Allvarsperspektiv

Medicinalrådet Carl-Erik Vænerberg skriver i en insändare i Hbl idag några mycket tänkvärda ord. Han ser de senaste tidernas tragiska händelser i ett större sammanhang:

Det är ingen överraskning att sjuka tankar finner god näring i ett samhälle där egoismen vältrar sig i våld och sex. Ingen ingriper mot ungdomars sätt att klä sig i svart med symboler och texter om död och dödandet. Varför? Ja, det är ju bara musik . Tänk att hela vår värld kunde hylla demonerna Lordi med samma slags musik som inspirerat fram Jokelatragedin. Som man bäddar får man ligga.

Utan att dra för långtgående eller för kategoriska slutsatser – vilket Carl-Erik Vaenerberg säkert inte avsett – är det bra och nödvändigt att stanna upp och analysera läget.

Jag tror att det finländska samhällets problem i hög grad är hemmens kris. Den enkla och klara kampanjen ”mamma-pappa-barn” i Sverige väckte en våldsam reaktion. Ändå var budskapet ”bevara äktenskapet”. Och så mamma-pappa-barn, ord som borde stå för något av en idyll, åtminstone sett ur barnens synvinkel.

Medicinalrådet Vaenerberg ser också en annan koppling som nog kan väcka känslor och reaktioner, men som icke desto mindre är värd att citera:

I diskussionen har man efterlyst förmågan till empati hos de unga. Empati fordrar ödmjukhet. Den kan inte spira i egoismen. Där gör man som man vill och tänker inte på följderna för andra. Goethes aforism ”Där det inte finns kvinnor, finns det inga manér och inget uppförande kan lära oss något.” Har jämställdheten, feminismen utrotat kvinnorna? Vi är alla lika. Det är inte coolt att visa upp manér och uppförande, blotta sin ödmjukhet. Ingen lär eleverna att ta av sig mössan inne eller då de talar med läraren. När kvinnorna återfår sin roll som föremål för männens uppmärksamhet ökar ödmjukheten och empatin.

Hans fråga ”har feminismen utrotat kvinnorna” är mycket intressant. Jag tror att det ligger mycket i frågan, beroende på hur man definierar feminismen. Feminism kan stå för så mycket – allt från ett korrektiv till uppenbara orättfärdigheter som manssamhället har producerat till en absolutifiering av kvinnan intill utplåning. För om mannen eller kvinnan ser sin existens enbart kring sig själv, ensamt, så utplånas inte bara ”partnern”, utan han/hon utplånar fort sig själv. Och detta inte bara i biologisk mening.

Det var många år sedan Kari Suomalainen tecknade i Helsingin Sanomat. Jag minns hans bild av en konfirmation, där långhåriga, vitklädda ungdomar tågade fram till altaret. Det var omöjligt att skilja på flicka och pojke, alla såg lika ut, gick med lika långa steg framåt. Men en av Karis klassiska gummor sade åt sin granne: ne joilla on isommat jalat, ne on poikii… (de som har större fötter, de är pojkar). Det var det enda som skiljde dem åt.

Jag tror att det lönar sig att läsa Carl-Erik Vaenerbergs tänkvärda insändare i dagens Hbl.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.