Problemförsamlingar?

Med anledning av Göran Stenlunds berättigat indignerade fråga i dagens nr av Hbl angående problemförsamlingar, vill jag – förutom att jag instämmer i hans indignation – konstatera bl.a följande:

– den verkliga skammen tillkommer de båda kyrkligt anställda som listat dessa församlingar
– hur kan t.ex. Nagu vara en problemförsamling där det bara finns en enda präst? Kommer han inte överens med sig själv?
– eller en församling där båda prästerna är män, kanske dessutom av samma åsikt?
– det finns också flera andra församlingar som dessa simpla kriterier kunde passa in på

Till farsen kring detta hör sedan att vissa församlingar känner sig föranledda att anmäla sig bort från listan. Jag förstår dem, åtminstone till stora delar. Vem vill nu vara i en problemförsamling?

Till det betecknande för vår tid hör ju nu att en kampanj är på gång som innebär att oberoende av vilka präster som är anställda i församlingen så skall en kvinnlig präst med jämna mellanrum anlitas. Men ska inte församlingens präster just tjäna den församling i vilken de är anställda? Är man lika mån om att de församlingar som har kvinnliga präster skall gästas av en manlig präst minst en gång i terminen eller året?

Den dag kommer snart när det finns bara kvinnliga präster i en församling. Upphör den då att vara ”problemförsamling”?

Och hur är det med alla de andra församlingarna? Har de inga problem? Hur är det med församlingar där prästen förespråkar välsignelse av det som Gud förbannar (just dessa ord används i Bibeln)? Hur är det där prästerna inte anser att Jesus är den enda vägen till Gud?

Nu har jag inget behov av att pricka församlingar eller prästkolleger. Jag hade skrivit ett blogginlägg om problemförsamlingar, och har det ännu kvar opublicerat, men jag beslöt att kontakta redaktören Tua Ranninen. Vi växlade några kommentarer kring ämnet.

Jag förutsätter att redaktören inte har den inside information som listan förutsätter. Nog vet jag vad som åsyftas. Men det orättfärdiga är att man inte alls bedömer hur livet levs, utan listan är ett försök att ringa in de församlingar där det finns präster med den gamla ämbetssynen. Det blir ett angrepp på övertygelse, inte på hur man levt med övertygelsen.

Till helhetsbilden hör ju det faktum att prästen nästan alltid agerar ensam. Knappast har en tvåprästförsamling råd att ha båda i tjänst i samma gudstjänst hela tiden. Det hela begränsar sig till några helger under året, det är väl det maximala problemet?

Inte vill jag förringa de samarbetsproblem som finns, och inte heller förneka att övertygelser kan krocka med varann. Men nog finns det verktyg för sådana situationer också. Det behöver inte bli olösliga problem.

Man bör också understryka vikten av att värna om andan i arbetslaget – så långt som det bara är möjligt. Och jag tror att här handlar det faktiskt om lika stora utmaningar i en medarbetarskara där man är av samma åsikt, eller av samma kön (prästerna). Också i det fallet kan problem uppstå. De måste åtgärdas.

Jag tycker det är sorgligt att präster skall sälja varandra ”på marknaden”, för att inte tala om att biskopen säljer präster och hänger upp dem på massmedias ”anslagstavla”.

Allt detta leder bara till att motsättningarna och konflikterna inom kyrkan eskalerar.

Inte behöver vi vara förvånade över att folk förundrar sig över hur det står till i vår kyrka.

Frågan är: finns det en annan väg att gå? Och i såfall: vilken?

Jag tror ju det.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *