I nyheterna läser vi idag att Luther-stiftelsens pastor i Kouvola Kalle Väätäinen har döpt två barn, trots att han inte är präst i Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Ärkebiskop Jukka Paarma har i kraftiga ordalag fördömt hans agerande (”röyhkeä uhittelu”, ungefär ”en grov provokation”) och biskopen i Lappo stift Simo Peura säger att Luther-stiftelsen utnyttjar den oklara situation som råder. Oklarheten gäller hur man skall se på en prästvigd medlem av evangelisk-lutherska kyrkan, som inte har prästrättigheter i kyrkan utan är prästvigd inom Missionsprovinsen i Sverige.

I TV-nyheterna igår intervjuades den gemytliga ledaren för centralregistret i Kuopio, som fick frågan om kyrkan nu kommer att vidta repressalier mot vederbörande. Han svarade lugnt att kyrkan har mycket nåd.

Denna situation som nu har uppkommit är principiellt mycket speciell, och kanske också intressant. Med det vill jag inte säga att den är önskvärd.

Det kan kanske vara skäl att påminna om det faktum att dopen har skett på föräldrarnas begäran. I TVnyheterna sade det ena barnets föräldrar att de anser att ”Luther-stiftelsens pastor är deras pastor” och att de därför ville att han skulle döpa deras barn.

Det är en oklar situation, men frågan är om man kan anklaga pastorn för att ha handlat olagligt. Han har inte utgett sig att vara någon som han inte är, han har inte tagit sig en myndighet som han inte har. Barnen har inte genom dopet blivit upptagna i församlingens gemenskap, detta måste ske separat.

Till bilden hör också att kyrkoordningen stadgar att en döpt person inte får (om)döpas. Dopet är riktigt, det har skett i vatten och i den Treenige Gudens namn.

Biskoparna ser detta som en provokation, som ett angrepp från Luther-stiftelsens sida på kyrkan. De ser det som en aktion, som har sin orsak inom Luther-stiftelsen, i deras syn på kyrkan mm.

Frågan är dock enligt min mening om det är så entydigt. För det första har detta skett på begäran av föräldrarna, och dessa har varit medvetna om att Luther-stiftelsens pastor inte har prästrättigheter inom kyrkan. Men för det andra kan man fråga sig om inte hela situationen bör ses i ett större perspektiv, nämligen det faktum att många av dessa unga pastorer förvägrats prästvigning och tjänstgöring inom evangelisk-lutherska kyrkan. Kanske bör man tillägga orden enligt sin övertygelse, för det handlar som känt om att dessa inte kan acceptera den nya ämbetsteologin och ordningen med kvinnliga präster.

I den meningen anser jag att man måste betona också en annan aspekt, nämligen att detta är en reaktion. Med detta menar jag inte att det är en hämnd, eller ens en utmaning. Men situationen har nu blivit helt ohållbar när kyrkan processar mot sina egna medlemmar, inklusive sina egna präster.

Vi har en situation när vad man kunde kalla den tredje sektorn, dvs en verksamhet som inte lyder under biskoparnas jurisdiktion, växer inom kyrkan.

Jag vill inte säga att jag uppmanar någon att handla så, men däremot säger jag att jag förstår att denna situation har uppkommit.

Antingen måste vi komma till nya spelregler, vilket jag hoppas, eller så kommer den s.k. tredje sektorn att växa ytterligare.

Så länge dörrarna trots tidigare försäkran om motsatsen (kyrkomötets kläm, yttranden av bl.a konstitutionsutskottets ordförande då när det begav sig) förblir stängda, kommer detta slag av verksamhet att öka.

Vad skall de unga teologerna göra?

Frågan är också vad kyrkan är. Hur mycket jag än försöker tänka kan jag inte komma till annat än att den uppfattning, som varit legitim och som fortfarande är det (dvs den gamla ämbetssynen), måste få rum inom kyrkan. Det går säkert i praktiken att genomföra, om vilja finns. Men det har blivit ett maktspel, en fråga om auktoritet. Svaret är tyvärr inte teologiska utredningar, utan alltid hot om repressalier.

Så länge som kyrkan inte alls beivrar uppenbara avsteg från trosbekännelsen, samt annat som strider mot den kristna etiken och Bibelns klara ord, kan inte kyrkan och dess biskopar framstå som trovärdiga.
Därför kan det inte bara handla om att man godkänner den konservativa ståndpunkten som en blomma bland många andra. Man bör nog seriöst också se över de stora frågorna, kanske börjande från trosbekännelsens formuleringar.

Situationen kommer också att leda till att troende människor, inklusive präster, kommer att skriva ut sig ur kyrkan. Det värsta är att detta skulle välkomnas av biskoparna, åtminstone många av dem.

Jag hoppas därför att något nytt skulle ske. Kanske är biskop Mikko Heikkas ord om personförsamlingar, något steg mot de danska s.k. valgmenighederna , en lösning som kunde hjälpa oss alla att överleva. Jag hoppas och tror att biskoparna seriöst samtalar och utreder också detta alternativ.

För en kyrka som mister sina lojala och troende medlemmar är nog en döende kyrka.

Därför: ny kurs! Nya alternativ, nya samtal. Hoppas att det inte är för sent.

Henrik