Problematiken i ett nötskal

Teol. dr och jur. dr (disp) Arto Seppänens syn kan sammanfattas i några punkter (se Rauhan Tervehdys 8/2008):


• Enligt Grundlagens 76§ får kyrkan själv besluta om sin bekännelse.

• Kyrkolagens 1§ omtalar vad kyrkan tror och bekänner.

• Enligt GrundL 11§ har en var och en rätt att bekänna sig till och ge uttryck för en religion. Enligt samma paragraf kan ingen tvingas att delta i religionsutövning mot sin övertygelse.

• Enligt Lagen om jämställdhet mellan kvinnor och män, 2§, tillämpas inte jämställdhetslagen på verksamhet som gäller religionsutövning, vilket enligt Seppänen inbegriper gudstänstlivet.

• Kyrkans traditionella trosuppfattning ryms enligt Seppänen inom KL 1§. Därför får man ge uttryck för den i ord och handling.

• Också kyrkan har en övertygelse (KL 1§) som den förverkligar i praktiken (KL 2§). (Paragrahänvisningarna här korrigerade 20.3, se kommentar i slutet!)

• Kyrkans traditionella uppfattning har inte konstaterats vara en villolära, därför får den enligt Grundlagen uttryckas inom kyrkan.


Några paragrafer som citerats:

Grundlagen

11 §
Religions- och samvetsfrihet
Var och en har religions- och samvetsfrihet.

Till religions- och samvetsfriheten hör rätten att bekänna sig till och utöva en religion, rätten att ge uttryck för sin övertygelse och rätten att höra till eller inte höra till ett religiöst samfund. Ingen är skyldig att mot sin övertygelse ta del i religionsutövning.

76 §
Kyrkolagen
I kyrkolagen finns bestämmelser om den evangelisk-lutherska kyrkans organisation och förvaltning.

Angående lagstiftningsordningen för kyrkolagen och rätten att ta initiativ som angår den gäller det som särskilt bestäms i kyrkolagen.

Lag om jämställdhet mellan kvinnor och män

2 §
Begränsningar i lagens tillämpningsområde
Stadgandena i denna lag tillämpas inte

1) på verksamhet som ansluter sig till evangelisk-lutherska kyrkans, ortodoxa kyrkosamfundets eller andra religiösa samfunds religionsutövning, ej heller

2) på relationerna mellan familjemedlemmar eller på andra förhållanden i privatlivet.

På sådan verksamhet i riksdagen som ansluter sig till riksdagsmannavärvet tillämpas inte 10 och 11 §§, 14 a § eller 17 och 19 §§. Stadgandena i 10 och 11 §§ tillämpas inte heller på republikens presidents verksamhet. (17.2.1995/206)

3 mom. har upphävts genom L 17.2.1995/196. (17.2.1995/196)

Angående det mycket omdiskuterade HFD-beslutet om att inte ändra Åbo förvaltningsdomstols beslut (gällde behörighet att söka kyrkoherdetjänst) säger Arto Seppänen bl.a att HFD inte är högsta rättsinstans, man kan ännu vända sig till Europas människorättsdomstol.

HFD tog enbart ställning till en prästs samarbetsförmåga, inte till friheten att ha en övertygelse. Därför är HFD:s beslut inte ett slutgiltigt beslut. Man har inte alls tagit ställning till Grundlagens 11§.

Han anser vidare att Domkapitlets (ärkestiftets) beslut är kontroversiellt:

Enligt Domkapitlet är inte sökandens övertygelse ett hinder för att uppföras på förslag, utan det faktum att sökanden saknar förutsättningar för att sköta tjänsten, därför att han inte skulle gå med på altartjänst tillsammans med en kvinnlig präst.
I sitt utlåtande till Åbo förvaltningsrätt säger Dk att sökandens övertygelse inte har påverkat Domkapitlets beslut att lämna sökanden utan förslagsrum (för kyrkoherdetjänst). Två rader tidigare säger Domkapitlet att sökanden inte har ändrat sin ståndpunkt, vilket innebär en hänvisning till hans övertygelse. Om sökanden således skulle ha ändrat sin ståndpunkt så skulle Dk:s beslut ha varit ett annat.

Så långt Seppänen.

Som synes är frågan komplicerad och alls inte så klar som man ofta vill göra gällande. Det skulle enligt min mening nu vara viktigt att få en grundlig och saklig utredning av allt detta. Det skulle gynna alla parter.

För det andra, och egentligen den viktigare aspekten, borde man fundera över frågan: vill vi inom kyrkan finna en lösning på denna konflikt, om en sådan lösning låter sig finnas?

Vad skulle ske om kyrkan inte i något avseende skulle driva frågan till domstolsbehandlingar, eller fatta beslut som leder till besvär? Om man skulle försöka finna försonliga lösningar med beaktande av vars och ens övertygelse så långt det är möjligt? Skulle staten sätta käppar i hjulet?

Den frågan är nog värd en mässa.

Kyrkan har en inre autonomi. Om kyrkans traditionella ämbetssyn bygger på en övertygelse, vilket ju kan anses vara rätt uppenbart, bör det finnas rum för den, både att tro så och att ge uttryck för sin övertygelse.

Det vemodiga är att positionerna är väldigt låsta.

Henrik

Kommentar: Redaktionen för Rauhan tervehdys som jag hänvisar till hade i misstag förändrat §-tecknet till en 5. Som en följd därav skrev jag också 15§ och 25§ (i KL). Men ”5” var redan §, så det blev totalt fel. Beklagar misstaget som Arto Seppänen uppmärksamgjorde mig på idag. 20.3.2008. HP.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.