"Jag förmår ej draga himlen till mig ner"

Lämna kyrkan, anslut dig till kyrkan – på olika hemsidor finns alternativ för varje behov. Tillsvidare verkar det som om ”lämna kyrkan” skulle ha större framgång än ”anslut dig till kyrkan” – kanske delvis därför att de flesta ännu tillhör kyrkan.

Häromdagen fick jag ett brev av en kvinnlig kollega som berättade att hon böjt knä, bekänt sina och folkets synder och bett Gud förbarma sig över vår kyrka. Hon nämnde också ett par namn, som hon särskilt ororade sig för.

Igår sade en vän sedan många år, en pastor i en av våra frikyrkor, att ”också vi inom frikyrkorna oroar oss för Borgå stift och för den lutherska kyrkan. Snart måste Ni väl nog bilda en egen luthersk frikyrka!?”

De senaste månaderna och veckorna har dessa och liknande kommentarer blivit allt vanligare.

Men jag ser ett tredje alternativ, åtminstone ännu. Och det är att kyrkan måste förnyas.

Problemet är att jag inte vet hur det skall ske.

Jo, jag vet att vi frimodigt skall arbeta, förkunna evangeliet om Kristus, hålla fast vid Bibelns undervisning, vilket också betyder att avvisa falsk lära. Och vi skall be flitigt.

Men med psalmförfattaren till en av våra psalmer måste jag bekänna jag förmår ej draga himlen till mig ner”.

De senaste tidernas besök på nätet, i böcker och tidskrifter visar att vi här har att göra med en världsvid företeelse, som mig veterligen inte har fötts genom organisatoriska eller motsvarande beslut.

Jag har redan tidigare skrivit om GAFCON, här finns uppgifter om en gemenskap, Covenant (förbund), inom Church of England, med många evangelikaler bland undertecknarna till ett upprop – ”La crème de la crème of British evangelicalism skriver en kommentator.

Ropet och bönen är densamma: håll fast vid biblisk och klassisk kristendom! Ta avstånd från dem som välsignar samkönade par, eller förespråkar det osv.

Här kan du t.ex. läsa om det:

http://jimhamilton.wordpress.com/2007/01/17/n-t-wright-and-john-stott-on-different-sides-of-the-issue/

http://www.anglican-mainstream.net/2006/12/12/a-covenant-for-the-church-of-england/

I vårt land har utvecklingen nog försvårats för oss som har en traditionell ämbetssyn. Vesa Pöyhtäri, Jari Rankinen, Markus Malmivaara är namn som förknippas med åtgärder från kyrkans sida.

I vårt eget stift har Halvar Sandell varit illa ute, låt vara att biskop och domkapitel åtminstone än så länge har reagerat förhållandevis milt jämför med de finska domkapitlen. Men den behandling som Halvar Sandell fått utstå i medierna och i offentligheten, som nog också sammanhänger med ”kyrkliga” ställningstaganden, har varit outhärdlig.

Jag tror – och hoppas – att församlingarna inte stilla tigande skall tolerera vad som helst. Detta skriver jag också till dem som är djupt oeniga med mig och mina slutsatser.

Jag tror att en allt större grupp inom kyrkan tycker att det börjar gå för långt. Å ena sidan har vi ett ”mannen och kvinnan tiger i församlingen när det gäller känsliga frågor, vilket nog långt uppfattas som samtycke eller åtminstone som likgiltighet. Å andra sidan har vi beklämmande exempel på en kyrka som överger Bibelns lära.

Jag har strukit exemplen, för jag vill inte peka ut någon person. Men de flesta läsare vet hur det är!

Vi har en undervisning om synd och nåd som inte alls räknar med förtappelsens möjlighet. Vi har alla möjliga uppfattningar om de mest elemnetära frågor i den kristna tron.

Ungefär som i dikten i ett tidigare inlägg som bla säger såhär:

They all believe in love and goodness.
They only differ on matters of creation,
sin, heaven, hell, God, and salvation.

De (religionerna) tror alla på kärlek och godhet, de skiljer sig endast i fråga om skapelse, synd, himmel, helvete, Gud och frälsning.

Steve Turner talade om de olika religionerna. Men vad ska man säga om detta gäller vår egen kära lutherska kyrka?

NU förstår väl alla att det inte är synd och förtappelse som jag vill förkunna. Jag skulle som första präst falla ut om Gud gav igen, om jag bokstavligt talat blev uppskattad efter förtjänst. Nej, jag får nog som David med tre olika ord vrida mig i min syndabekännelse (Ps. 51) och hoppas på Guds oförtjänta nåd.

Någon kanske reagerar mot det att man lyfter fram problemområden i vår kyrka och prästernas förkunnelse.

Men läs NT, och se hur många problem som de nytestamentliga texterna nämner: synder som nämns vid namn, personer som omtalas som ställer till förtret för apostlarna och de kristna, villoläror, partisinne osv.

Om det skall bli någon förändring, måste Gud själv stå för den.

Det är många av oss som hoppas på en sådan, så får också HERREN själv bestämma vad och hur och när det skall bli.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.