganden, med konsekvenser för många, måste man naturligtvis och tydligt ta fram själva sakfrågan.

Men det är ingen barmhärtighet i att ersätta Guds helighet, Guds närvaro och godhet med sin egen hemgjorda “humanism”, som kanske ändå inte är så human.

Henrik

Mera än nostalgi!

Jag läser i min gamla handbok, den kyrkohandbok som gällde när jag började studera teologi, den som var “min” handbok när blev konfirmerad i Bromarf kyrka. Och min fråga är: har vi tappat något av detta?

Om predikan: “Predikan ansluter sig omedelbart till skriftläsningen och tillämpar frälsningshistoriens budskap med hänsyn till församlingens andliga läge och den förhandenvarande kyrkoårstiden. Predikan är icke ett föredrag, utan en förkunnelse av Guds dom och nåd. Predikanten skall vara en Kristi budbärare.---”

I konfirmationsformuläret finns följande frågor, som också jag en gång fick:

“Älskade barn! Till denna kristna tro ären I ock uti den Treenige Gudens namn döpte. Jag frågar eder i Guds namn, och inför hans ansikte:
Viljen I såsom evangeliska kristna bekänna eder till den tro, som Kristi församling av ålder i dessa ord uttalat?
Svar: Ja.

Viljen I ock med Guds hjälp beflita eder om att leva i enlighet med Guds ord, vakta eder för synd och efterfölja eder Frälsare Jesus Kristus?

Svar: Ja.

Som synes finns det ett och annat som språkligt måste förnyas. Men något av heligheten, allvaret och därmed glädjen, saknar jag ofta i dagens ofta alltför “tunna” verklighet.

De som har den gamla handboken (“den svarta”) kan läsa på ss. 601-602 osv) om vad och hur man då tänkte.

Må HERREN nu förnya oss alla, vår kyrka och alla kristna!

Henrik