Förtryckare eller befriare?

När man studerar ateismens historia märker man många intressanta saker.

Ateismen är av betydelse främst i väst, i en svalnande kristenhet. Också på före detta kristna områden möter man delvis ännu ateism. Men de flesta sådana områden är idag platser där islam har ett starkt fotfäste.

Parallellt med avkristnandet går dock också ett minskande intresse för ateismen. Vi har både postkristet och postateistiskt.

Den ateistiska kritiken mot gudstron och kristendomen är att religion föder våld, att religionen binder. Ateismen innebär sålunda befrielse från religiösa bindningar och auktoriteter. Och så nämner man gärna konflikter som man ser att ha förorsakats av religionen: Nord-Irland, Mellanöstern osv. Och naturligtvis Al Qaida och 9/11 (Nine One One) i USA. I dessa diskussioner har man allmänt börjat tala om fundamentalister, utan att närmare definiera ordet. Så blir det t.o.m. så att Al Qaida och evangelikala kristna åtminstone nästan är samma sak…

Religion is an oppressor, atheism is a liberator.

Men om man ser på områden där ateismen fått råda fritt kommer man ganska snart på andra tankar: DDR, det forna Sovjet, Kina, Nordkorea osv. Ateismen har visat sitt ansikte och fött fram det mest grymma och omänskliga som vår värld har kunnat visa på. Det har på intet sätt blivit frihet och välstånd, inte jämlikhet eller broderskap.

Atheism is an oppressor, fath in God is a liberator.

Det förefaller att finnas ett samband mellan de “grälande” och intrigerande hellenistiska gudarna och den gudsbild som finns i väst.

Därför är det viktigt att tydligt tala om vad kristendom egentligen är. Att Gud är den lidande Guden, som inte besvarar ondskan med ondska, som talar försoningen ord i en hat där hatet och armbågarna är nyckelord. Att säga att “kristendom är Kristusdom”, att peka på det centrala i Jesu person, lära och liv.

Det som föder mycket frustration och bäddar för ateismen är diskrepans mellan det vi kristna tror på och det som vi visar genom vårt liv. Kristendomen bygger inte på vårt liv, utan på Jesu liv och död och uppståndelse. Men ändå är det de kristna i vardagen som blir grogrunden för antingen ateism eller gudstro.

Jag läste nyligen om en känd föreläsare, som hade varit i USA och föreläst om ateism och gudstro. Hans värd berättade att hans fru hade inbjudit deras granne, en läkare, att komma och höra på föreläsningarna.
När värden körde sin gäst till flygfältet berättade han detta för föreläsaren (Ravi Zacharias). Hans fru hade frågat läkaren vad hon tyckte om föreläsningarna.
– Vet du vad hon sade?
– Nej, svarade Ravi Zacharias.
– Hon var mycket imponerad. Hon tyckte att du hade mycket starka och övertygande argument.

Och så tillade hon: jag undrar hur han är privat.

Jag har noterat och funderat mycket på detta. Hon visste att intellektuella argument, logiska resonemang, stor kunskap osv vägs när det gäller den personliga integriteten.

Vi förkunnar för litet detta med att Jesus är Herre. Jag tror att det är mycket viktigt i alla apologetiska diskussioner.  Det gäller inte bara på individplanet. I lika hög grad gäller det kyrkan. En forskare skriver att ateismen fått betydligt starkare fotfäste där kyrkan upplevs stå på “maktens sida”. Där kyrkan har levt ut sitt budskap om förlåtelse och försoning, talat om varje människas rätt och lika värde, och framför allt där kyrkan har förkunnat att Jesus Kristus kallar alla människor till tro och efterföljelse, där har ateismen lyckats sämre.

En av de mest kända och anlitade apologeterna i vår tid har träffande nog skrivit en av sina bästa böcker under rubriken
Beyond Opinion – Living the Faith We Defend.

Ingen kräver fullkomlighet av oss. Men är inte förväntningen den att vi tar vår tro på allvar?

Min hjälp och min befriare är du, Herre, dröj icke.”

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.