Den glider inte in…

Ibland orkar man le.

Inte för att mitt ämne denna gång är roligt eller underhållande. Det är det nämligen inte. Det är beklämmande.. Men det är också avslöjande.

Jag tänker på de adjektiv och substantiv som vi, gammaltroende präster, förses med. De handlar om TV-program, tendentiöst gjorda, där poängen skall bli hur förfärligt dumma vi alla är.

Den senaste veckans skörd är känslostörda (lägg det på minnet, det är ofta återkommande9, kvinnohatare, personer som inte högaktar kvinnor, människor med en besynnerlig, högst personlig tolkning.

En riksdagskvinna, Marja Tiura, skriver på sin bloggsida om en av mina finska kolleger att han är näennäispappi, en skenpräst, en pseudopräst. Hon skulle aldrig vilja ha någon som hatar kvinnor, föraktar och kränker dem, att döpa hennes barn, framför allt inte om barnet vore en flicka.

Tänk att det skall vara så svårt att förstå att vi är många som inte har något emot kvinnor, som högaktar dem, men som tycker att kvinnor inte skall bli präster, av teologiska skäl, därför att ett kvinnligt fadersämbete inte finns i NT, måste för övrigt skriva fader, så att ingen tror att jag avser någon fars (med kort a).

Bland oss finns också många kvinnor, vanliga kristna människor, som har samma syn.

Den uppfattning, som en tidning i mellersta Finland kallade besynnerlig och högst personlig tolkning är ju den tolkning som hela kristenheten tidigare har omfattat.

Alltså, vi får stava på vår läxan: det går inte in, den glider inte in… i mål igen. Sanningen alltså, åtminstone sanningen om vår uppfattning om kvinnor.

Jag har slutat tro att någon skulle lyssna på argumentationen.

Det handar nog om blockering, fullständig blockering i de allra flesta fall.

Skulle någon skriva om de kvinnliga prästerna att de är känsloterrorister, störda typer etc så skulle det ge upphov till ett ramaskri. Men om oss får man säga vad som helst, vecka ut och vecka in.

Har du någon gång funderat över hur det känns?

I Marja Tiuras blogg finns en intressant poäng. Hon skäller ut Jari Rankinen, som hon aldrig har träffat och kalla honom en skenpräst (”näennäispappi)”. Och så berömmer hon fader Mitro – som inte heller kan acceptera kvinnliga präster.

Samma erfarenhet hade Hannu Takkula nyligen när jag träffade honom på tåget ner (tillägg: från Österbotten). Suvi-Anne Siimes och Eija Vilpas var ledsna över att kyrkan inte kan vidta kraftåtgärder mot oss stofiler, gammaltroende idioter (minns ej kryddan). Varpå Hannu T plötsligt säger att det slog honom att båda två är ortodoxa och inte heller har kvinnliga präster.

– Ja men det är vår lära, sa man då. Och den kan man absolut inte förändra, sade damerna.

Tala om logik.

Nu vill jag inte börja gräla med någon Marja Tiura, eller någon annan.

Men kanske en och var, och här tänker jag nog på helt andra personer än de ovan nämnda, kunde fundera på om det som man så gärna sprider och tänker helt enkelt inte är sant?

Att det verkligen handlar om teologiska orsaker, om det bottnar i synen på Guds Ord?
Om det helt enkelt är så att man förstår bibelorden olika? Om det faktiskt vore så märkligt att vi vill kvinnor väl, och högaktar dem?

Nej, det kan väl inte vara fallet?!

Nog handlar det om idioter, om känslostörda terrorister, om fundamentalister…
Och så fortsätter det väl.

Tron på det rena förnuftet?

Se hur frågorna kommer, hur de är förbundna med varann (vilket många helt öppet medger). Är kyrkan som ett skepp som har tappat rodret?

Henrik

Om Henrik Perret

Teolog, prost, bibellärare. Gift med Anki, far till fyra söner, 9+1 barnbarn. The Lord bless them and keep them!
Det här inlägget postades i Kyrkan, Päivi Räsänen. Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *