Nils Bolander skriver i en av sina dikter om att Gud kan skicka kärleksbrev med svarta kanter.
De senaste dagarna har varit sådana.
MItt under sorgen och saknaden och tacksamheten efter min fars död, nås jag av sorgebesked som drabbat mina vänner.
En mor ringer och talar om sitt livs värsta dag. Hennes nyss fylda 16 åriga son hade gått till skolan, efter att ha brutit arm med sin mor, som han älskade så högt, och någon halv timme senare kom beskedet att han segnat ihop i skolan. Ingenting kunde göras för att rädda honom, det enda barn hon fött, unikt för henne och många släktingar och vänner.
Jag kan inte skriva just någonting, för jag vill inte alls avslöja någonting, men bara ge signaler som kan vändas i bön till en Gud som ändå vet, fast det är svårt att tro det.
Igår nås jag av följande besked. En mycket god väns barnbarn, 10 månader, omkom i en tragisk olyckshändelse. Ofattbart. Så oändligt ofattbart!
När man hör om dessa personers prövningar, har man svårt att – åtminstone för stunden – tala om Guds kärleksbrev. Snarare vill man tänka att jag bad om hjälp, men Han hjälpte inte.
Leif Andersen, dansk teolog, lektor vid Menighedsfakulteten i Århus, besökte våra teologdagar kring Trettondagshelgen.
Han berättade om en dam, som berättade att hon blivit sexuellt utnyttjad som liten. Detta hade fortsatt under flera år. Hon kom til söndagsskolan där man sjön Jesu lilla lamm jag är eller någon motsvarande, och hon bad till Jesus att det onda skulle ta slut, men det slutade inte.
Leif Andersen talade starkt om den lidande människan. ”Du kan inte säga åt henne att Gud hör nog, han hjälper nog.” Hon skulle uppleva att du tar Guds parti mot henne.
Han sade ungefär så: du måste gå till henne, vända dig 180 grader om, och säga åt Gud: nu är här två av dina barn, som är arga på dig, och som inte förstår varför du inte hjälpte henne.
Först kanske någon slås av tanken: detta är ju nästan hädelse!
Men jag tror inte att det är det. I Psaltaren ser vi samma sak. T.ex. i den trettonde psalmen säger psalmisten: Herre, hur länge… och detta nödrop, som kanske ofta också innehåller en anklagelse mot Gud, upprepas fyra gånger i den korta psalmen.
Vi människor är nog små. Jag håller på och förbereder olika seminarier och kurser i apologetik och som just skall ta upp ämnen som att möta den lidande människan, och den postmoderna människan, som tror att alla ord inkusive Guds Ord har förlorat sin betydelse.
Psaltaren lär oss att vi skall ropa ut vår ilska, vår förtvivlan, vår vrede, direkt åt Gud. För mitt i det som vi kanske uppfattar som enbart en avreageringsprocess, sker ett möte med Gud, ett möte som blir helande.
Kärleksbrev med svarta kanter?
Ja, vad de svarta kanterna beträffar!
Men kärleksbrev?
Tja. Nja. Nej.
Eller kanske.
Allt beror på Gud och inte till någon enda del på mig.
Jag önskar att Du som läser detta ska be för alla som drabbas av sorg, sjukdom och motgångar.
Att de skulle få uppleva detta:
Någonstans bland alla skuggorna står Jesus…
Happy end?
Nej.
Jesus End.
Henrik