Julgubbskristendomen

För många år sedan läste jag om någon besk kommentar till kristet julfirande: allt skall man då försöka blanda in Jesus i!
Den initerade vet att julen är Kristi födelsefest… Kanske måste man nu skriva så, för vet alla det längre?

Till en god jul hör så mycket, kanske blir det med tiden alltför mycket, tradtioner från olika släkter, seder som ”dyker upp” under livet av en eller annan mer eller mindre motiverad anledning.

Och ändå är det viktigt att julens budskap inte blir Rudolf med röda mulen. Inget ont om sången i sig (som våra barn gillade när de var små).

Till den sekulariserade julen hör många goda kvaliteter, som endast blir fel om eller när de ersätter julens verkliga innehåll.

Julbudskapets kärna beskrivs t.ex. idag ofta med ordet tid. Vardagen är så full av ”måste göra” så under julen ska vi ta oss tid, tid för familjen, tid till vila, tid för ensamma, tid för sig själv.

Eller man talar om att julen är glädje. Och nog är det förvisso sant att julen är glädje, också glädje över familj, barn och barnbarn, släktingar, goda vänner, hemmet, landet! Och julklapparna och julmaten inte att förglömma.

Man betonar också att julen är barnens högtid, barnen i väntan stå..

Så är det ju.

Men det blir inte rätt om det skall ersätta detta:

Ett barn är fött på denna dag, så var Guds välbehag.
Det föddes av en jungfru skär, Guds Son det barnet är

Man kan diskutera formuleringar, ordval och mycket annat, även om jag tror att det är skäl att bära vidare traditionella julsånger och deras ordval. Men det är själva innehållet som givetvis är poängen.

”Julgubbskristendomen” (ett ord som gärna efter detta får strykas ur vokabulären) är ett omöjligt ord. Det kan missförstås som ett slags kritik mot allt vad julseder, medmänsklighet och lekfullhet heter, Det kan förstås så att idealet skulle bli en på allt mänskligt avskalad jul, ett asketiskt julfirande med postilla och julgröt, och därifrån inåt.

Men sekulariseringen har alltid erbjudit goda, men urvattnade alternativ. Man lockar inte med det onda, för det vore för uppenbart.

I verkligheten blir det dock så att man likt Herodes vill dräpa Barnet. Och därmed dödar man julen.

Fram för en kristen jul. Fram för detta att ”vanliga människor” (till vilka jag hoppas få räkna mig) skulle läsa julevangeliet i hemmen på julaftonen, sjunga julpsalmer och fira Kristi födelses fest.

Hur välgörande och gripande var det inte att igår få sitta i Johanneskyrkan i Helsingfors, fylld till brädden, och lyssna till Akademens och Lyrans traditionella julkonsert! Jag gladde mig åt att körerna tänkte på julfirarna, en konsert på åhörarnas villkor. Denna konsert har blivit en traditionell julsamling, med mönstring av stora skaror av finlandssvenskar, en tradition som snart tävlar med Kajsaniemi…
Och i Johanneskyrkan ljöd de rätta jultonerna, framförna av unga, klara röster: Giv mig ej glans, Stilla natt, Nu tändas tusen juleljus… För där finns just Kristustonen, julens innersta orsak, så starkt med:

Ty över stad och land ikväll
går julens glada bud:
att född är Herren Jesus Krist,
vår Frälsare och Gud.

Så ska det låta. Också för oss andra. För då blir det Jul!

En Välsignad Julhelg!

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *