Har vi i kyrkan slutat samtala?

Med stigande oro har jag följt med olika frågor som nu är aktuella.

Många svåra utmaningar finns i vår kyrka (liksom i kyrkorna ute i världen), frågor som kräver stor vishet, och också insikter av många olika slag.

Det som oroar mig är att det förefaller som om de instrument för att lösa konflikter och oenigheter som nu används begränsas till administrativa och disciplinära åtgärder.

Det handlar om hot och straff, om anmärkningar, om varningar, om att avhålla från prästämbetet eller att avskeda från prästämbetet (om det nu handlar om präster). Eller vi har besvär, anmälan som gäller biskop och domkapitel, eller enskild präst. Vi har olika former av påtryckningsmedel som t.ex. behandlingen av SLEY och SLEF, ekonomiska påtryckningsmedel och annat. Och vi har också polisanmälan eller brottsanmälan.

Den arsenal som står till förfogande handlar om i mitt tycke både onödigt dramatiska och också mycket beklagliga sätt att hantera frågor som i många fall kunde skötas på annat sätt.

Kunde man inte åtminstone till en början sätta sig ner vid samma bord och samtala? I flera av de nu aktuella fallen har ingen personlig kontakt ”face to face” ägt rum, bara formella handlingar och ”frågor och svar”.

Har vi i kyrkan slutat samtala?

Har vi helt tappat sinne för proportioner? Jag behöver knappast i detta sammanhang upprepa den uppenbara inkonsekvens och orättvisa som sker när uppenbara avsteg från Guds Ord tigs ihjäl och besvaras med ”föranleder inga åtgärder”, medan sådant som kanske möjligen kunde klassas som ovishet åtgärdas – hela baletten med press och intervjuer och annat.

Inte är jag trots allt så desorienterad att jag inte förstår att man ibland säkert måste behandla frågor juridiskt, disciplinärt osv. Brott kan inte åtgärdas genom ”broderliga samtal”, om eller när sådant har begåtts. Men sådant som gäller lärofrågor och övertygelser löses inte i domstolar. Och vi har enligt min uppfattning en hel mängd frågeställningar som inte till sitt väsen är juridiska, där man kunde ha använt en annan väg.

De lösningar som föds genom detta är närmast köpt lydnad.

Vem vill ha det?

Jag hoppas att vi i kyrkan i mycket högre grad över alla gränser kunde samlas till broderliga samtal.

Och förresten, kan inte också gemensam bön vara något som just kyrkan kunde pröva på??

Bibelns råd är ju mycket praktiska, och mycket förpliktigande för oss som vill kallas kristna. Just Bibeln talar om att tala enskilt med den broder som försyndat sig, att försöka på nytt i vittnes närvaro. Det handlar om att vinna sin broder.

Min fråga är: av alla de frågor som nu är anhägiggjorda i olika stift, hur många av dessa kunde lösas eller ha lösts genom samtal?

Nu behandlas frågor utan att parterna ens träffats.

Och det har ju hänt förut, många gånger. Tyvärr.

Kan vi inte välja ny kurs?

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.