Molnen hopar sig

Idag kom beskedet att Högsta förvaltningsdomstolen har förkastat Jari Rankinens besvär över beslutet (av domkapitlet i ärkestiftet) att avstänga honom från prästämbetet under tre månader. Han besvärade sig till Åbo förvaltningsdomstol, och sedan till HFD.

Jari Rankinen avgick själv från kaplanstjänsten i Vammala, annars hade nya situationer lett till avsked från prästämbetet, och tjänstgör nu inom finska evangelieföreningen. Efter Vammalatiden tjänstgjorde Rankinen som präst för de finländska trupperna i Afganistan, och verkställningen av beslutet uppsköts då tills Rankinen kommit hem.

Nu efter hela processen blir då Rankinen avstängd under tre månader. Han får inte döpa, förvalta sakramenten, viga, jordfästa eller dyl.

Många tycker att detta börjar bli tjatigt. Jag hör till dem.

Men jag lovar att skriva om detta så länge tills denna diskriminering upphör!

Vi står nu i en situation som blir allt svårare. Många diskussioner förs redan, bakom kulisserna – och i offentligheten. Vi har ett prästvigningsförbud (som en del inte vill kalla så, därför att man menar att det är vi som själva utestänger oss) och tjänsteförbud. Det förstnämnda innebär att ingen som inte i allt lovar samarbeta – också mot sin övertygelse – kan få prästvigning. Det senare innebär att ingen nuvarande präst med “den gamla synen” kan bli förklarad behörig att söka kyrkoherde- eller kaplanstjänst (glädjande nog har några stift en litet mjukare attityd till den senare gruppen, kaplanerna, men i händelse av besvär är saken klar…).

NU tror jag  – fortfarande – att vi står inför en mycket allvarlig situation. Jag anser fortfarande också att enda möjligheten är att nu ge livsrum åt båda grupperna.

Om 10-15 år är de allra flesta prästerna med traditionell syn pensionerade. Det tar 5 år att läsa sig till teol.mag,  som är förutsättningen för att bli prästvigd. Inom de följande åren kommer alltså prästerskapet att i högre grad bestå av kvinnor (likt läraryrket och läkarkåren) och av teologiskt sett mera radikala personer (radikala är kanske ett otydligt ord, kvinnliga präster och radikaler är i ingen händelse synonyma begrepp!). Man kunde också säga att personer från våra väckelserörelser i allt lägre grad kommer att söka sig till kyrkans prästvigningar.

Ett av de stora problemen är att inte heller föreningarna (väckelserörelserna) får prästvigda personer, vilket kommer att tvinga de inomkyrkliga rörelserna att ta ställning till prästvigningsfrågan).

Jag tycker att det är djupt beklagligt att kyrkan, i en fråga som sägs gälla kyrkans ordning och inte läran, inte kan hantera en 2000 år gammal praxis, tradition, förståelse, lära (eller vad du vill kalla den) på något annat sätt än genom att visa på dörren. Man säger visserligen att det handlar om att vederbörande personer själva utesluter sig. Månne man inte förstår att den som tycker att något är teologiskt fel inte kan leva i strid med sin övertygelse?

Som jag ser det kommer detta att leda till att lösningar utanför den officiella kyrkostrukturen allt mera tvingas fram.

Alternativet är att låta församlingarna kalla vilka de vill – män och kvinnor – till präster, ta reda på vad de står för, och kalla och handla därefter.

De flesta (om inte alla) konservativa vill inte hindra någon kvinnlig präst att utöva sitt ämbete. Det kan ingen på laglig grund göra.

Är det verkligen för mycket begärt att kyrkan skulle öppna sina dörrar för dem som betalar lika mycket i kyrkoskatt, som älskar sin kyrka minst lika mycket, och som vill sprida evangeliet om Kristus?? Inte är det prästämbetet som skall förkunnas!

Nu vilar ett stor ansvar på oss alla hur vi hanterar denna fråga.

Jag har tidigare skrivit att jag har mött kvinnliga präster, som vill tillåta detta, som bekänner samma tro på samme Herre och Frälsare. Oberoende hur man ser på det teologiskt hållbara i ämbetsteologin (från båda sidor) är det klart att denna bekännelse (tron på Kristus) består.

Man kan inte bryta en 2000 årig praxis (låt mig säga det milt) med att bara sätta punkt. Den är inget hinder för evangeliet, inte i dag, liksom heller inte tidigare. Om framtiden leder till större förståelser och gemenskap över nuvarande gränser får man ju se. Det är möjligt att sköta alla uppgifter med respekt och välvillighet, också om man i en fråga ser olika.

En annan sak . Och nya moln är att för många, men sannerligen inte för alla, går denna frågeställning hand i hand med bejakandet av samkönade pars rättigheter (välsignelse och så småningom vigsel).

Säger detta något?

Nu behövs kristna människors böner, samtal och överläggningar. Alla ledare behöver be om god andlig hörsel och stor vishet för att inte ödelägga Guds församling. Även om jag inte är någon avgörande ledare inom kyrkan, ber jag om detta också för egen del. Att inte fördärva eller förhindra Guds verk.

Men det är svårt och tungt att möta teologer som läser sig färdiga, bildar familj och möts av rött ljus och ett entydigt “nej” från den kyrka som vi alla älskar.

Det växande samhälleliga missnöjet mot det specifikt kristna skall inte förknippas med alla frågor, ännu åtminstone. Jag är övertygad om att om kyrkan skulle kunna hantera dessa frågor, så skulle inga rättsprocesser behövas.

Svårt – och motvilligt – att skriva detta!

Men jag tror att det tyvärr måste sägas. Det vet nog alla. Tyvärr är det en del av den kyrkliga verkligheten.

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.