Nöjd och besviken

Ikväll var det direktsänd ärkebiskopspanel med kandidaterna Miikka Ruokanen och Kari Mäkinen.

Kvällens saldo blev tillfredsställelse, nöjd över det som Miikka Ruokanen sade, om också på vissa punkter besviken.

För Kari Mäkinens vidkommande överraskades jag positivt av att få höra honom resonera, han har mera varit ganska tystlåten (närmast i kyrkomötet), men kom nu ut med tydliga och tänkvärda ställningstaganden. Att vi teologiskt inte ser lika i allt är ju en annan femma.

Bra klarade sig för övrigt också Kari Mäkinens fru, som helt ex tempore skulle svara på frågan vad de gör om Mäkinen förlorar (respektive vinner). Mänskligt och sympatiskt.

En besvikelse är det dock att både är så fastlåsta vid “den hårda linjens politik”. Kyrkan skulle nog behöva alla sina medlemmar, de väckelsekristna medlemmarna är ofta starkt engagerade i församlingarna, de bär ansvar, de ber, de ställer upp när det ordnas talkon och de deltar i olika projekt. De präster, som kommer från de olika väckelserörelserna, är hängivna, och fina unga män. Men de tycks vara ett större problem för kyrkan än de som inte kan läsa trosbekännelsen utan “korsade fingrar”. Man får ha vilka åsikter som helst, utom...

Jag vet att jag sagt det förut.

En besvikelse var det också att höra den stora tveksamheten inför Afganistan – jag tycker att Kari Mäkinen så civiltjänsgörare som han (också) är, hade mer vettigt att säga när han underströk att kyrkan skall vara där det är hårt och finns nöd (ungefär så). Prästen är ju inte där för att kriga eller döda, utan för att hjälpa människor som är utsatta och ansatta.

Men Miikka Ruokanens betoning av det andliga, hans genomtänkta svar och goda framställningsförmåga, gör nog intryck. Hans medvetna “kristen – i tiden” är bra.

Det har också varit bra att debatten, särskilt kandidaterna emellan, förblivit saklig. Från andra håll, bl.a från media, har “oversimplifications”, etikettklistrande, förekommit. Och kanske väntar ännu något smutskastande. Det känns bekant för övrigt.

Jag delar inte Ruokanens syn i allt, men har meddelat att jag stöder honom. Han kan samla olika personer och han har en vilja att lyssna. Hoppas att det gäller efter ett framgångsrikt val också.

Jag delar inte heller Mäkinens syn och sörjer över att han drivit en ganska hård linje mot vissa bröder, men jag måste också ge ett erkännande för flera goda och genomtänkta yttranden. Han är nog en tänkare, och en person med många fler strängar på sin lyra än vad många vet.

Det jag väntar av en (ärke)biskop är främst att han skall vara en herde, att han ska lyssna till Överherden och samtidigt till människor. Han behöver mycket förbön och nåd, för att kunna ha ryggrad i en situation när det är politiskt inkorrekt att vara kristen.

Det är ingen avundsvärd uppgift som väntar den som blir ärkebiskop. Luther uttrycker det färgstarkt: en biskop skall vara alla själars försvarare mot Satan.

Det kan han bara göra om han är iklädd “Guds vapenrustning” (Ef. 6), där finns ju allt tro, beredvillighet, bön, Ordet...

Det enda sättet att samla, vilket är en biskops första uppgift, är att förkunna Guds Ord.

“När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Joh. 10:4,5

..fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.

Den Rösten väntar vi på också efter ärkebiskopsvalet.

Henrik

Broder Jakob

Jag har ibland känt en maning att kontakta för mig helt okända personer. Ännu oftare har jag fått vissa människor på min bönelista, ofta utan att själv har fattat sammanhanget.
Det kan komma plötsligt över mig, människor som jag läser om, eller möter i TV, eller som jag hör om. Jag har fått så mycket uppmuntran och bekräftelser på att Herren är i detta, också under de senaste dagarna.

Jag gläds över tonen i Klaus Härös film (som alla måste se!). Pastor Jakob hade stilla vuxit till ett slags hjälte, en blind, osjälvisk pastor, som lever för att hjälpa, genom att be för sina medmänniskor. Men Klaus Härö låter honom bli avklädd sina hjältekläder, han blir mindre och svagare och på ett sätt obetdligare än man tidigare trott. (Du måste ha sett filmen för att förstå vad jag nu skriver).

När “broder Jakob”, mera känd för de flesta finländare som pastor Jakob, han som fick post, i slutet av filmen låter förstå att han nu fattar att han inte fanns till för att be för alla dem som skrev till honom om sin nöd och sina bekymmer, utan att de fanns till för honom, pastor Jakob, som hade fått dessa nödställda människor som gåva av Gud, då förstår jag mycket som jag inte tidigare förstod.

Det var inte de som behövde honom, det var han, pastor Jakob, som behövde dem!

Jag tror att många präster och många andra kristna känner igen sig. Det är därför vi är präster. Gud har nog alternativ. Men varje människa, som Han låter oss komma i kontakt med, är en Guds gåva till oss.

Vilket starkt evangelium!

Broder Jakob!

Henrik

Så säger HERREN eller säger HERREN så?

De senaste decennierna har kyrkan präglats av en teologisk oenighet som växer i styrka.

De flesta frågor som utreds slutar på samma sätt: det finns olika uppfattningar inom vår kyrka, vi måste leva med detta faktum. Den enda vi är eniga om är att vi är oeniga i de flesta teologiska frågor. Förr var man ense om “centrum” i teologin, Jesu person och verk, nu är man oense också om det.

När jag häromkvällen satt och lyssnade till en av centralgestalterna inom exegetiken, emeritusprofessorn Heikki Räisänen, konstaterar jag att det inte är någon tillfällighet att han varit prästutbildare i 40 år. Hans syn på Bibeln, på Credot osv har haft genomslagskraft.

Nu är vi här.

Ibland undrar jag hur det går att få ihop två verkligheter, om det nu är två verkligheter: en motstridigt dokument, där också bilden av Jesus är mycket kontroversiell och å andra sidan den bok som har förvandlat miljoner människors liv, gett dem nytt hopp.. Hur går det ihop?

Prof. Räisänen är en intelligent och skicklig teolog, det kan knappast någon förneka. Men hans stundom “nihilistiska” teologi, hans stora frågetecken inför kyrkans Credo (trosbekännelserna), gjorde på mig ett vemodigt intryck. För det handlar nog inte om “nödvändiga slutsatser”, utan om “tro mot tro”.

Nu kan ju argumenten bemötas på många olika plan. Prof. Räisänens nya bok om Nya testamentets teologi kommer sannolikt att utges också på finska (originalspråket är engelska). Diskussionerna fortsätter säkert.

Men min enkla fråga blir denna:

Hur kan detta polyfona dokument, som innehåller motstridigheter och oförenliga uppfattningar om också helt centrala frågeställningar, ha en genomslagskraft och “tända människor” för Kristus? Hur kan människor, som ligger för döden, finna tröst och höra Guds tilltal i detta Ord?

Nu lever vi i en tid när kyrkan har mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att våga säga så säger HERREN. Det sker numera nästan enbart i samband med textläsning. I utläggningar och utlåtanden finns mycket mera av “säger Herren så?” eller kanske dess gamla formulering “skulle då Gud ha sagt?”

Det som ännu för några decennier sedan skulle ha tett sig omöjligt att förneka, är idag allmänt accepterat.

Bibelförklaringen ger idag mera inryck av att vara bibelbortförklaring.

Vi har nu i några år diskuterat etiska frågor, bla. sexualetik. Snart följs de etiska frågorna (om liv och död, om människans rätt att bestämma över sitt eget liv och andras liv) av dogmatiska frågor: är Jesus den enda vägen till Gud? Har vi som kristna rätt att bedriva missionsarbete bland andra trosbekännare? Finns det något helvete att frälsas från? Finns det något evigt liv att få del av?

Jag ser inte credot som en prestation, utan som en presentation. Det är när vi hör det budskap, som kyrkans Credo är en sammanfattning av, som tron tänds.

Den Helige Ande är ingen skeptiker, sade Martin Luther.

Andens bekännelse är: så säger Herren.

Hör vi den rösten idag?

Paulus kunde till och med säga till Agrippa: “Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." Apg. 26:27

Och han säger själv: “Men det bekänner jag för dig att jag enligt 'den vägen' som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång.” Apg. 24:14,15.

“Tror du? Jag vet att du tror.” “Jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna”.

Och aposteln säger: “Men såsom det är skrivet: "Jag tror, därför talar jag ock", så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock” 2 Kor. 4:13.

Henrik

Vittnet och ljuset

Av förekommen anledning har jag nu läst prologen till Johannesevangeliet, och stannade idag för en vers, som är en god hälsning till alla präster, pastorer och predikanter, säkert också till alla kristna:

“Själv var han inte ljuset, men han kom för att vittna om ljuset.” Joh. 1:8

Det är bra att komma ihåg. Andra vet ju det redan, och om de inte vet det, får de senast reda på det när de hör oss..

Egentligen är det ju ett väldigt befriande ord!

Jag tror nu inte att någon kristen människa går omkring med den uppfattningen i bakhuvudet att han eller hon är “ljuset”. Men vi kan köra fast i krav på oss själva. Vi kan ha förväntningar på oss själva eller på andra, som är helt orimliga.

Då är det befriande att läsa att vi inte är ljuset – och att ingen heller väntar att vi ska vara det! - utan att vi skall vittna om ljuset, om Jesus!

Jag blev mycket glad när jag i Kyrkpressen (7/2010) läste Elisabeth Sandlunds och John Vikströms tankar vid Kyrkpressens jubileumsdag i Vasa:

Elisabeth Sandlund, chefredaktör för tidningen Dagen, säger:
– Men jag tror att folk vill bli utmanade. Om man vill veta mer om vad kristendomen går ut på vill man inte ha svaret: vad tror du själv? Då finns det inget att bita i, inget att att spjärna emot.
Det utmanande, menar hon, är inte att tala om Jesus som en stor vishetslärare eller om Gud i överförd bemärkelse.
– Det är när man talar om Jesus som frälsare och Herre som det blir utmanande.

John Vikström efterlyser ett mer direkt tilltal.
– Det händer ofta att vi talar om tro i stället för att förmedla den.
Han minns hur han i tiderna, då han var biskop i Borgå stift, hörde prästkandidaterna predika.
– Efteråt påpekade jag alltid samma sak: du beskriver en kaka, hur fin den är, hur bra den smakar, men du räcker den aldrig fram till dem som lyssnar. Brödet ges genom ett direkt tilltal om den närvarande Jesus Kristus.

För att vittna om ljuset. Det är inte detsamma som att bara beskriva det.

Ingen väntar sig att vi ska vara ljuset. Men många väntar att vi skall vittna om ljuset.

"Herre, vi vill se Jesus." Joh. 12:21. Ordet “Herre” är riktat till Filippus, men det står att Filippus sade det till Andreas, och att Andreas och Filippus gick och sade det till Jesus.

Vi är vittnen, Han är ljuset.

Henrik

P.S. Läs Kyrkpressen om jubiléet i Vasa med Elisabeth Sandlund och John Vikström. http://www.kyrkpressen.fi/paperarchive/KP1007.pdf

Nu börjar det på allvar

När ärkebiskopsvalet går in i sitt andra skede, har jag redan idag två ggr hört hur “den ena är förnyelsevänlig (uudistusmielinen) och den andra är konservativ”, så i A-talk och så i MTV Kymmenen Uutiset. Och jag har hört termer som “den måttfullt (maltillinen) liberala” kandidaten Mäkinen och Ruokanen, som vill försvara “pysyvyyttä”, status quo kunde man ju också översätta det. Ändå vågar jag påstå att Ruokanen både uppskattas och kritiseras för sin förnyelsevilja.

Dylika klichéer säger ingenting om kandidaterna, bara om dem som vill påverka valet.

Styrning, kallas det. Det är orättvist mot både Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen.

Men detta grepp blottar en strategi som på något sätt känns bekant... Jag hoppas att båda kandidaterna får “tala för sig själv”, utan att man klistrar simpla, förenklade och delvis förklenande etiketter på dem.

Jag hade nog väntat att kampen skulle bli jämn om den andra platsen – för jag utgick att “hemmaplansfavör” för Mäkinen gällde – Häkkinen och Ruokanen hade ganska många förespråkare. Min bedömning var att Häkkinen hade ett bättre utgångsläge som sittande biskop (St. Michel) och som verksam i kyrkans centralförvaltning under många år. De signaler jag uppfattat talade för att Häkkinen var kyrkostyrelsens (majoriteten) man, och också många kyrkomötesombud skulle rösta på Häkkinen. Jag trodde att kampen skulle bli jämn – vilket den blev – men att Häkkinen skulle utgå med segern (där hade jag fel).

Men nu vet vi mera och de ivriga kommentarerna redan idag varslar om att det kommer att bli ett drev kring ärkebiskopsvalet. Det är ju naturligt, och jag talar inte för att gå till val med släckta lyktor. Men jag hoppas att valrörelsen förblir saklig. Den får gärna vara kritisk, men den bör vara objektiv och saklig också i kritiken.

Jag tror nog att ställningstaganden inför kyrkomötets behandling av välsignelsen av registrerade par, kommer att bli en av de stora frågeställningarna. I denna mening är nog ärkebiskopsvalet ett linjeval, inte så mycket för homosexualitetens skull, som för vad som skall vara kyrkans kompass i svåra, etiska och andra val.

Det som man hoppas är att man ska ge båda kandidaterna en chans att “exponera sig”, ärligt, öppet, tillräckligt mångsidigt, så att vi alla, som skall rösta, vet vem vi röstar på den 11 mars.

Rukouksen paikka, säger man på finska. Dags att be.

Henrik

Kirkon tiedotus vaalista

Turun arkkihiippakunnan piispa, TT Kari Mäkinen, 393 ääntä
Helsingin yliopiston dogmatiikan professori, TT Miikka Ruokanen, 285 ääntä
Mikkelin hiippakunnan piispa, TT Seppo Häkkinen, 263 ääntä
Suomen Lähetysseuran johtaja, TT Seppo Rissanen, 106 ääntä
Oulun hiippakunnan piispa, TT Samuel Salmi, 53 ääntä
Turun Mikaelinseurakunnan kirkkoherra, TM Jouni Lehikoinen, 43 ääntä
Turun Katariinanseurakunnan kirkkoherra, rovasti Martti Hirvonen, 13 ääntä
 
Vaalin ensimmäisen kierroksen äänestysprosentti oli 95,4. Arkkipiispanvaalissa äänioikeutettuja on kaikkiaan 1224.

Mäkinen och Ruokanen

Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen gick vidare i ärkebiskopsvalet. Den andra omgången hålls 11.3.

Mäkinen fick 393 röster och Ruokanen 285.

Detta kan tolkas så att vi går mot en tydlig polarisering inom kyrkan. Mera därom när mera fakta finns att tillgå.


Henrik

Hur härligt vitnar land och sjö

Hur härligt vittnar land och sjö
ännu i frost och vintersnö,
o Gud, om dina under!
Förvissnad, öde, mörk och kall
är jorden dock din fotapall
som i sin blomstringsstunder.

Minns så väl första gången jag skulle ackompanjera psalmsången i “storskolan”, folkskolans klass 3 och 4.
“Lärarn” ringde hem och frågade min mor om han fick be mig spela.
Så valde han psalmen Hur härligt vitna land och sjö (det var pluralisformer när det begav sig).

Senare har jag ju märkt att det står vittnar och inte vitnar. Men det satt ju ganska bra i samband med frost och vintersnö.

Nog är det vitt.
Kom, låt oss gå till rätta med varandra, säger HERREN. Om era synder än är blodröda, skall de bli snövita---

Henrik

Välsignelse och..?

“För eder först och främst har Gud låtit sin tjänare uppstå, och han har sänt honom för att välsigna eder, när I, en och var, omvänden eder från eder ondska." Apg. 3:26.

...för att välsigna er, när ni omvänder er...

Petrus har något väsentligt att säga i välsignelse-debatterna: att välsignelse och omvändelse hör samman.

Men om detta talar man inte. Det har blivit borta i alla debatter. Och ändå är det nyckeln till välsignelsen. Läs Apg. 3:19-26.

Jag tror att många av oss har anledning att söka oss till Läkarmottagningen.

Henrik

Voiko sen selvemmin sanoa?

Tänään luin piispainkokouksen kannanoton. Noroviruksen kaatamana en jaksa kirjoittaa pitkiä pätkiä aiheesta.

En tiedä miten pitää ajatella piispainkokouksen kannanotosta, täytyy paneutua siihen kunnolla. Mutta jään heti kättelyssä ihmettelemään miksi piispainkokous hyväksyy rekisteröidyssä suhteessa elävän papin, mutta pappi ei saisi siunata muita ihmisiä jotka elävät niin kuin pappi itse...

Mutta palataan aiheeseen. Ari Puonti, joka on tehnyt niin paljon hyvää homo-, bi- ja heteroseksuaalisten hyväksi, on mielestäni löytänyt Raamatun osoittaman tien. Hän osaa myös esittää asiansa niin, ettei yhtä ihmisryhmää leimata. Hän osaa puhua toivosta, jonka ydinsanoma on Joh. 1:12.

“...Sanoma Jeesuksesta, evankeliumi, on hyvä uutinen homo-, bi- ja heteroseksuaaleille. Samalla on todettava, että Jeesuksen seuraaminen seksuaalieettisissä asioissa on kaikille näille ihmisille haasteellista.
Jumala on luonut seksuaalisen nautinnon. Hän ei kuitenkaan siunaa kaikkea, minkä ihminen kokee luonnollisena seksuaalisuuden alueella. Ensimmäisten ihmisten olemus vaurioitui, koska he valitsivat pahuuden. Seuraukset näkyivät heti heidän seksuaalisuudessan ja parisuhteissaan. Synti on ihmisille luonnollista ja usein myös nautinnollista. Siksi kristityt joutuvat vaikean valinnan eteen: arvioinko haluni Jumalan ajatusten valossa vai luotan siihen, minkä itse koen luonnolliseksi.

---
Voimme kieltäytyä mielihyvää tuovista asioista vain, jos olemme vakuuttuneet, että Jeesuksen seuraamiseen liittyvä siunaus on parempaa kuin Jumalan tahdon vastaisista asioista saatava nautinto. Ihmiseltä, joka jättää valinnan tekemättä, jää kokematta kristinuskon tarjoama ylösnousemusvoima, joka edellyttää itselleen kuolemista eli päätöstä olla tekemättä syntiä.

---
Kaikille, jotka ottivat hänet (Jeesuksen) vastaan, hän antoi oikeuden tulla Jumalan lapsiksi, kaikille, jotka uskovat häneen. (Joh. 1:12)

Ari Puonti: Suhteesta siunaukseen, Helsinki 2010, s.12-13

Nyt on keskustelun ja rukouksen paikka. Nyt on löydettävä oikeat vastaukset, mutta sen lisäksi on löydettävä oikeat kysymykset. Siitä ei voi olla kysymys, että vain yhden, melko pienen ryhmän “tonttia” siivotaan. Jeesuksen seuraamiseen meitä nyt kutsutaan.

Henrik

Den funkar igen!

Till Ulriks och ev. andras glädje kan jag meddela att räkneverket tycks fungera nu igen efter två dygns vila.

Nu gäller det bara att försöka hitta något vettigt innehåll...

Henrik

Det magiska talet: 77 359

Nu kan alla se om det förändras...

But: I could not care less...
Jag hoppas nämligen att de som läser får något ut av innehållet, och inte i första hand tittar på antalet besökare.

Henrik

Jag kan inte räkna dem alla...

Räkneverket är ur spel igen, upplyste mig en vän.

Vad kan man annat säga då än “jag kan icke räkna dem alla”.
Så är det nämligen. Idag har endast en besökare besökt min blogg. Vi är åtminstone två, vet jag. Men så är det, vid 60000-70000 brister de alltid...

Henrik

Han, hon, hen, hin, hän...

Kyrkans tidning har en notis, som kanske låter som en ordlek, men som nog är något mera bedrövligt. Där står:

Han, hon eller hen — välj mellan tre kön
Sedan i höstas ska den som söker jobb på Sensus studieförbund uppge ett av tre genus: han, hon eller hen. Han, hon eller hen — välj mellan tre kön
Sedan i höstas ska den som söker jobb på Sensus studieförbund uppge ett av tre genus: han, hon eller hen.

Vad “han” och “hon” är vet vi sedan skapelsen, men “hen” är en nyskapelse (av människan):

“.. det nyskapade könsneutrala pronomen ”hen”, som är hämtat från queerteorin, och som ibland används inom HBT-rörelsen av personer med genderöverskridande identitet.”

Finskan har ju löst detta så att “hän” betyder både han och hon. Ibland kan ju detta skapa problem, men vanligtvis är det uppenbart vad som avses.

Vad eller rättare sagt vem “hin” är, vet åtminstone de som är litet äldre.

Det är mycket tragiskt när människan kommer därhän att hon inte vet vem hon är.

På något sätt tror jag svaret finns i detta:

Jag sökte mig själv, men fann mig icke.
Jag sökte min nästa, men fann honom (henne) icke.
Jag sökte min Gud och fann alla tre.

“Och Gud skapade människan till sin avbild, till Guds avbild skapade han henne, till man och kvinna skapade han dem.”

Bliv det du är.

Henrik

Dagens skörd

När man läser tidningarna, eller som jag, följer med nyhetsprogram och dokumentärer, förstår man att “klockan är mycket”.

Välståndet, som man trots alla kriser i det västerländska samhället ändå måste tala om, har inte gett människan lycka. En av årets sorgliga trender är unga flickors livsillamående. Efter en månad in i 2010, har fyra flickors försvinnande väckt stor uppmärksamhet. Två av dem hittades döda. I ingetdera dödsfallet misstänker polisen brott. En av dem hade tagit kläder av sig, och man har hittat barfota spår i snön! En förtvivlad människa! Tänk att ingen kunde komma i hennes väg..

Varför mår unga människor, med livet framför sig, så dåligt idag?

Jag tror det är för att själen mår illa. Även om det grekiska “psyche” betyder själ, handlar det om mera än psykiska kriser.

Detta illamående kommer samtidigt som människan idag är fri att förverkliga sig själv, leva ut utan hämningar, forma sin egen lycka och förverkliga sina vildaste drömmar.

Sanningen är den att det inte ger lycka. “De lovar dem frihet, fastän de själva är förgängelsens trälar; ty den som har låtit sig övervinnas av någon, han har blivit dennes träl.” 2 Petr. 2:19

När man följer med TV-program, märker man att unga människor idag har väldigt tuffa villkor. I olika program – allt från Reality TV, Big Brother, X-Factor och vad de heter – kan unga människor få mycket hård och personlig kritik. Det blir winners or loosers. Och alla klarar inte det. Jag har många gånger förvånat mig över att unga människor, som kritiseras för sitt utseende, sin personlighet, sin klädsel eller ngt annat, inte knäcks helt. Med åren får man kanske litet hud på näsan, även om det gör ont i alla åldrar. Men i tonåren kan det bli för mycket.

Det har blivit mycket av älskad för det Du gör, när du lyckas  och om du är lyckad, i stället för älskad för det Du ÄR. Nu finns prestationsångest hos så många, och de, som inte klarar av det, faller ut.

Jag tror att orsakerna i hög grad sammanhänger med sekulariseringen och gudsfrånvändheten i hela samhället. Jag tror det faktiskt. Det vi skördar idag, är det som såtts under gångna år.

Därför:  O land, land, land, hör HERRENS ord! Jer. 22:29

Först då lättar det.

Men vad gör vi kristna, som har fått ta emot evangeliet? Det finns frågor, som är svåra att svara på:

Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?
Rom. 10:14

Angelägna frågor för oss kristna, när vi ser hur många människor som saknar Livet.

Henrik

Alla blir alla

Det var en god vän till mig, Torsten Josephsson, som brukade säga att alla blir alla, om man än läser det fram eller bak. När man läser ordet från början eller från slutet så blir det alltid alla.

Ordet “alla” är också i Bibeln viktigt ord. Den kristna kyrkans dagorder består ju av fyra ggr ordet alla (allt):

• åt mig har getts all makt i himlen och på jorden
• gå därför ut och gör alla folk till lärjungar
• döp dem i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn, och lär dem att hålla alla de bud som jag har gett er.
• Och se, jag är med er alla dagar intill tidens ände.
  

När jag läste teologen och pastorn, läraren mm Ari Puontis senaste bok Suhteesta siunaukseen – Homoseksuaalisuus, terapeuttinen sielunhoito ja Raamattu (ungefär: Från förhållande till välsignelse – homosexualitet, terapeutisk själavård och Bibeln) såg jag ett annat alla, som lyste fram ur Aris text.

Han sade på en presskonferens för några dagar sen, där jag var med, att det uttalande om välsignelse av samkönade par, som bl.a jag hade skrivit under senaste vår nog kunde uppfattas som kärlekslöst, dömande och hårt.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Joh. 1:12.

Är det något som jag inte har önskat, är det att medverka till att de redan slagna blir slagna på nytt.

Ari Puonti sade att de kristna så ofta talar om förbud, lagar osv som bara resulterar i missmod och ilska. Man hör så litet om Guds möjligheter och helande. Så litet evangelium och löfte.

Ari Puonti, som själv känner frågeställningarna inifrån, men som sökt Bibelns svar i Jesu Kristi efterföljelse, betonar att det gemensamma problemet för oss är att vi behöver söka hjälp av Jesus.

När man tänker på Jesu vänner, så var det människor som av andra människor var utdömda, marginaliserade och enligt många “utanför” det mesta: spetälska, publikaner, prostituerade och äktenskapsbrytare, publikaner och andra medlöpare.

Men löftet gällde och gäller alla.

“Men åt alla som tog emot honom gav han rätt att bli Guds barn, åt dem som tror på hans namn.” Åt alla. Alla.

Vilket radikalt ord!

Ari Puonti sade också något som jag gärna vill föra vidare: han sade att homosexuella som vill gå “den smala vägen” i Kristi efterföljelse, har en profetisk uppgift i församlingen. De är en utmaning och en påminnelse för alla heterosexuella att också vi – alla! - skall söka oss till ljuset med vårt liv. Och det är både i tiden och i Bibeln en mycket större fråga.

Men alla kan få hjälp!

Hos Jesus.

Henrik

Det stora problemet?

Ett nytt stort problem har seglat upp för kyrkan. Finska Lutherstiftelsen skall få en egen biskop, som vigs för tjänstgöring inom Lutherstiftelsen.

Ärkebiskopen har meddelat att kyrkan inte godkänner Lutherstiftelsens biskop, att ingen enskild grupp eller förening inom kyrkan kan viga åt sig en biskop.

Lagfarne assessorn i Tammerfors stift har meddelat att det t.o.m. kan leda till rättsliga påföljder.

Jag måste erkänna att detta verkar konstigt. Det är som om kyrkans största problem skulle vara människor som tror på Gud.

Att Matti Väisänen, som blivit vald till biskop och skall vigas (insättas i ämbetet) i Helsingfors i mars, inte är biskop inom Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland är väl självklart, lika litet som Lutherstiftelsens (av Missionsprovinsen) vigda pastorer innehar prästämbetet inom ELKF. Matti Väisänen blir biskop inom Lutherstiftelsen. Dessutom är han ju i detta skede den svenska Missionsprovinsens biskop inom Lutherstiftelsen i Finland.

Om någon samlas och förkunnar Guds Ord, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, och dessutom har samma bekännelse som vår kyrka, är det inte något problem för mig. “Kristus blir på det ena eller andra sättet förkunnad”, skriver Paulus.

Nog förstår jag ju att kyrkans ordning måste respekteras av kyrkans medlemmar. Men varje utsaga måste läsas i sitt sammanhang.

Kyrkan har konsekvent sagt nej till sådana teologer och präster som av samvetsskäl inte kan tro att “den nya lösningen” har teologiskt hållbara argument. Då får man detta – som ett beställningsverk. Och mera kommer säkert.

Vad ska kyrkan göra?

Härom kvällen kom det en film i TV om Laestadius och upproret i Kautokeino. Denna tvist, som säkert hade många sociala och politiska orsaker, innehöll också en spänning mellan det laestadianska väckelsefolket och den officiella kyrkan.

Jag minns hur prästen försökte säga åt väckelsefolket att de måste komma till kyrkan, efter att de i filmen åtminstone hade hotat med att bli borta. Jag kan inte låta bli att se någon form av parallell mellan situationen då och nu. Samma reaktion minns jag från 30 silverpenningar, teaterpjäsen på Nationalteatern för flera år sedan, som behandlade konventikelplakatet mm.

Man hotar med lag och straff, när frågorna egentligen borde handläggas på ett andligt sätt.

Finns det ingen Gamaliel idag?

“Därför säger jag er nu: lämna de här männen i fred och låt dem gå. Om detta är människors påfund och verk försvinner det av sig självt. Men är det från Gud, då kan ni inte krossa dem. Det kan visa sig att ni kämpar mot Gud själv."  Apg. 5:38, 39

Jag frågade en gång en av våra biskopar hur många dop kyrkan förrättar per år.

- Det är väl ca 50 000, sade han.

Jag frågade:

- Är det en katastrof för kyrkan om Lutherstiftelsens präster döper – låt oss säga – 37, eller 52 per år?  Eller t.o.m. 137? Utgör det en risk för kyrkan?

Detta blir ju kyrkans eget ‘fel släckt’ sa brandchefen (när frivilliga hade släckt elden innan brandkåren hunnit fram...), skrev jag på denna blogg.

Det stora problemet för kyrkan borde inte vara att någon samlas, sjunger psalmer, ber och firar nattvard, inte ens om de samlas utan “kyrkans” tillstånd.

Det stora problemet är att det i Finland finns så många som inte gör det.

Och: det största problemet är att detta inte verkar vara det stora problemet för kyrkan.

Byt fokus!

Henrik

Underteckna Manhattandeklarationen

Ett upprop från kristna i olika kyrkor om klassisk kristen syn på tre stora och aktuella livsområden: människolivets helgd, äktenskapet – förbundet mellan man och hustru samt rätten till samvets- och religionsfrihet.
 
 1. the sanctity of human life
 2. the dignity of marriage as the conjugal union of husband and wife
 3. the rights of conscience and religious liberty.
 
Evangeliska kristna, romersk-katolska och ortodoxa har undertecknat deklarationen. Den är ett upprop och en uppmaning till kristna och till kyrkor att i en värld där det inte är politiskt korrekt med klassiska kristna svar, hålla fast vid den kristna synen och den kristna bekännelsen.
 
 En klassisk kristen syn är den syn som Bibeln, Guds Ord, vittnar om. Läs mera om Manhattan Declaration och kom ihåg att underteckna den! Det är viktigt just i vår tid – samma frågeställningar i hela världen.
 
Henrik
 
Här finns en link till deklarationen:

http://www.manhattandeclaration.org/

Katastrofalt!

Vi står ännu en gång inför en jättekatastrof (Haiti), vars alla följdverkningar inte ännu är klara. Redan nu talas om över 100 000 dödsoffer, men detta antal kan ännu förändras.

Den mänskliga tragedin gör en ordlös. Inte bara så att hem och hus har förstörts, familjemedlemmar skiljts för alltid från varandra, människor invalidiserats för återstoden av sitt liv. Hela infrastrukturen har skadats och delvis förstörts. Presidentpalatset har rasat, offentliga byggnader, hotell, butiker mm är förstörda. Den minsta frågan (i all nöd) är hur någon skall orka städa upp allt detta.

Den verkliga tragedin är mycket större. Inte bara det stora antalet skadade, utan också det faktum att det inte finns tillräckliga möjligheter att vårda de skadade, för sjukhusen har förstörts, en stor del av dem.

Nästa elände kan bli epidemier, orent vatten, brist på vatten, på mat, på mediciner. Avloppssystemet är delvis utslaget åtminstone i huvudstadsregionen.

Nu är andras hjälp av nöden.

Jag hoppas att nöden får djupa konsekvenser också hos oss, att vi ser att våra medmänniskor är i nöd. Att vi nu deltar i insamlingar och åtgärder som kan lindra nöden, ens till någon del.

Det kunde ha gällt oss.

Gud hjälpe alla olyckliga människor, alla drabbade, som skall möta framtiden under nya villkor, villkor som förändrades på någon minut!

Kanske någon tycker att det är fel att påminna om förbönens betydelse. Det är att förandliga nöden, kanske någon tänker.

Jag tänker inte så. Tvärtom tänker jag också att nu behövs mycket förbön för vårt land, liksom också för Haiti och de drabbade där. Men bönen ska också driva oss till handling. Tiden är kort. Mera kan göras om tillräcklig hjälp ges i tid.

Henrik

Rom. 16:7 - Junias eller Junia?

Detta inlägg är främst för teologer, men skall försöka skriva det så, att också de som inte har läst grekiska, kan följa med.

I Rom. 16:7 finns ett ord, som har väckt mycket diskussion. I texten finns ett par som får hälsningar av Paulus: “Andronikos och Junias”. Både de nya svenska översättningarna (Bibel 2000 och Svenska folkbibeln) liksom också den nya finska översättningen skriver “Junias”, med –s i slutet. Junias är ett maskulint ord, medan Junia är femininum.

Till saken hör att formen i grekiskan är ackusativ, och i ackusativ heter ordet  VIounia/n (Jouniân). Med långt slut –a är det maskulinum, och så har textkritikerna accepterat det. Men redan tidigt finns också formen VIouni,an, som kommer från det feminina  VIouni,a (Junia). Bl.a Johannes Chrysostomos talar om en kvinnlig apostel, Junia, även om han betonar att de inte förefaller att ha gått omkring och predikat.

Detta är inte någon avgörande fråga, även om man har försökt använda ett eventuellt "Junia" så. Bernadette Brooten skriver om detta i boken  Frauenbefreiung (Moltmann-Wendel).

Här finns alltså två frågor: fanns det kvinnliga apostlar? Och en följdfråga: vem är en apostel?

Bruce M. Metzger, en av de skickligaste textkritikerna, berättar att man i arbetet med NT:s text inte kunde nå hel enighet angående accenten, men nog ordformen.

Men man kanske kan anföra några synpunkter. Namnet “Junias” var inte känt, medan Junia och särskilt Julia (som en del handskrifter har), var mera kända. Men många forskare anser ändå att formen Junias är den mera troliga, och att den bottnar i en sammanskrivning (förkortning) av “Jouniános” (Junianus) precis som Silvanus ( 1 Tess. 1:1) blir Silas i Apg. Så har alltså våra nya svenska översättningar tolkat ordet (alltså helt oberoende av teologisk uppfattning om kvinnligt apostolat etc.)

För det andra finns det inga belägg för kvinnliga apostlar, detta skulle i såfall vara det enda.

För det tredje har man påpekat att om Junias skall heta Junia, måste hon ha varit Andronikos’ fru eller syster, för ett ogift par sändes inte omkring bara “för sig”. Däremot har vi Akvila och Priskilla”, ett gift par som hjälpte Paulus (Apg. 18:2).

Barnabas kallas också apostel, antingen på grund av att begreppet apostel används i dubbel mening i NT: i den trängre betydelsen är “apostel” ett av Herren själv kallat och befullmäktigat sändebud. Den andra vidare betydelsen är helt enkelt “missionär” (som i princip betyder samma sak).

“Men när apostlarna Barnabas och Paulus hörde det, rev de sönder sina kläder och rusade in i folkhopen och ropade...” (Apg. 14:14).

Barnabas skulle då ha varit apostel i den vidare meningen. En annan tolkning är helt enkelt den att han kallas apostel genom att han var tillsammans med Paulus, aposteln. En gemensam benämning på dem båda blev “apostlarna”. Barnabas kallas inte separat för “apostel”. Paulus och Barnabas skiljdes ju åt senare, Barnabas for till Cypern med Markus (sin kusin, eller släkting) och Paulus och Silas till Syrien och Cilicien.

Jag tycker att det skulle bli svårt att förstå Paulus om han plötsligt på ett dunkelt ställe i Rom. (en enda gång) skulle förutsätta en kvinnlig apostel, men i övrigt ge ganska entydiga direktiv om presbyterer, om predikande och profeterande osv.

Den fråga som bidrar till frågeställningen är hur man skall förstå orden “bland apostlarna” i Rom. 16:7. Betyder det att Andronikus och Junias var högt ansedda av apostlarna? Att apostlarna uppskattade dem och satte dem högt? Eller betyder det att de var högt ansedda apostlar, av apostlarna var också Andronikus och Junias högt ansedda?

Det förefaller som om den förra betydelsen är mera sannolik i ordets striktare mening. Men användningen av ordet “apostel” är litet inkonsekvent, och det kan betyda det större team av apostlar och missionärer, som brann för att evangeliet om Kristus skulle spridas.

Jag tror också att den frågan mera borde gripa oss – att det skulle bli vår första prioritet att förkunna evangeliet. Också den första tiden kom oenighet in i bilden, men urkyrkan hanterade inte den genom att dra motparten inför rätta eller avsätta honom.

Kanske kan någon annan tillägga något här, det är i varje fall intressant att försöka förstå texterna. Det är ju de som ska forma våra åsikter, inte våra åsikter som skall forma texterna.

Henrik

Förr och nu

“Mycket enträget bad de oss om nåden att få delta i hjälpen åt de heliga.” 2 Kor. 8:4
“Egentligen behöver jag inte skriva till er om hjälpen till de heliga.” 2 Kor. 9:1

Gäller de bibelorden idag?

Jag har under årens lopp funderat mycket över understödet åt de heliga. Kanske det beror på att jag ofta har varit med i frivillig verksamhet också inom kyrkan, alltså sådan verksamhet som inte bekostas med “kyrkliga medel”.

Det gällde i tiden det kristliga gymnasistarbetet, sen student- och skolungdomsmissionen. För 30 år sedan kom Kristet Perspektiv  in i bilden, och tidningen har trotts obefintlig prenumerationsavgift hankat sig fram genom 30 år! Vissa tider har det nog varit ganska tungt.

Nu är Teologiska institutet i Finland mitt stora bönebarn, för genom den verksamheten öppnas möjligheter för många unga. Under STI:s drygt 20 år gamla historia har över 1000 studerande gått “igenom” STI ut till församlingar, till missionärsuppdrag, till lärar- och andra kallelser, de inomkyrkliga organisationerna inte att förglömma.

Nu seglar många konservativa organisationer i motvind. De mister kollekter, de är inte politiskt korrekta och blir därför utan det “officiella“ understödet åt de heliga. En av våra inomkyrkliga väckelserörelser har förlorat många hundratusen euro i understöd under de senaste årens turbulens.

Jag har försökt räkna för STI (Teologiska institutet i Finland) – som jag i första hand försöker ansvara för – men detta gäller ju vilket andligt arbete som helst. Jag tror att vi i framtiden är tvungna att allt mera tänka på hur vi kan bära vårt ansvar för det kristna arbetet. Detta är nämligen en central biblisk tanke.

Vi har lanserat en understödsmedlemskampanj som innebär att man deltar med 5€/mån under ett eller några år (man kan börja och sluta när man själv vill). Med något tusental nya vänner skulle STI klara sig och kunna satsa för fullt på att utrusta unga blivande teologer, präster och lärare osv. Vi skulle också i allt högre grad kunna ordna fortbildning för sådana som redan arbetar på fältet: “uppdatera” det som behövs för de nya utmaningar som möter (t.ex. genom Jesusseminarier, apologetiska kurser, Bibelns röda tråd) så att de orkar. Detta gäller också kristna människor i våra församlingar och föreningar, att de blir ivriga att vinna andra för Kristus.

Jag räknade också ut – när jag tänker på unga teologer som inte får något arbete på grund av sin väckelsekristna syn – att om de kristna i vårt land skulle lägga åt sidan 1 euro per dag och vi skulle bli ca 5000, så kunde vi ge arbete åt ca 30 pastorer och evangelister på heltid! Jag hoppas att Du redan ser att vårt land är ett missionsfält!

Jag tycker att mycket av Nya testamentets syn ligger lågt idag. Vem ber idag “enträget” om att få vara med om understödet? I NT var det församlingen som utrustade dem som arbetar i Kristi tjänst, för att de, tillsammans med de andra, ska kunna fullgöra sitt uppdrag. Idag är det de olika organisationerna och sammanhangen som försöker be om hjälp.

Idag kunde Du som ser detta värva någon eller några nya vänner att komma med, kanske med någon “liten” form av givartjänst, så att det inte knäcker någon. Kanske 3 euro/månad (!), kanske 5€ eller 10€, så att Du inte knäcks, men ändå är med... Några samtal, några mail, kunde göra under!

Får jag också i detta sammanhang dela min nöd med er för STI:s (Teologiska institutet i Finland) framtid: att många kristna människor skulle se vikten av att vi utrustar unga. Det är de som är framtidens kyrka, därför behövs vår givartjänst och vårt ansvar nu. I den förbönen hoppas jag att Du innesluter bönen om att vi skulle få fokusera på det som Gud vill ge sitt folk. Att STI skulle få vara ett redskap i Guds hand, till uppbyggande tjänst i Guds rike.

Min bön är att också dessa anspråkslösa rader skulle väcka någon läsare. Så många kristna grupper har det tungt idag, kanske just därför att vi kristna har räknat med att kyrkoskatter och annat rullar in. Men det blir, och det är redan nya tider. En tid när vi måste som Kristi kropp bära ansvaret tillsammans.

Men det finns ett ord i Bergspredikan, som jag nu försöker predika för min egen oro, ett ord som bär och som allt bygger på:

“Er himmelske Fader vet vad ni behöver.”

Henrik

Protestanter: protestera!

Ordet protest uppfattas oftast som något negativt. Och ändå så betyder ordet egentligen att “vittna för” något.
Men protester kan i praktiken vara att säga nej för att bevara och värna om frågans ja!

Under dessa dagar och veckor finns det många kristna i vårt land som har knäppt händerna och ber att biskopsmötet, som samlas i början av februari 2010, skall fatta ett rätt beslut.

Teologdagarna i Grankulla och de kyrkliga väckelserörelsernas ledare har i en vädjan som sänds till biskopsmötet uttryckt sin djupa oro över det beslut som nu bereds, med en vädjan om att kyrkan inte skall gå mot Guds tydliga och klara Ord.

Denna vädjan kommer att publiceras efter att den sänts till biskopsmötet. Också en hel del annat är på gång, mera därom senare. Men en sak som alla kan stöda är den adress på nätet som Sonja Falk har tagit initiativ till senaste vår, och vars “första skörd” över lämnades till biskoparna inför höstens möte, men som fortsätter. Ge uttryck för din syn!

Denna protest behövs nu! Den är ett verkligt ja till hem och familj, till äktenskap och kärlek!

http://www.adressit.com/allekirjoitukset/kirkko_ja_homosuhteet/start/3050

En av de kristna homosexuella, eller f.d. homosexuella, Ari Puonti, ger i dagarna ut en ny bok om homosexualiteten. Låt oss stöda dem som vill kämpa och leva i enlighet med Bibelns Ord. Låt oss alla nu “leva värdigt den kallelse vi har fått” som Paulus skriver till alla kristna.

Ett ställningstagande som detta uppfattas lätt som ett angrepp på en människogrupp. Så är det naturligtvis inte, lika litet som någon etisk fråga som berör människor innebär ett avståndstagande från dem som människor.

Och med det i minnet som Jesus sade “den som är utan synd, kaste första stenen” lär det nog inte finnas så många som kan ta upp stenar...

Bibeln har mycket att säga till oss alla. En av de centrala tonerna i evangelierna och i breven är: omvänd er och tro evangelium (Mark. 1:15).


Henrik

Hyvää Uutta Vuotta!

Taas on yksi vuosi mennyt
saamastani ajasta.
Siitä kannan kiitoksen nyt,
kaiken annoit lahjana.
Kiitos, armon Jumala,
hyvyydestä kaikesta.
Minut muistit koko vuoden
voimaa, siunausta suoden.

Kuinka käytin ajan menneen,
antamasi lahjatkin?
Yhtä huonosti kuin ennen
kunniaasi kirkastin.
Lähimmäisen laiminlöin
tekemätta jäänein töin.
Kantanut en ristiäni
nurkumatta, mielelläni.

Tällaiseksi edessäsi,
Herra, tunnen itseni.
Muista vielä hyvyyttäsi,
muista laupeuttasi.
Pojassasi rakkaassa
minuakin armahda.
Armo yksin levon antaa,
Uuteen päivään hoitaa, kantaa.

Hengelläsi sydäntäni
joka hetki hallitse.
Tieni, koko elämäni
valollasi valaise.
Ohjaa, Herra, puheeni,
työni, ajatukseni.
Anna kaikkeen viisautta,
nöyrää mieltä, rakkautta.

Sydämeeni, Herra, paina
armon tunto elävä.
Rauhasi suo siinä aina
säilyä ja syvetä.
Omaiseni, perheeni,
kaikki lähimmäiseni
huolenpidossasi kanna,
armon suoja heille anna.

Siunaa kansaa, isänmaata,
ohjaa oikein elämään.
Esivalta, Herra, saata
tahtoasi täyttämään.
Silmäsi luo puoleemme,
anna rauha maallemme.
Isä, Poika, Henki Pyhä,
ylistetty olet yhä.

Elias Lönnrot 1865, virsikirjaan 1886. Uud. Niilo Rauhala 1984.

Henrik

Gott Nytt År!

Igår såg jag på TV-nyheterna som jag brukar, jag är en nyhetsfreak. Jag såg också på nyhetsutsändningarnas väderleksnyheter. Där stod en ung dam med mycket rund mage, hon väntar barn. Denna mor blev en predikan. Jag började tänka på psalmen Härlig är jorden och den andra versen, som börjar med orden Tidevarv kommer, tidevarv försvinner.

Plötsligt slog det mig att jag oftast summerat det hela med slutet: tidevarv försvinner. Kanske beror det på att psalmen ofta sjungs vid begravningar också, fast den ju är en julpsalm.

Men igår – och med nyheten om ett rekordantal barn på väg i Finland under 2010 – blev hennes “mammamage” en predikan. Den handlar om hopp, om vikten av att bygga framtiden. Tidevarv kommer, inte bara försvinner.

Det är så rätt! Att familjer sätter barn till världen, som skall få utbildning och vård, arbete och möjligheter. Gud välsigne alla väntande mammor, och alla barn som skall göra entré under år 2010 också! Och alla pappor med! Gud hjälpe alla som vill bygga framtiden.

Samtidigt måste vi göra något för att återerövra den värdegrund, som råder i vårt land. Vi har igen påmints om att alla inte har det bra. Framtiden kan inte byggas på materialism. Inte heller på postmodernismens narcissism.

Mamma, pappa, barn – redan dessa ord väckte fruktansvärda reaktioner i Sverige, vilket lika väl kunde ha gällt Finland. Det vittnar om att just här behövs det förnyelse, knäppta händer och stor kärlek, så att ingen skall behöva känna sig utesluten och icke önskvärd. Det är grundrelationerna som är i kris – många senare kriser har sina rötter i att det brustit här.

Något måste göras för att återupprätta familjen och hemmet.

För det är i hög grad där grunden läggs för livet. Det är där jag borde få livets byggstenar, i form av kärlek och omsorg, tro och förtröstan.

För mig blev Elias Lönnrots psalm 37 i den finska psalmboken en predikan och ett fint preludium för år 2010.

Läs den (den har en melodi som är en koralvariant från Eurajoki som inte är helt lätt) och bed den!

Välsignat Nytt År 2010! Tidevarv kommer, med Jesus fram!

Henrik

Herren välsigne dig och bevare dig

Ännu en gång har vårt land drabbats av svår sorg. Fem anställda i Prisma har skjutits och deras liv slutade på årets sista dag. De var människor med livet framför sig – mänskligt sett – födda mellan år 1964 och 1982. Sannolikt hade alla planer för nyåret. De blev helt annorlunda.

Nu finns det personer bland oss som har drabbats av svår sorg. Man kan räkna med att det också finns barn, som idag drabbats av sitt livs svåraste förlust.

Herre, hjälp!

Det är för tidigt att nu dra för långtgående slutsatser. I massmedia har man nästan frossat i detaljer, detta är ju en ganska mänsklig reaktion när sådant händer.

I detta slede är det polismyndigheterna och räddningsmyndigheterna som har huvudansvaret, tillsammans med socialmyndigheter och olika hjälporganisationer, främst FRK (Röda korset).

Esbo stad har inhiberat sina nyårsfestligheter. Jag tycker detta vittnar om en verklig känsla för det väsentliga. Det är ett värdigt och ett klokt och ett riktigt beslut. Tendenser finns alltid i kriser att antingen genast förtränga det svåra eller att frossa i svårigheterna.

Det första är nog att man behöver tid att sörja.

Till de drabbade hör – förutom de svårast drabbade familjerna, vännerna och arbetskamraterna – också poliser och räddningsmyndigheter. När jag såg på polisens presskonferens, såg jag att också där fanns många som behöver hjälp, som måste få tala ut och dela sin angst och sin nöd. Det är alltid så att livssituationen för människan kan förstärka och förändra den “information” man möter. “There, but for the grace of God, go I.” Det kunde ha gällt mig, den djupa insikt kan drabba poliser, garvade räddningsarbetare och andra yrkesmänniskor! Också dessa grupper, som har gjort ett oerhört svårt och viktigt arbete, behöver våra förböner och vår medkänsla.

Vad skall man säga i en situatione som denna?

Jag tror inte man behöver säga så mycket nu.

Det är så mycket vi inte förstår. Så mycket vi inte kan förutse eller gardera oss mot. Denna händelse kommer att riva upp många sår, och förstärka en känsla av otrygghet för många människor.

Senare är det säkert skäl att tala om omsorg, om att inte låta en enskild individs agerande drabba alla invandrare. Samtidigt måste vi se vad vi kan göra för att människor skall känna sig omtyckta och accepterade.

Men en sak kan man säga: Herren välsigne Dig och bevare Dig! Vem du än är, var du än är, hur det än är för Dig just idag, just inför det nya året.

Detta är något som är förmer än allt annat.

Gott Nytt År – under de Välsignande Händerna!

Henrik

"God is dead, we ought to be dancing on his grave"

I New York Times fanns en artikel för något år sen där en person skrev att Gud är död och att vi borde dansa på hans grav!

“God is dead, we ought be dancing on his grave.”

Jag hörde Ravi Zacharias hänvisa till den person som sade så med tillägget:

“He doesn’t know there’s nobody in that grave...”

(Det är väl förresten den enda plats där Gud inte finns: i den tomma graven.)

Henrik

Var finns du nu?

I en gammal sång som jag inte har hört på åratal, sjöng Lars-Åke Lundberg Var finns du nu, Gud, du min Herre? Åtminstone ungefärligen så. Den sången har väl tystnat, men frågan är levande.

Det märkliga är, också såhär i katastrofernas efterdyningar – och före de kommande, för det kommer flera – att samma människor som säger det finns ingen Gud ställer frågan Var finns du nu, Gud? efter att något har hänt.

Ravi Zacharias skriver i sin bok Beyond Opinion, som jag tycker är en av de bästa apologetiska böcker jag har läst, om hur rocklåtarna ställer viktiga frågor. Countrymusiken talar om människors öden, de beskriver hur man kan förlorar allt, hus och hem, hustrun, hästen, bilen, penagrna och allt. Någon har skämtsamt sagt att om man spolar en countrylåt baklänges så får man tillbaka sin brud, sin häst, sin bil och snart sagt allt.
Men i rocklåtar ställs viktiga frågor:

Why do we never get an answer
When we’re knocking at the door?
With a thousand million questions
about hate and death and war?
(Justin Hayward)

Ravi Zacharias skriver att man i USA i december 2004 hade diskuterat om man i skolorna får sjunga kristna julsånger, om man ens får spela kristen julmusik (en mor i New Jersey hade lämnat in en klagan över att man spelade julmusik i skolan, för musiken påminde henne om orden...) På Capitol Hill kallades julgranen (Christmas Tree) för första gången The People’s Tree. Detta för att komma antiteistiska kretsar till mötes.

När tsunamin inträffade, Annandag jul år 2004, var en av de första frågorna som många antiteister ställde denna: var fanns Gud under tsunamin?

Jag vill inte ironisera över frågan. Frågan är motiverad, den är ett uttryck för förtvivlan, men kanske också annat.

Människan försöker febrilt lösgöra sig från Gud, men när hon drabbas blir ändå frågan: var finns Du, Gud? Och konsekvensen vid olyckor och motgångar och katastrofer kan lätt bli att man vill vända sig bort ifrån den Gud man inte trodde på, men som man inte fann när man var drabbad.

Gång på gång slås man av det faktum att samma frågeställningar gäller överallt. Här diskuteras julkyrkan, julevangeliet och sommarpsalmen. Man vill ha bort Gud från det offentliga rummet och menar att detta är en neutral inställning.

Justin Hayward slutar samma sång med ord som innehåller svaren på hans egna frågor:

I’m looking for a miracle in my life
I’m looking for someone to change my life.

Detta är ju vad Jesus har lovat. Detta är vad julen is all about.

Det historiska undret, att Gud föddes som människa i Betlehems stall, är grunden för det under som Gud genom den Helige Ande vill låta ske i vårt hjärta.

Det finns hopp för dig och mig. Kan vi ta emot det hoppet också när vi lever under trygga förhållanden? Måste vi drabbas av katastrofer för att livets viktigaste fråga skall väckas i vårt liv?

Jag hoppas att Gud ger oss nåd och tid. Men vi ser i Bibeln, t.ex. I Pauli predikan på Areopagen, ett annat perspektiv, som jag har tänkt på när vi firat årsdagar av både vinterkriget och tsunamin, och när terrorismen igen har påmint oss om ondskans realitet i världen:

“Gud har länge haft överseende med okunnighetens tider, men nu befaller han människorna att de alla och överallt skall omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom den man som han har bestämt till det, sedan han erbjudit tron åt alla genom att uppväcka honom från de döda." Apg. 17:30,31

Jag behöver knappast tillägga att det inte är mina ord. Det är dags att vakna och att lyssna. För genom detta lyssnande föds hoppet för oss alla.

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner
släkten följer släktens gång.
Aldrig förstummas tonen från himlen
i själens glada pilgrimssång.

Henrik

Frukten och trädet

De (al-Qaida på arabiska halvön) skriver att Umar Farouk Abdulmutallab var utrustad med ett "tekniskt avancerat föremål" som inte utlöstes på grund av ett tekniskt fel.
"Han lyckades modigt att ta sig igenom alla kontroller på internationella flygplatser utan att frukta döden. Han litade på Gud och satte sig upp på alla myter om amerikansk och internationell underrättelsetjänst. Han visade hur svaga de är, han la dem med ansiktet ner och fick dem att ångra allting de satsat på säkerhetsteknologi", skriver gruppen.
(källa: Aftonbladets nyheter 28.12.2009)

Man frågar sig vad det är för Gud som vill döda alla människor.

Död, hat och hämnd.

Vakna Europa!

Vestigia terrent – spåren förskräcker!

Av frukten känner man trädet.

Henrik

"The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

The Archbishop of York, Dr John Sentamu:

“Many people will celebrate on December 25 but will find no room for Jesus on the special day.”

 "The reason why Jesus can't find room for his Gospel, which he embodied in his person at his first coming, is closely analogous to that which he encountered in his birth - namely that people's hearts are preoccupied.”

"They are filled to the brim with their own agendas already. And we, who are his followers, so poorly represent the worth and largeness of Christ and his Gospel.
Instead of putting Jesus at the centre of our lives, "we leave him at the margins."

"Many celebrate Jesus Christ's birthday, but don't want him to be present," he continued. "The birthday boy will spoil our celebration of his birthday if he is around."

Henrik

Gud Jul

När jag för många år sen jobbade inom Finska Missionssällskapet, gav FMS ut ett julkort på finska och svenska. Men på det svenska kortet hade det insmugit sig ett tryckfel. Många var ledsna och beklagade det. Jag välsignade det. I stället för God Jul stod där nämligen “Gud Jul”.

Tusentals kort, och allt var fel!

Jag tycker att detta tryckfel kunde ha fått stanna även efter att upplagan tog slut.

För vad annat kan man önska dagens människa än att hon skulle få en Gud Jul.

Det fick ju verkligen Maria, denna enastående kvinna i historien, “vår Herres moder”.

Och det fick herdarna på Betlehems äng, de överraskades av mötet med Herrens ängel och av evangeliet om “megaglädjen”.

Kom, låt oss gå till Betlehem och se det (Ordet står det faktiskt i grundtexten) som där har skett.

Ära vare Gud i höjden och frid på jorden bland människor Hans välbehag!
(så tror jag att man kunde översätta det ord, som antyder att Jesu födelse gjorde Gud välbehaglig mot mänskligheten, jfr 3 Mos 1 om offren).

Henrik

Vem där?

I mängden av julbetraktelser och –hälsningar som jag har sett denna jul är det en gemensam ton som starkt talat till mig. Det är tre olika infallsvinklar som understryker samma sak.

Biskop Eero Huovinen skriver i sin fina julhälsning om den franske teaterregissören Jean Renoir som fick frågan: vad är det viktigaste för teatern, vad eller hur?
- Det viktigaste är vem, svarade Renoir.

Och biskop Eero Huovinen konstaterar att de klassiska frågorna när? var? hur? (på finska brukar man säga Mitä? Missä? Milloin?) också får sitt svar i julevangeliet.
Och så är det förvisso. Kejsar Augustus, Quirinius, skattskrivningen. Betlehem, i Judeen. Maria, som var havande och Josef, skulle till Davids stad, Betlehem och medan hon var där var tiden inne när hon skulle föda.

Men julevangeliets fokus är på vem.

“Ty i dag har en Frälsare blivit född åt er i Davids stad, och han är Messias, Herren.”

“Och detta är tecknet för er: ni skall finna ett nyfött barn som är lindat och ligger i en krubba."

Den andra hälsningen fick jag när jag läste min vän och broder Lasse Nikkarikoskis (verksamhetsledare för Finska Evangelieföreningen) julandakt i tidningen Sanansaattaja (Budbäraren). Han berättar om en liten flicka, som fått en krubba som byggsats. När hon och hennes far sedan byggde krubban, alla personer, djuren i stallet, började flickan plötsligt gråta.
- Varför gråter du? frågade hennes far.
- Där finns inget Jesusbarn!

Så man gick tillbaka till butiken och sökte efter det försvunna barnet. Och när de fann krubbans barn, som hade fallit ur förpackningen och hittades på hyllan, var glädjen stor!

Det viktigaste är inte när, var eller hur, även om de frågorna är viktiga, för de understryker att julevangeliet inte är en saga. Men det viktigaste är vem!

Den tredje hälsningen är egentligen tidsmässigt den första. När jag sökte ett ord för STI:s julhälsning, som skulle innehålla den centrala julhälsningen men också gärna beskriva vad STI (Teologiska institutet i Finland) vill stå för, kom orden i Matt. 2:9 för mig:

Och se, stjärnan som de hade sett gå upp gick nu före dem, tills den stannade över den plats där barnet var.

Alla tre hälsningar säger samma sak. De betonar att julen handlade, handlar och skall handla om Jesus.

Julhälsningen är svaret på frågan “vem där?” Någon med stort N knackar på.

Jesus.

Märk väl mitt hjärta, akta på:
Vem vilar där i krubbans strå?
Vem är det sköna barnet där?
Vår käre Jesus Krist det är.

Du älde gäst, välkommen var!
Ej syndare försmått du har,
du kommer i min nöd till mig.
Hur skall jag kunna tacka dig!

Du Herre, som har allting gjort,
vars välde är så högt och stort,
Du ligger nu på hö och strå.
Hur har du dig förnedrat så!

Om jorden ännu större var
och såsom himlen skön och klar -
För torftig vore den ändå
som bädd för dig att vila på.
 
O konungarnas konung du!
En krubba är ditt rike nu,
och blott en lindaklädnad är
den konungsliga skrud du bär.

Med detta har du till oss sagt,
att världens ära, guld och makt
ej för till salighet ändå;
dem skall man inte lita på.

Ack Herre Jesus, hör min röst:
Gör dig en bädd uti mitt bröst,
uti mitt hjärta bliv och bo,
så har jag tröst och evig ro.

(Martin Luther)

Välsignad Julhögtid och Gott Nytt År 2010!

Henrik

Var finns ateisternas julgryta?

Häromdagen läste jag en fråga i en tidning: var finns ateisternas julgryta? Det var någon som tyckte att ateister, som ofta klagar på de kristna, skulle föregå med gott exempel och visa medmänsklighet.
Man hänvisade till Frälsningsarméns julgrytor, kända i gatubilden, en gripande julprydnad, som inte bara är glans, glitter eller ord!
Det kom många reaktioner: ateister är inga kalla människor, också de är humana och vill visa medmänsklighet.

När jag läste frågan “var finns ateisternas julgryta”, tyckte jag att det fanns en annan, viktigare fråga. En fråga, som inte skall uppfattas aggressivt, utan som vill blotta en frågeställning.

Varför firar ateister jul?

Svaret skall inte vara: vi slutar fira jul! Utan hellre: vi börjar fira jul.

Henrik

P.S. Gud välsignelse julgrytorna och alla dem som genom denna fina verksamhet får hjälp och stöd!

Två bilder

“När jag var muslim var min tro som en cirkel med en punkt i. Cirkeln var min tro, punkten i cirkeln var mitt liv. Men för de flesta kristna jag möter idag verkar det som om cirkeln är deras liv och punkten i cirkeln är deras tro.”

Så sade en f.d. muslimsk terrorist till den kände apologeten Ravi Zacharias.

Två bilder, som ser lika ut – en cirkel med en punkt i – men så helt olika.

Om tron är en punkt i cirkeln, livet, blir tron degraderad till en aspekt på livet, en synpunkt.
I verkligheten är tron något mycket mera. Det liv vi lever här är som en liten punkt i något mycket större. Trons verklighet är och var och skall vara när livet inte längre består.

En tro som bara är en synpunkt (av många), kan aldrig bli en vinnande tro.

Den tro som Jesus talar om, är något mera, mycket mera. “Jag lever, Ni skall också leva.”

Ravi Zacharias har hållit ett föredrag på C.S. Lewis Institute, under rubriken Living the Faith We Defend – Defending the Faith We live.

Jag tror att världen idag mera väntar på Living the Faith We Defend än på Defending the Faith We Live.
Även om det är sant att båda sidorna av den kristna tron behövs.

Vi är inte kallade att bli Jesu anhängare, utan att bli Jesu lärjungar och efterföljare.

Henrik

http://www.cslewisinstitute.org/node/688/play

"Kirkko on menettänyt otteen miehistä"

Tämän päivän Hesarissa on rehtori Teuvo V. Riikosen hieno puheenvuoro “Kirkko on menettänyt otteen miehistä”. Kannattaa lukea! Viittaan myös Riikosen puheenvuoroon 4.11.2008 (löytyy www.evl.fi/kirkolliskokous).


“...kyse on yhdestä sanasta, joka esiintyy tässä kirjassa, mutta sen lopussa on aina toinen sana, sana, "liike". Itsenäisenä sana herätys ei ole. Siis herätys. Olisiko siitä nyt apua. Palkkaisimmeko jonkun hiippakuntakonsultin asiaa valmistelemaan, vai merkitsisimmekö asian vain tiedoksi kirkkohallitukselle. Voimme tehdä molemmat, mutta niillä ei ole merkitystä, koska herätys on asia, joka annetaan. Emme sitä ota, emme sitä suunnittele, mutta jos Jumala armossaan näkee, se voidaan antaa.

Kokemuksesta ja kirkon historiasta tiedämme, että usein herätyksiä edeltää kolme asiaa: Ensimmäinen asia on rukoileva äiti. Kyseessä voi olla myös rukoileva isä, setä, täti, ukki tai mummi tai kuka tahansa, mutta olisiko nyt aika rukoilla vanhan körttivirren sanoin: "Ah vuodata Herra jo henkesi ja herätä nuoriso Suomen" vai tyydymmekö entisen miehen lähetysrukoukseen: "Herra, tässä olen, lähetä joku sisar". Olisiko nyt rukouksen aika, Herra Jeesus Kristus, Jumalan poika, armahda minua.

Toiseksi Jumalan sanan opetus. Hengellisiä herätyksiä on usein edeltänyt voimakas kristillinen kasvatustyö ja Jumalan sanan opettaminen. Kirkko on liikaa ulkoistanut systemaattisen Raamatun opetuksen oman kirkkomme ulkopuolisille tekijöille. Muutamia herätysliikkeitä, yhdistyksiä, joitakin paikallisseurakuntia lukuun ottamatta Raamatun opettaminen kirkossamme on luokattoman heikkoa. Jumalan sana synnyttää uskoa ja uutta elämää eli herätystä.

Kolmanneksi ja viimeiseksi. Kuritettu kansa. Aina silloin tällöin kun kansalla on mennyt huonosti, seurakuntien sanoma saa kaikupohjaa. Onko niin, että meillä menee kuitenkin kirkkona liian hyvin. Olemmeko pöhöttyneet taloudelliseen vakauteen, työntekijöiden määrään ja asemaamme yhteiskunnassa. Onko niin, että meitä ei ole vielä kuritettu tarpeeksi. Vain siitäkö voi nousta rukous, jossa uskomme Herramme - Malmivaaran sanoin - "nostavan kansamme kuoleman yöstä", jotta taivaasta maan yli tuulisi.” (Teuvo V. Riikonen kirkolliskokouksen täysistunnossa 4.11.2008).

Riikosen puheenvuoro on tärkeä.

Henrik

"Ken"

Käykää, hyvät ystävät, Helsingin piispan sivulla lukemassa juoulutervehdysen “Ken”:

http://www.helsinginhiippakunta.evl.fi/piispa/puheenvuoroja/?x20117=341191

Kannattaa lukea.

Henrik

Hur mår du?

- Hej, hur mår du?
- Tack bra!
- Är det sant?

Det är inte en och två gånger som jag fört denna snabbdiskussion med någon vän, ofta yngre sådan. Det är roligt att träffa unga, och jag brukar fråga hur de har det. Eller hur de mår.
Jag får alltid svaret “tack bra”. Men jag skulle våga påstå att när jag frågat “är det sant?” så stannar diskussionen där, för att ofta – om det är möjligt – börja på allvar.

Det andra samtalet, eller skulle jag skriva samtalets rond 2, är betydligt ärligare, men samtidigt ofta ganska dystert.

Det slår mig att många unga människor har det ganska tungt.

I nyheterna de senaste dagarna berättas om en 14 årig flicka som kastat sig ut från ett höghus, och i förrgår stod det om hur polisen är oroad över hur självmord bland unga har ökat drastiskt den senaste tiden.

Idag berättades det att självmorden i Lappland har ökat med 72%!

Hur mår du?

När man börjar söka orsaker ser man ofta att de ungas situation beror på de vuxna. Unga människor belastas med problem: föräldrarnas skilsmässa, missbruk i hemmen, våld i hemmet och i samhället, mobbning och utpressning, och annat som man inte ens vågar tala om hemma för att inte bli en fegis!!

Idag läste jag i nyheterna om hur en 14-årig pojke hamnat i gräl med ett par utanför ett stort köpcentrum i Esbo. Han hade blivit misshandlad, bortförd med en bil till en parkeringsplats där misshandeln fortsatte, sedan fördes han till en lägenhet och detta par plus fyra andra drygt 20 år, misshandlade honom, sparkade honom, slog honom med cellträ tills han förlorade medvetandet. Han bands fast, och hade även fått brännskador!

Han återfick medvetandet och lyckades fly från lägenheten, kom hem, och fördes därifrån med allvarliga skador till sjukhus.

Nu har han fått komma hem. Detta hände redan i oktober, men beskedet kom först idag för polisen var upptagen med att utreda en brottshärva.

När man läser om sådant – som jag ju har bevittnat i tiotals år – förstår man att vi inte mår bra i dagens Finland (värld).

En första slutsats kan vara att ungdomen har blivit råare, och att de helt har förlorat alla mänskliga och kristna värderingar. Men den bilden är en spegelbild, menar jag. Problemen finns i en äldre generation. Det är den generation som gett nya värderingar, eller snarare brist på värderingar. En generation som fötts efter krigen och levt i välstånd, men förlorat sin själ.

Religionsneutralt, och nu mer och mer könsneutralt.

Unga människor får vara terapeuter åt föräldrar som är besvikna på sin partner, eller sin arbetsgivare, eller sina arbetskamrater.

Nu måste jag genast få säga att det finns många undantag: hem som är hem, där man älskar varann, där man bär sitt ansvar och skonar de unga från all den oro som föräldrarna bär på. Det finns hem där de unga drabbas av svårigheter, trots att deras hem skulle vara den bästa oas och föräldrarna ställer upp dygnet runt.

Jag vill inte förenkla.

Men jag tror faktiskt att mycket hänger samman med en avkristning, detta att Gud har försvunnit från människans liv. Då är livet inte heligt, då är en annan människa inget man behöver älska, huvudsaken att man själv klarar sig. Det finns många bevis på detta.

Det har slagit mig hur t.ex. musiken har förändrats. När man i slutet av 1920-talet sjöng Ich küsse Ihre Hand Madame, sjunger man idag Fuck, fuck, fuck.. Hör på 20-30 år gamla sånger! Så mycket mera heder, så mycket vackrare! Vad har hänt?

Vad människan sår, det skall hon också skörda.

Nu behövs en motrevolution. Ett “jag och mitt hus vill tjäna HERREN.” Om någon tror att det livet är glädjefattigt, eller innebär att “man sitter av livet” på möten, så tror den fel.

Ett liv i Guds värld är långt mera än möten. Men människan lever inte av bröd allenast, beviset ser vi vart vi än tittar idag.

En bild av samhället idag, eller kanske snarare en spegelbild. Allting är en spegling. Inte bara av hemmet, utan av människans värderingar och brist på värderingar.

Mera julevangelium, sommarpsalmer, Guds tio bud, mera medmänsklighet, mera respekt för livets helighet, större barmhärtighet, en hjärtats omsorg om den kämpande människan, som behöver hjälp.

En Guds vind, den Helige Andes vind, behövs nu över hela vår värld.

Ett liv, där det viktigaste är att få Guds välsignelse.

Henrik

Epilog (19.12): Akademens och Lyrans julkonsert avbröt igår skrivandet, inte hade jag så mycket att tillägga, men när jag läser att det viktigaste är att få Guds välsignelse så känns det litet ofullständigt. Tyngdpunkten skall ligga på ordet "Guds", inte t.ex. på ordet "få". Att få förmedla och medverka till att också andra får Guds välsignelse ligger nämligen högst på listan! För oss alla, inte sant?
Och denna Guds välsignelse kan inte lösgöras från Jesus Kristus, "ty Han är välsignelsens källa".

Vad kan tolereras?

I dagens Helsingin sanomat skriver riksdagsman Ilkka Kantola, teol. dr., tidigare biskop i Åbo ärkestift, ett inlägg mot prof. Miikka Ruokanen, professor i dogmatik vid Teologiska fakulteten i Hfors och för övrigt uppställd som kandidat i ärkebiskopsvalet.

Ilkka Kantola anser att kärleken mellan “personer av samma kön inte står i strid med skapelseberättelserna”. En man förblir man också om han älskar en annan man, och två kvinnor som älskar varandra förblir kvinnor trots detta.

Ruokanen skriver att ordet i skapelseberättelsen “var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden” inte bara är etik, utan en del av Bibelns lära om människan. Kantola anser att detta ord i ljuset av överbefolkningshotet är absurt.

Kantola konstaterar vidare att Nya testamentet tydligt tar avstånd från detta ord när Paulus anser att det är bättre för kristna att inte gifta sig. Enligt Ilkka Kantola ger Bibeln inte något entydigt svar och att “kyrkan alltid har varit tvungen att definiera vad den vill tro och vad den vill hålla fast vid.”

Raamattu ei anna yksiselitteistä vastausta ihmisyyttä ja seksuaalisuutta koskeviin kysymyksiimme. Pyrkiessään yksiselitteisten ja muuttumattomien vastausten antamiseen kirkko on aina joutunut itse määrittelemään, mitä se haluaa uskoa ja mihin pitäytyä.

Luterilaisen kirkon kohtalonkysymys on, ajautuuko sen teologinen eliitti moraalikysymyksissä yhä etäämmäksi kirkon jäsenten kokemusmaailmasta vai ottaako se “kansankirkkona” tosissaan jäsentensä vilpittömät tunnot.

När Kantola också säger att Paulus tolkar skapelseberättelserna ganska fritt (“väljästi”, väljä = vid) undrar man nog inte över att folk blir minst sagt konfunderade över hur teologer i samma kyrka kan se så olika på samma texter.

Handlar det om att “Bibeln inte ger något klart svar”?

Eller handlar det snarare om att det tydliga svaret inte behagar oss?

Kantolas öppna polemik mot Ruokanen signalerar också att det blir en mycket tung och svår tid för kyrkan när man skall försöka komma framåt med så diametralt olika åsikter.

I tidningen Uusi Tie finns också insändare i denna veckas nummer (av Timo Eskola, teol. dr och docent i NT, forskare på STI, samt pastorn och missionären Risto Soramies, som i en sällsynt allvarlig insändare anser att biskoparna borde avgå, kort sagt).

Allt detta vittnar om att det blir svåra tider för den nya ärkebiskopen. Vilken roll dessa kommande svårigheter har haft för de nu avgående biskoparna kan man bara spekulera om. Åtminstone kan man väl säga att ingendera biskopen sörjer över att inte få stå mitt i brytningarna mellan olika grupper inom kyrkan.

Jag är oroad över Ilkka Kantolas ord. Inte därför att han öppet kritiserar en känd kyrklig profil, professor i dogmatik. Denna ordväxling, som började med esbobiskopen Mikko Heikkas insändare, har redan blottat att den tysta respektens tid är passé. Nu kan man öppet anmäla avvikande åsikt, vilket nog måste anses vara ett friskhetstecken i sig. Jag oroas över att förre biskopen i Åbo kan lösgöra sig så grundligt från klara bibelord.

När det gäller enskilda människor måste man vara barmhärtig, medveten om att man själv är lika beroende av Guds nåd. Och man måste också samtidigt signalera nolltolerans när det gäller förföljelse av homosexuella personer.

Men när det gäller teologi och kyrkans ställningstagande i den fråga som nu finns på agendan, måste man signalera nolltolerans inför sådana tolkningar som Kantola framför.

Nu behöver kyrkan sådana ledare som är villiga att ta på sig “den korsmärkta dräkten med smädnamn” (Rosenius).

“Så kommer också alla som vill leva gudfruktigt i Kristus Jesus att förföljas.” 2 Tim. 3:12

Där är vi nu.

Henrik