Selektiv renlärighetsiver

De senaste veckorna har den kände nokiaprästen Markku Koivisto varit aktuell. Domkapitlet i Tammerfors stift har ställt frågor till honom, som han sedan skulle besvara.

I en artikel på finska (se nedan) har prof. Antti Laato enligt min mening mycket förtjänstfullt påtalat flera viktiga sidor i denna process. En av hans huvudteser är att de olika rörelser och förnyelser som nu finns på olika håll är en utmaning för kyrkan och inte något som kyrkan för lättvindigt skall avvisa.

Jag instämmer.

Särskilt viktigt är nu det arbete som utförs för att en Andens förnyelse skall förändra och förnya vår kyrka. Den förbönsverksamhet och också den övriga hjälpverksamhet som Nokiarörelsen står för, skall man vara ytterst varsam med.

Det är naturligtvis sant att det i många rörelser finns bitoner som man inte är lika glad över som över det som ändå är rörelsens huvudton. Det är viktigt att man i andligt arbete aldrig utnyttjar en människas tillstånd för några syften, det må vara andliga eller andra. Det är också viktigt att en klar skiljelinje dras – genom Guds Ords sunda förkunnelse och undervisning – mellan det själsliga och det andliga.

Men på något sätt får man det intrycket att processen met Markku Koivisto innehåller mycket annat. I ljuset av helhetskyrkans situation förefaller processen ganska selektiv. Flagranta övertramp sker, som man tiger om helt (vilket ju Antti Laato också nämner). Nog är ju teserna om en Gud som inte hör bön mycket längre från sanningen än det som Markku Koivisto predikar.

För min del önskar jag Markku Koivisto all tänkbar välsignelse, och ber att Gud skall bevara verksamheten så att den onde inte får ”stjäla, slakta och förgöra” det som Gud vill göra.

Den som ingenting gör, gör heller inga misstag (om inte allt i så fall är ett enda stort misstag!). Den som satsar helt utsätter sig själv för bedömning och utvärdering. I all verksamhet är det lätt att hitta fel och ensidigheter. I stället för denna selektiva pianostämmarmentalitet, som naturligtvis innehåller också berättigad kritik, skulle kyrkans och stiftets ledning i förbön och samtal stöda Markku Koivisto.

Det är för övrigt intressant att Antti Laato i sin kommentar förenar två helt olika fenomen: den andliga, karismatiska förnyelsen, och ämbetsdiskussionen. Jag tror att hans tes om en kyrka som inom sig skall kunna hålla en viss mångfald och t.o.m. en viss brokighet, är riktig. Men viktigt är då också att enligt apostelns ord pröva allt, och behålla vad gott är.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.