Visioner för stiftet

Jag har fördjupat mig i vissa av medkandidaternas tankar och också naturligtvis oberoende av dessa funderat på stiftets framtid, biskopens uppgifter och möjligheter mm. Om detta har jag ju skrivit över 100 inlägg här.

En trend som jag tycker att nu tydligt märks i vår kyrka är att man vill flytta tyngpunkten till större enheter, och också i riktningen från församling till prosterier och stift. I vissa fall är det förvisso berättigat, men enligt min uppfattning i begränsad omfattning.

För mig är det ett teologiskt och principiellt utgångsläge att FÖRSAMLINGEN är kyrkans primära enhet. Där finns hela kyrkan närvarande: Ordet, sakramenten, människorna, och Kristus själv, där två eller tre är församlade i Hans namn. I en mening är kyrkoherden den egentliga biskopen. I NT var det också en del av presbytererna som av den Helige Ande var insatta till att vara episkopoi (biskopar). Och de hade många medarbetare, vilket vi kan konstatera när vi läser breven i NT.

Som en följd av den synen anser jag att stiftet inte får vara eller bli något självändamål. Jag anser att en syn som vill flytta beslutsprocesser och visionering från församlingarna till stiftsplan, inte är lyckad. Stiftet skall finnas för församlingarnas skull, biskopen skall vara en spelande tränare – därför har den lutherska kyrkan alltid hållit fast vid biskopens pastorala och ”territoriella” attribut. Han skall enligt sina förutsättningar och i linje med sin uppgift ”passa bollen” till församlingarna och hjälpa dem att skjuta mål. Men han skall i en mening hållas i bakgrunden, utom där det gäller att skapa förutsättningar för församlingarna att få goda verksamhetsförutsättningar. Till det hör såväl administrativa, ekonomiska som andliga uppgifter. Biskopen kan genom att aktualisera frågor t.ex. i massmedia skapa kontaktytor för församlingarna – tänker t.ex. i kategorin apologetik.

Givetvis skall man på stiftsplan, eller prosteriplan kunna diskutera gemensamma planer, visioner och prioriteringar. Man kan få synergi genom att kunna samverka, rikta resurser så att alla har nytta av det. Samtidigt anser jag att det viktigaste trots allt är att beslutsprocesserna sker möjligast lyhört i närmiljön, behoven i olika församlingar kan vara så olika. Det går inte enligt min mening att skapa program för alla, som sedan församlingarna skall binda upp sig till, kanske med någon eller några få frågor undantagna. Alla förstår att en församling som nu t.ex. i Kuusankoski, där människors liv har skakats av arbetslösheten – som drabbat hela familjer! – kan ha helt andra prioriteringar de närmaste åren än en växande barnförsamling i huvudstadsregionen. Detsamma kan gälla en liten skärgårdsförsamling, som behöver stiftets stöd, men som bäst kan svara på de behov som finns där.

Naturligtvis bör man arbeta med frågan om hur stor eller hur liten församlingen skall vara, eller måste vara så att den kan leva. Här bör församlingen själv spela en nyckelroll.

Jag tror att en av stiftets – och biskopens – viktigaste uppgifter i tillägg till tryggandet av verksamhetsförutsättningarna, blir inspiration, uppmuntran och personalvård, så att präster, förtroendevalda och frivilliga orkar och vill arbeta. Vi kan tillsammans lyssna till hur andra, t.ex. de stort växande församlingarna i England har gjort, så att alla kan tillämpa detta, kanske på ganska olika sätt, i sin egen närmiljö. Vi har också mycket att lära av vad man lärt sig och fått för erfarenheter i finska stift.

En större gemensam bönegemenskap och allvarliga försöka att låta bli att tala illa om medkristna kanske kunde ge mera än många andra program. Det kan faktiskt vara så enkelt det kan börja.

Planering, strukturering och visioner behövs. Också stiftet behöver en helhetsstrategi, en helhetsvision. Det behövs ordning och reda. Men detta är en delvis annan process än att vi på stiftsplan skriver program för församlingarna. Min erfarenhet av många församlingsplaneringsprogram har varit att det varit en stor apparat och mycket arbete, med ganska litet utdelning sist och slutligen. Därmed inte sagt att det också finns andra erfarenheter!

Jag tror att inspirationen och också en växande samlingsrörelse föds genom Guds Ord: i förkunnelse, samtal, när vi bryter ”brödet” tillsammans.

”Var inte våra hjärtan brinnande i oss” – när då? Svar:”När Han talade med oss på vägen och utlade (öppnade) skrifterna för oss.”

Här finns mycket nytt och gammalt att göra!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *