John Forsberg ställde en fråga till mig i Kp i början av juni (vill jag minnas). Hans frågor innehöll direktiv om hur jag skulle svara, något som dock inte gick att uppfylla.

Någon har undrat om jag alls inte skall svara.

Rent ut sagt var JF:s text så formulerad att den inte precis inspirerade till något svar – nog vet JF var jag står.

Hade kontakt nu under sommaren med Kp:s redaktion och frågade om de tyckte att svaret längre var relevant, efter att Stig-Olof Fernströms insändare redan upprepat min principiella ståndpunkt. Dåvarande red.sekr (manlig) tyckte att ett svar kanske i nuläget inte var aktuellt. Därför denna långa paus.

I nästa nr (denna vecka) av Kp ingår dock ett svar eftersom en ny förfrågan kom. Jag vill gå öppet till väga.

Utan att anföra några paralleller som inte kan dras, tycker jag dock att frågesituationen till någon del påminner om en betydligt viktigare diskussion: ”….detta sade de för att snärja honom….” (Joh. 8:6, Matt. 22:15). För att de skulle få något att anklaga honom för, lyder fortsättningen.

Jag påstår alltså inte att jag är jämförbar med Jesus. (Allt måste man också skriva i dessa tider…!) Men ärligt talat så frågar jag mig om frågeställaren – eller någon annan – har svävat i ovisshet om var jag står, eller om avsikten är en annan.

Fråga får man väl alltid.

Henrik