Det viktigaste samtalet

Ordet samtal är ett mycket bra ord, och ett kristligt ord. Det är ett mycket bättre ord än diskussion, som kanske av många upplevs som en synonym.

Varför?

Ordet samtal uttrycker så mycket. Det handlar om ett tal med någon eller några. Det handlar inte om att en föreläser, och andra hör på, att en säger hur det är medan andra får vara åhörare eller kanske bara åskådare…

För det andra ger ordet samtal uttryck för en strävan till att förstå, man talar sig samman, man strävar till enhet. Eller man är ett, man har enheten och kan därför också tala om svåra frågor.

Alla vet hur det är när man har en djup vänskap. Då förstår man varann också när man inte förstår varann… Lät det som abrakadabra? När man inte har enheten, när man är oense, förstår man inte varann även om man har samma åsikt!

Diskussionen uttrycker per definitionem en splittring. Man är oense, man går olika vägar. Man diskuterar om sådant som man inte ser lika på.

En annan sak är att diskussioner kan bli samtal och utlysta samtal kan sluta i disputeranden…

Både i Bibeln och i bekännelseskrifterna har vi ord som jag tror att är högaktuella just nu.

Men därunder hava också de som frukta HERREN talat med varandra; och HERREN har aktat på dem och hört dem, och en minnesbok har blivit skriven inför hans ansikte, till åminnelse av dessa som frukta HERREN och tänka på hans namn. Mal.3:16.

De som fruktar HERREN har talat med varandra. Detta är ett äkta kristet samtal, för det uttrycker både samtalet med Herren (inför hans ansikte) och med andra människor som fruktar HERREN.

Jag tror att detta samtal nu är det viktigaste samtalet när det gäller ”vägar vidare” i och för kyrkan. Inte sololösningar, avhopp här eller där, utan ett gemensamt samtal. Hur ofta har vi inte i Bibeln synen att ”Anden säger till församlingen”, dvs att Gud talar när Guds folk är samlat, inte bara till individer var för sig, utan genom samtalet, i samlingen, församlingen.

Det finns ett ställe i bekännelseskrifterna som betonar detsamma. I Schmalkaldiska artiklarna heter det under rubriken Om evangeliet såhär:

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra, (såsom det heter) Matt. 18: ”Varest två eller tre äro församlade” osv.

…. även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra….

Det är detta samtal som jag nu ser som det viktigaste. Jag har i STI:s informationstidning skrivit om våra viktigaste samtalspartners och skrev bl.a. såhär:

Nu måste man överväga situationen på nytt. Man bör fråga sig, med vem skall diskussionerna fortsätta, när den nuvarande vägen inte lett till önskat resultat.

Jag är uppriktigt av den uppfattningen att samtal nu bör föras med kyrkfolket dvs, församlingsborna, och inte med biskoparna.

Någon kanske drar fel slutsats av det jag skriver. Det betyder givetvis INTE att jag slutar tala med biskopar, att hur de än skulle försöka så vägrar jag! Utan det betyder att, vilket jag hänvisar till i Hörnstenen (www.teolinst.fi) att vi har under flera år samtalat med biskoparna om vägar vidare i ämbetsfrågan (jag har skrivit, samtalat privat, andra har samtalat mera ordnat, under ledning av ärkebiskopen). Genom min nya tjänst har jag nu blivit inbjuden till dessa samtal. Men under årens lopp har egentligen ingenting skett, biskoparna har däremot fattat ett principbeslut om att särvigningar aldrig skall kunna ske, och detta kom inte ens genast till deltagarnas kännedom. Sedan har olika personer och grupper vädjat till biskoparna om förståelse. Sedan har 11000 församlingsaktiva och präster, bland dem också kvinnliga präster, försökt driva detsamma som jag försökte säga inför biskopsvalet, nämligen att denna fråga inte får splittra vår kyrka och att vi skulle behöva andra lösningar en tvångets väg. Jag skriver faktiskt att jag försökte tala för livsrum för båda grupperna inom kyrkan, för det hördes inte alls. Det enda som man refererade till i tidningar pch massmedia var att jag var kvinnoprästmotståndare, som är min titel, precis som Björkstrand är tidigare rektor för Åbo akademi.

I denna situation, när alla dessa vädjanden inte lett någonstans, och biskopsmötet efter att 11000 församlingsmedlemmar vädjat till dem fattar ett beslut om en linjedragning, visserligen i redogörelsens form, det skall erkännas och noteras positivt, så anser jag att det inte finns sakliga grunder för ett fortsatt samtal i denna situation.

Både av teologiska och av praktiska skäl är det därför nu dags att vända sig till kyrkfolket, till den gudstjänstfirande församlingen och fråga: hur tänker ni? Hurudana präster vill Ni ha? Tycker ni att vi som har betänkligheter visavi ämbetsbeslutet år 1986 skall få stanna och verka inom kyrkan enligt vår övertygelse, eller tycker Ni att det är bäst att vi drar oss undan?

Min uppfattning är att de flesta inom den aktiva församlingen skulle ge livsrum åt de gammaltroende, också fast detta skulle innebära väjning i vissa fall. Kanske har jag fel, i såfall skulle samtalet avslöja det.

Samtalet skulle kanske också kunna peka på nya alternativ, som vi som varit med för länge, inte ser.

Min personliga åsikt är att det måste få finnas en viss ”brokighet” i svaren och i handlandet. Ju mera stereotypt frågan behandlas, desto mindre förutsättning finns det för att en ökad förståelse skall slå rot.

För många av oss, särskilt de litet äldre av oss, finns det inte något alternativ till vår kyrka. Vi har vuxit upp med den och i den, det är vårt hem. Att lämna den skulle vara att ”gå hemifrån”. Så länge det finns något som helst alternativ, drar jag mig för det.

Men för yngre kristna är det inte så. De frågar mycket mera vad kyrkan kan erbjuda dem. De har inga belastningar av goda tider, de har vänner i olika rörelser och grupper, över samfundsgränserna (det har vi också). Men de ser inget självändamål i att försöka banka på en dörr som aldrig öppnas.

Det är sådana jag möter i mitt arbete. Det är sådana som inte bara frågar mig vad de skall göra, även om det ännu sker. Det är sådana som berättar för mig vad de anser att jag borde göra, och som berättar vad de tänker göra. Det är ett misstag att tro att några äldre ledare står där med visselpipan i hand och ”dömer spelet”.

Jag har med stor glädje och tacksamhet noterat en verklig nöd hos präster och lekmän som har en annan åsikt än jag i ämbetsfrågan. De har gett uttryck för samma sträva att vi bör försöka hålla ihop. De har sagt att Kristi kropp inte kan delas. Välsignade röster!

Nu behövs det viktigaste samtalet. Det samtalet skall inte innebära att några präster kommer med en bunt papper och säger: här är vårt förslag och våra idéer, vill Ni komma med? Det skall snarare innebära att ”de som fruktar HERREN” samlas, och frågar HERREN, och samtalar med varandra också: vad skall vi göra? Var går vägen vidare?

Vattnet slutar inte rinna om en sten placeras i flodfåran, eller i bäcken. Om inte kyrkan välkomnar nya präster med traditionell bibelsyn inklusive ämbetssyn, söker sig vattnet nya fåror, om vi vill det eller inte.

Det är hög tid för alla att besinna detta NU, innan det är för sent.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.