Biskopsvigning

Det var inte svårt att se glädjen hos många över att ha fått en “egen” biskop idag i Det Heliga Hjärtats kapell, när Missionsprovinsens biskop Arne Olsson vigde Matti Väisänen till ny biskop för Missionsprovinsen i Sverige och Finland. Matti Väisänen skall arbeta inom Lutherstiftelsen.

Kyrkan var till brädden fylld av folk, bland dem min fru och jag. Psalmsången ekade så att jag nästan hade svårt att uthärda ljudet. Biskop Arne Olssons tal var centralt och kristet, han utgick från samma bibelord som John Vikström när jag prästvigdes för snart 40 år sedan..

Också biskop Walter Obares predikan över missionsbefallningen var fin – som alltid.

Allt var bäddat för en fin andlig högtid, vilket det också var. Det var kö till nattvarden, nästan smått irriterande med all trängsel. Lutherstiftelsens folk hade förberett sig mycket bra, kör och orkester och en regi kring mässan som var fin.

Och ändå var jag – i motsats till de allra flesta andra – inte odelat glad.

Jag frågar mig varför.

En del av sanningen – detta är ju en blogg där man får skriva ner sina subjektiva känslor – kanske finns i Esra 3:12

Men många av prästerna och leviterna och huvudmännen för familjerna, de gamla som hade sett det förra huset, grät högt när de såg grunden läggas till detta hus. Många andra jublade och var så glada att de ropade med hög röst.”

Den andra sidan av samma sanning är att jag saknar så många vänner från “den gamla kyrkan” – som ännu är – både sådana som redan gått före oss, och sådana som lever ännu. Det är där jag vuxit upp, det är den kyrka jag försökt tjäna, och det är den kyrkan, som allt oftare visat oss på dörren.

Det är min smärta.

När jag ser de unga familjerna och de unga vuxna, för sådana fanns det gott om, förstår jag hur intigt och obetydligt argument det är att komma dragande med “kyrkans ordning”, med “biskopsmötets redogörelse” o. dyl. Deras värde som argument för de unga är fullkomligt lika med noll, med hur många decimaler som helst!

Kyrkan måste ha ett andligt budskap, grundat på Kristus och hans Ord för att ha en chans att göra intryck, att vinna sina egna medlemmar.

Om inte kyrkan grundar sig på Bibeln, har den ingenting att bygga på. Man kan inte tala om nåd, om man inte grundar det på Bibeln”. (Walter Obare).

Jag har nog vissa teologiska frågetecken, som jag skriver ner till mina syskon inom Luther-stiftelsen.

  1. Jag ser det som en brist, som kan rättas till, att LS i första hand “suger upp” medlemmar från andra kristna rörelser. Inte så att inte folk skulle få komma med, men så att evangelisationen, det att människor utifrån kommer till tro på Jesus, måste vara det primära, pulsen, i en kristen väckelses liv.
  2. Det andra jag saknar – det betyder “det jag inte har sett eller hört” – är en missionscentrerad teologi. Teologi finns nog, men missionen ligger lågt – förefaller det. Jag minns när       Studentmissionen började; då var det nästan så att man måste ha kallelse att stanna hemma, så många for ut och arbetade i missionens tjänst. Somliga är ännu ute…
  3. Det tredje är en klar och målmedveten teologi när det gäller det allmänna prästadömet. Professor Miikka Ruokanen berättade att över 90% av ledarna i Kinas evangeliska kyrka är lekmän, vissa församlingar på 100 000 medlemmar har bara 1 pastor! Jag upplever Luther-stiftelsen som alltför prästcentrerad, även om en klar ämbetsteologi är en av grundpelarna i en kristen kyrka, men denna ämbetsteologi måste leva sida vid sida med en teologi om lekmännen, deras ledarskap, medverkan, påverkan.


Ändå säger jag i klartext att jag välsignar mina vänner i Luther-stiftelsen. Jag säger inte att detta är svaret, men säkert en del av svaret, eller ett svar. Alla som tror på Kristus och på Bibeln som Guds Ord, har min välsignelse. Också om jag inte i alla frågor drar samma slutsatser, ännu åtminstone.

Samtidigt hoppas jag att vår kyrka kan “hantera” denna situation rätt. Det handlar nästan uteslutande om kyrkans medlemmar, som vill förbli det. Att avvisa med reglementen, direktiv och åtgärder är bara kvittot på vår fattigdom.

Det underliga är att det stora problemet för kristna människor och kyrkor och kyrkoledare oftast är andra kristna, inte människor som inte tror, inte heller tyvärr en uppgörelse med heresier och otro inom kyrkan, utan alltid en kritik av dem som vill samlas kring Guds Ord.

Vi skall se vad som nu händer. De glada unga “lutheranerna” ledda av sin nye, något äldre biskop, verkar svårstoppade.

Och varför skulle de stoppas?

Alla behövs nu, om Kristus skall bli trodd och bekänd och mottagen.
Och alla som tror på Kristus och bevarar Kristi Ord, har en framtid. Han har välsignelser att ge åt alla som åkallar Honom.

Henrik

25 svar på ”Biskopsvigning”

  1. Det allmänna prästadömet är viktigt och Kina är intressant i detta fall. Jag sörjer över att den kyrka (ledningen) jag tillhör sätter sin energi på att jaga "egna" som vill verka (präster) och att rörelser som tex Lutherstiftelsen som vill hålla Guds Ord högt, blir problematiska för kyrkoledningen. Diskuterade nyligen med en väninna och vi har känslan av att förföljelsen av kristna tilltar i vårt land.

    Det är sunt att det uppstår rörelser som fungerar som salt…

    Det är sorgligt och skrämmande att kyrkoledningen tiger om de angrepp på mot Kristus som förekommer idag när man tex. ifrågasätter försoningen.

    Kerstin Lindén

  2. Hej igen Henrik!

    Har idisslat tillräckligt och tänkte nu ta mig an din bloggtext.

    Jag måste säga att jag är lite överraskad av dina argument mot Lutherstiftelsen/Missionsprovinsen i Finland. Det jag fått reda på och kunnat konstatera är att LS/MiF har attraherat många ungdomar/unga vuxna, som inte annars har fått andlig föda eller som annars hade tvingats söka den andliga födan utanför den lutherska bekännelsen. Är inte detta ett lyckat resultat av mission(scentrerad teologi)? Att genom lutherska gudstjänster (och kanske också annan luthersk-teologisk verksamhet; jag är ju inte insatt i exakt hur LS:s verksamhet ser ut) locka och samla människor, unga och gamla, borde ju vara något vällovligt och glädjande för oss lutheraner! Som lutheraner har, eller borde vi åtminstone ha fått ögonen upp för det välsignelserika och oeftergivliga i den evangelisk-lutherska bekännelsen.

    En annan sak är sedan att man kan ha synpunkter på hur fullödigt LS/MiF annonserar sin verksamhet. Det kan jag inte ge några svar på.

    Men alltså knappast ändå dåligt, eftersom gudstjänsterna kan besökas av 100+ människor.

    Visst var idag många LS/MiF-präster samlade, men så är ju också dess koinonior och medlemmarna däri många i vårt land. Dessutom kan man väl anta att LS/MiF:s verksamhetsurval utvecklas; i framtiden kan lekmän få axla (större) ansvar?

    mvh
    Markus Saarinen

  3. Hej!

    Markus, jag tror du kan läsa en gång till vad jag faktiskt skriver.

    Jag har inte fördömt Lutherstiftelsen, utan påtalat tendenser som jag tycker är brister.
    Med uttrycket "suger upp" menar jag inte i första hand aktivt (fr LS' sida), utan reflexivt, mera så att den appellerar till kristna som söker sig dit (vilket i sig är helt ok). Det är den andra sidan av saken jag påtalade: att en rörelse måste koncentrera sig på evangelisation och vinna sådana som inte är vunna. Mitt intryck är alltså att huvudströmmen till LS inte kommer "utifrån".

    Med prästcentreringen avser jag givetvis ngt annat än antalet närvarande präster vid biskopsvigningen. Jag skriver att det är BRA med en klar ämbetsteologi, men den måste KOMPLETTERAS med en klar teologi ang. lekmännens uppgift, tror jag.
    Och det tror jag alltså fortfarande.

    Vänl hälsningar

    Henrik

  4. Kommentar från en annan som var närvarande vid gårdagens vigning.
    Det var väl så att när väckeleserörelserna grundades då en gång så var det i protest/nöd för att kyrkans förkunnelse blivit svag/felaktig. Inte var det ju så att man först sände ut missionärer? Det kom senare. Om det nu är så att LS och Mpr "suger upp" människor så är väl det ett gott tecken på att det fortfarande finns människor som ser att det finns en heresi inom kyrkan som man ingenstans kommit med trots årtionden av diskussioner? Diskuterats har det nog minsann och oron för kommande släktled är ständigt närvarande.
    Det är väl också positivt att man vill ge människorna ett andligt hem och teologer möjlighet till prästerliga uppgifter när de nekats sådana av falska biskopar?
    Jag är uppvuxen i en miljö där jag ibland uppfattat det så att lekmannaförkunnelse ansetts förmer än förkunnelse av en präst. Efter att under många år varit utan "egen" präst ser jag det som alldeles nödvändigt att alla människor har tillgång till en församlingspräst de kan gå och lyssna till utan oro över vad de skall få höra för floskler denna gång och dessutom behöver alla tillgång till ett nattvardsbord. Ju fler rätta präster desto bättre!

    Situationen i Kina är väl annorlunda såtillvida att deras folkmängd är så mycket annorlunda än vår. Kanske de inte har tillräckligt med präster?
    Jag betvivlar också att det inte skulle finnas uppgifter för lekmän.

    Gårdagens biskopsvigning var en stor gåva, en fest och orsak till glädje 🙂

    mvh

  5. Jag gladdes över biskopsvigningen och var glad över att få närvara vid ett tillfälle med internationellt inslag och MÄRK där just evangelisation och mission lyftes fram vid fortsättningen efter vigningen. Janne Koskela talade för de unga pastorernas räkning om just evangelisation, att biskopar och präster inte är som vakthundar som,skäller på förbipasserande med budskapet "låt oss vara ifred" utan de är som dörrvaktare som leder in de som farit illa i den mörka och kalla världen. Risto Soromies talade över missionen. Dessutom borde vi alla veta att bibeltroende teologer som avvisar kvinnliga präster i regel har en mycket god syn på lekmännens uppgifter, till dessa räknar ja otvivelaktigt Luther-stiftelsen. De som däremot har en luddig ämbetssyn har ofta svårt att gestalta lekmännens uppgift och ansvar.
    Låt oss stöda vår nya biskop. Nu finns reella möjligheter att sluta upp kring något positivt och dessutom öppnas dörrar för nya församlingar och gudstjänstgemenskaper inom den finska delen av missionsprovinsen, även den svenskspråkiga delen av Finland.
    mvh Roger Pettersson

  6. Jag är litet förvånad över hur ni läser min text – jag skrev om tre "tyngdpunktsområden" som jag tror är aktuella.
    Sen skrev jag annat också.
    Det var fint att få höra era upplevelser av samma tillfälle. Och fint också med tilläggsinformation, ingen behöver övertala mig att glädjas över evangelisation, mission mm.

    Frågan är nu hur mycket förtroende Matti får bland andra än Lutherstiftelsens folk. Matti o jag är goda vänner i vilket fall som helst. Men flera av våra väckelsekristna har litet tveksamt ställt sig till tidpunkten för biskopsvigning – och alla, såväl deras som era, kommentarer är välkomna. Jag tror att Matti nu behöver mycket förbön och mycket vishet.

    Den linje som kyrkans ledning nu driver kommer att leda till polarisation. Och kanske till ännu mera. Jag hoppas att de olika väckelserörelserna finner varann, så långt det är möjligt. Och att ingen kristen har som hobby att skälla på andra kristna som vill tro på Jesus och bevara hans Ord.

    Tack för era kommentarer! Bra att samtala, bra att bli mött och bemött. Hoppas ni dock förstår mig rätt.

    Henrik

    Jag försökte bara i kommentaren analysera mina upplevelser, "min delade glädje", ärligt och avslöjande. Både Matti V och Walter O talar ju som biskopar skall tala. Det är inte problemet.

  7. Risto heter för övrigt Soramies, men det var sannolikt ett felslag.
    mvh Henrik

  8. Hoppas ni dock förstår mig rätt.

    Ärligt sagt svävar jag nog i osäkerhet kring vad som egentligen är pudelns kärna, enligt dig, Henrik. Du skriver dock (inbäddat i ett stycke där du i övrigt uttrycker dig uppmuntrande gentemot MV – något som bidrar till det diffusa och mystiska): Men flera av våra väckelsekristna har litet tveksamt ställt sig till tidpunkten för biskopsvigning

    Detta synes vara en annan problematik än de problematiska "tendenser" du listade i ditt blogginlägg? Men visst, angående kritik från "väckelserörelsehåll" är fenomenet också bekant för mig.

    mvh
    Markus

  9. Jag ska förklara mig, eftersom det jag sade till eftertanke tycks väcka mera uppmärksamhet än det jag skrev för Lutherstiftelsen.

    Många väckelserörelser är ytterst kritiska mot MV, särskilt gäller ju detta den s.k. "femte väckelsen". Till saken hör säkert att MV varit Fokmissionens gen.sekr. och att splittringen mellan Bibelinstitutet och Folkmissionen konkret ledde till Såningsmannens uppkomst och till oenigheter. Dessa lever tyvärr kvar.

    Väckelserörelsernas fråga är om det var rätt tid att viga en biskop. Å ena sidan kan man säga att detta stöpts och tyckts redan många år, å andra sidan har många upplevt att det litet skett på LS' villkor. Jag hade hoppats att det kunde ha blivit en gemensam rörelse, men det kan ju förstås ännu bli så i något skede.

    Jag vill inte – säger det ännu en gång – fördöma LS, inte heller säga att just detta steg är svaret nu. Det är säkert ett steg, ett förståeligt steg. Jag har påtalat ngt som inte bara jag upplevt, och jag är ju glad om det inom LS redan finns korrektiv.

    Den som vill får gärna gå med i LS, jag har ju uttryckligen sagt att jag vill välsigna alla som vill tro på Kristus och bevara hans Ord.

    Jag har också en omsorg om dem som inte har kunnat gå med, delvis av teologiska skäl (en för ensidig betoning av "ortodoxin", brist på lekmannaledarskap mm).

    Men vill du gå, så gå! Mig får du eller ngn annan inte till motståndare, det bjuder mig litet emot att såhär offentligt dryfta en "tredje" part – jag skrev ut mina funderingar, som bottnade i "blandade känslor".

    Alla ska vara fullkomligt fria – jag tror att alla behövs och vi nu ska arbeta för andlig förnyelse. Det kan ske i LS, det blir säkert ett allt viktigare alternativ, men det kan också ske på annat håll.

    Jag hoppas det kunde ske en större samling, att man skulle finna varann i högre grad.

    Framför allt hoppas jag att man inte skall spilla krut på människor som tror, också om några konklusioner kan vara annorlunda.

    För mig är detta viktigast, detta är för mig "pudelns kärna": vad gagnar evangeliets intressen? Kan jag förkunna ett oavkortat evangelium? Har jag en församlingsgemenskap dit jag kan inbjuda andra? För mig som präst handlar det också om att handla så att jag kan vara evangeliets tjänare.

    Men "snaran" dras åt – dumt nog! – och det är kontraproduktivt för kyrkan.

    Jag ber om Guds ledning, och litar på att Han kan leda också mig rätt.

    mvh Henrik

  10. Frågorna om kyrklig existens och kyrklig struktur idag väcker starka känslor, som vi redan vet av tidigare diskussioner. Det är inte lätt hanterat. Någonting i sak skall vi väl kunna utbyta tankar om. Och för att få bilden klar över positionerna nu är det på sin plats att något beröra Missionsprovinsens biskopsvigning i Finland. Det är välkommet att saken tas upp.
    I sammanhanget är det sedan så synd att vissa saker blev utslängda här i själva bloggtexten utan riktig koll. Vi skall känna ett ansvar för vad vi säger. Det finns nyväckta som inte har så mycken annan bakgrund än LS och kretsarna närmast dem. Mission och evangelisation har en plats hos LS. En del mera kan sägas än det Roger redan sade i ämnet. Om det finns ett doktrinärt fel eller en grov medveten felapplikation av det som gäller evangelisation och mission skall den kritiken naturligtvis artikuleras klart och tydligt. Brister finns det alltid överallt. Detta får påtalas på saklig analyserande grund i relation till helhetssammanhanget och hur det de facto är på olika håll. Men först måste vi tala om det som har med medvetet trots mot och olydnad för Kristus att göra. Det är endast sådant som är fällande. Brist och svaghet som erkänns kan avhjälpas. Det skall inte vara en orsak till att avleda från detta alternativ så länge vi inte har något och inte ens tillsvidare vill skapa något. Låt oss uppmuntra varandra att alla mera stadigt hålla oss till Kristus och hans Ord, från vilken hjälpen kommer också idag.
    Med vänlig hälsning. Halvar

  11. + Käre, ärade Broder Henca,

    här ett par mina kommentarer till Din bloggskrivning från ett annat forum, men tyvärr på finska.

    Hjärtligt, Din

    Martti Vaahtoranta

    Missionsteologen vid Lutherstiftelsen

    * * *

    A.

    1. Katsooko Perret Luther-säätiön seurakuntaelämämää tietyllä tavalla pietistis-ekklesiologisten silmälasien läpi? Hän näyttäisi pitävän seurakuntaa ensisijaisesti lähetystyön "välineenä" eikä – ei ainakaan ensisijaisesti – kotina, jonka on oltava kunnossa, ennen kuin voidaan tehdä yhtään mitään muuta. Hän ei ehkä näe myöskään seurakuntaa itsessään, sellaisenaan, Kristuksen rakkautta säteilevänä "ylhäällä vuorella olevana kaupunkina".

    2. Lähetysajatuksen syrjään jäämisestä Luther-säätiön seurakunnissa puhuessaan Perret näkee yksinkertaisesti väärin. Se saattaa johtua siitä, että hän tuntee Säätiön seurakuntaelämää vain kuulopuheista eikä ole kokenut sitä lähetysinnostusta, jota itse saan usein työssäni lähetysteologina todistaa. Ehkä väärät käsitykset johtuvat myös siitä, että Säätiön lähetystyötä on erittäin vaikea julkisesti kanavoida olemassolevien lähetysjärjestöjen kautta, vaikka faktisesti niin tapahtuukin. Ehkä hän ei tiedä sitäkään, että Säätiön seurakunnissa on ihan oikeasti lähtemisen kutsun saaneita uskovia, joita ei niin vain enää voikaan lähettää, kun taustayhteisönä on Luther-säätiö.

    3. Vähän hassulta tuntuu Perret'n viittaus yhteisen pappeuden huonoon asemaan Säätiön seurakunnissa – vaikka faktisesti meillä kaikki muut työntekijät, paitsi papit (eivätkä heistäkään kaikki) ja hyvin rajoitetusti muut työntekijät, ovat vapaaehtoisia, jotka mitä väkevimmin toteuttavat yhteistä pappeuttaan lähes kaikesta seurakunnissa vastuuta kantaen.

    B.

    1. Eikö Henca Perret ollut paikalla enää tilaisuudessa, joka järjestettiin lauantai-iltapäivällä pienen ruokatauon jälkeen? Siinä Istanbulin Luterilaisen Kirkon pastori, rovasti Risto Soramies, pitkän linjan lähetti, esitti sydämeen käyvän vetoomuksen juuri lähetyksen puolesta. Kytkös Luther-säätiön ja seurakuntia rakentavan lähetystyön välillä oli ilmeinen. Risto Soramies saarnasi sunnuntaina Kouvolan Paulus-yhteisön messussa.

    2. Missionsprovinsin uudeksi lähetyspiispaksi on valittu Roland Gustafsson. Hänet vihitään virkaansa ensi viikonvaihteessa Göteborgissa. Rolan Gustafsson on Bibeltrogna Vänner -lähetysjärjestön lähetysjohtaja ja entinen Kenian lähetystyöntekijä. Hän oli mukana myös lauantaisessa piispanvihkimyksessä. Papiksi hänet vihittiin vasta aivan äskettäin.

    3. Piispaksi vihitty Matti Väisänen on Kansanlähetyksen pitkäaikainen pääsihteeri ja kokenut lähetysmies.

    4. Vähistä varoistaan Luther-säätiö maksaa palkkaa 80-prosenttisessa virassa olevalle lähetysteologilleen, joka hänkin on tehnyt pitkähkön rupeaman lähetystyön palveluksessa ja tekee siihen liittyviä tehtäviä edelleen.

  12. Hei! Olen ollut koko päivän matkoilla, ja luin viestisi vasta illalla.

    Kertaan pari asiaa.

    En tiennyt, etten omalla blogisivullani saanut kirjoittaa miltä tuntuu, vaikka ihmettelin sitä itsekin…

    Blogikirjoitukseni lähti siitä, että ihmettelin etten kokenut samanlaista "jakamtonta" iloa kuin ihmiset ympärillä. Ihmettelin miksi. Yritin analysoida.

    Sanoin että se saattoi liittyä Esra 3:12, jossa kerrotaan kuinka vanhat (jotka olivat nähneet edellisen talon) itkivät kun näkivät uuden talon… ja viittasin siihen, että surin sitä että niin monet, rakkaan vanhan talon ihmiset eivät ole mukana.

    Kirjoitin LS:n PUOLESTA, en sitä vastaan. Olin mukana ystävänä, en kriitikkona. Olin mukana, koska monet opiskelijoistamme pitävät Luther-säätiötä hengellisenä kotina. Antaakseni tukeni heille.

    Olen sanonut ja kirjoittanut, että ihmettelen sitä että LS on suuri, lähes suurin ongelma, mutta hereettiset johtajat eivät sitä ole.

    Mainitsin kolme KYSYMYSMERKKIÄ, siis minulle kysymysmerkkejä, keskustelujen pohjalta syntyneitä. Kerroin että kirjoitan ystävilleni (LS.ssä) Jos kysymykseni ovat aiheettomia, mitä pidän täysin mahdollisena, se on vain hyvä juttu.

    Etkö lukenut koko blogia?? Vaikka kuinka kirjoitan hyviä asioita, kiinnität huomiota vain kysymyksiini.

    Mielestäni eräät kriitikkoni voisivat käyttää hieman vähemmän rintaääntä; kirjoitin vain henkilökohtaisen blogin miten olen asioita miettinyt. En voi monestakaan syystä kertoa seikkaperäisemmin mistä havainnot nousevat, enkä ryhdy nyt tässä sen kummemmin perustelemaan.

    En ollut enää paikalla silloin kun toinen kokous alkoi. Jouduin lähtemään jumalanpalveluksen jälkeen.

    Olen viimeksi tänään keskustellut puhelimitse Matti Väisäsen kanssa. Hyvässä hengessä.

    Eli: olen koko ajan korostanut etten aio "ampua" niitä, jotka uskovat Kristukseen ja uskovat Hänen Sanaansa. Sen olen sanonut STI:N hallituksessakin.

    Olen kaikkien niiden ystävä ja tukija, jotka uskovat Raamatun Kristukseen.

    Henrik

  13. Till Halvar:

    Bäste broder!

    Du tycks ta fasta på bara mina frågetecken, liksom de flesta kritiker gjort. Läs igenom min text, räkna de positiva omdömena och räkna mina "frågetecken".

    Jag undrar varför DU och andra skriver som om jag skulle ha fördömt Luther-stiftelsen?

    Jag skriver att jag skriver ner dessa till mina "vänner inom LS". Det var reflexioner, sådant som i samtal både med unga medlemmar och litet äldre har kommit upp. De är inte tagna "ur luften".

    Jag hävdar inte att de är mina slutomdömen, jag nämnde endast frågetecken och kan inte riktigt förstå proportionerna. Varför dessa, som jag tycker ganska milda rader, ger upphov till så omåttligt starka reaktioner.

    Henrik

  14. + Rakas veli Henca!

    Tämmöistä tämä on: tuhat positiivista sanaa hukkuu parin kysymysmerkin taakse! Kyllä, kyllä, totta kai minä luin ja koin, että siunaat Luther-säätiötä, siunaat, et kiroa! Ymmärsin sen ja olin – ja olen – kiitollinen.

    Minun kommenttini olikin ymmärrettävä vastauksina niihin kysymyksiin, joita esitit. Vaikka rakkaudessakin, niissä oli kritiikkiä, jonka en kokenut millään muotoa "osuvan kohteeseensa". Lisäksi minussa asuva pieni tutkija pakotti pohtimaan ääneen, mitä teologisia edellytyksiä kysymyksiin ainakin saattaa sisältyä.

    Toivon, että sait näihin kysymyksiin vastaukset. Mennään yhdessä eteenpäin!

    Siunauksin

    Martti Vaahtoranta

  15. Jesus säger på ett ställe "Den som inte är mot oss är för oss" och på ett annat "den som inte är med mig är mot mig". (Mark 9:40 / Matt 12:30)
    "Oss" syftar då på Jesus och hans lärjungar.
    Framför allt Markustexten är värd att begrunda.
    Vilket Henrik uppenbarligen har gjort, eftersom han uttrycker sig i enlighet med den när han säger att han vill välsigna alla som tror på Jesus som Herre och Frälsare och vill hålla sig till Hans Ord.
    Vi skulle må bra av att tona ner den här "antingen 100% med oss eller så är ni mot oss"-tonen, tror jag.
    Och Guds verk skulle må bra av det.
    Frågan är ju om vi är med Jesus eller mot Honom! Inte om vi har anslutit oss till det ena eller andra partiet här på jorden!

  16. Hej Henrik och alla ni andra också!

    Först av allt vill jag tacka dig, Henrik, för att du kom till biskopsvigningen. Som STI-studerande upplevde jag det som en fin gest och som ett tecken på stöd för oss teologistuderanden som är aktiva i LS.

    Som du sade ovan, har du i många sammanhang talat för LS och uttryckt att du välsignar dess verksamhet även om du inte delar alla synpunkter. Jag har aldrig hört dig kritisera LS öppet: tvärtom har du kommit med positiva inslag i situationer där de flesta tycks tänka olika. Ett exempel är Teologiska institutets senaste styrelsemöte. Tack för det, alltså!

    Det var intressant att läsa vilka frågor du har gällande LS. Att du har sådana är väl endast naturligt, speciellt som du aldrig varit på en Luther-stiftelsens mässa. Jag önskar att du förr eller senare tar det "stora steget" och kommer på plats nån gång i stället för att grunda dina åsikter på andras utlåtanden! Också vi som är mer eller mindre inblandade i LS har våra frågor och åtminstone hoppas jag att ingen av oss påstår att det inte skulle finnas mycket att kritisera i LS. Som Halvar Sandell sade, är det bristerna och svagheterna som erkänns som kan avhjälpas.

    Delvis delade jag din sorg över att så många bekanta inte var med. LS har ju samtalat med alla väckelserörelser under åren, men endast SLEY och Bedjarrörelsen var officiellt med och uttryckte sitt stöd för Matti på vigningsfesten. De har sina skäl, men sorgligt var det ändå. Jag har inte samma känsloband till eller historia med ev.lut. kyrkan som du (ja, åldern kan väl också ha något att göra med det hela!), vilket säkert också inverkar på hur olika vi upplevde vigningen.

    Som du säkert förstår har det du skriver här stor betydelse – även om det är fråga om dina subjektiva upplevelser som du naturligtvis har rätt till att uttrycka. Jag tror ganska många som inte själv bekantat sig med LS litar på din analys. Därför förstår du säkert att vi så gärna vill försöka svara på dina frågor och bevisa att det inte nödvändigtvis är så som du tror!

    Det jag speciellt skulle vilja lyfta upp är det här med lekmannaskapet. Det finns naturligtvis många kristliga organisationer, församlingar o.dyl. där prästerskapet inte har lika stor betydelse som i LS. Och visst är nästan alla anställda i LS präster. Men jag måste ärligt säga att jag aldrig stött på en församling där icke-anställda lekmän skulle ha en så stor roll som i LS. Vi tar som exempel Markus-Koinonian i H:fors. Den har en styrelse på sex personer, varav en är präst och fem lekmän (en av dem är lilla jag, en ung teologflicka). Överlag har jag aldrig förut känt att jag som lekman har haft en lika viktig uppgift eller lika mycket att göra som jag har i Markus-koinonian. Styrelsen ansvarar för de stora linjerna. Sedan har vi många olika team, som består enbart av lekmän och som ansvarar för det praktiska. Just nu har vi team för diakoni, söndagsskola, juniorverksamhet, unga vuxna, temakvällar för kvinnor och män, K-65 verksamhet, cellverksamhet o.s.v. Alla dessa team fungerar till 100% med lekmannakrafter. I en vanlig gudstjänst medverkar enligt mina räkningar ca 15 lekmän. Speciellt under de senaste tiderna då vi ordnat vigningen har det understrukits kraftigt att alla behövs och att en församling helt enkelt inte kan leva utan lekmännen.

    Okej, jag kunde fortsätta i all oändlighet…men jag besparar er från det. jag vill endast tillägga att jag inte skrev allt detta för att jag skulle tro att du, Henrik, tänker olika. LS är helt enkelt mig så kärt att jag inte kunde låta bli att ta fasta på det du skrev!

    H. Ida Jungner

  17. Hej Ida, läste med stort intresse din kommentar.

    Det enda jag vill betona är att jag inte framfört kritik, utan endast talat om mina "frågetecken", frågeställningar som jag tycker att man borde begrunda.

    Mina kommenterar bygger inte på vad utomstående sagt i första hand, utan vad anställda och medlemmar i olika gemenskaper sagt om dessa frågeställningar.

    Jag tycker du har en fin ton i det du skriver. Jag försökte också – med dålig framgång! – återge den ton som jag upplevde: en stor glädje över att ha fått en biskop, och en glädje som gällde hela gudstjänsten. Också jag delade den – det försökte jag skriva. MIn fru sade att det är en väldigt fin anda (Ande) här.

    Men så undrade jag (självanalyserande): varför kan jag inte helt hoppa i taket? Svar: därför att jag har så många oerhört starka minne från tider och platser när HERREN själv har talat, förändrat människor, förnyat, helat, upprättat, just från kyrkan. Det tror jag Han ännu gör. Jag har varit nästan 40 år präst, och jag upplever att kyrkan allt tydligare önskar att sådana som jag skall "packa ihop penalerna".

    Jag tror sen också att det finns olika lösningar, må HERREN leda. Men jag är helt beredd att säga att LS är ett av svaren, kanske ett allt viktigare svar.

    Jag tycker faktiskt att vår kyrkas biskopar borde ha fått vara med! De skulle då kunna ana den nöd som har undertryckts under lång tid, de skulle ha fått höra psalmsången som nästan var för stark för mina öron, inte för mitt hjärta, de skulle ha hört svaret på frågan om biskopen (TAHDOMME, som inte lät så tveksamt) och de skulle ha förstått att biskopsmötets redogörelse eller "kyrkans ordning" inte riktigt biter…

    Ni får gärna glädjas över LS, ni behöver inte (för mig) försvara LS, för jag är dess vän. Men jag är också deras vän som har andra andliga hem.

    Jag vill gärna att man visar att mina frågetecken, sådant jag ville lyfta till samtal (men skrivet uttryckligen till "mina vänner"), är inaktuella, eller är lösta eller dyl. Ni behöver inte försvara, ni får gärna förklara.

    Jag ska nog när tillfälle ges komma och vara med om min första LS gudstjänst.

    Framför allt hoppas jag att ALLA nu går in för att sprida evangeliet om Jesus, så att allt flera bekänner Honom som Frälsare och Herre!

    Må Gud välsigna Lutherstiftelsen och Dig, liksom också allt Guds folk!

    hälsn Henrik

  18. Tack! Ja, uppgiften är gemensam och Uppgiftsgivaren densamme.

    Jag nickar till allt du skrev och inte bara tror utan vet att du är uppriktig i det du säger. Det att jag ville försvara LS berodde inte i första hand på något du sagt: det kommer så mycket kritik att man lätt helt automatiskt tar en försvarsställning. Samtidigt handlar det om väldigt existentiella frågor för var och en.

    Välkommen sen när tiden är mogen!

    Ida

  19. Hej Henrik, bäste broder i Kristus

    Jag som skriver är en annan Henrik från Sverige.Jag är fortfarande en väldigt ung sådan, blott 22 år gammal, men ändå brinnande för missionsprovinsen.

    Jag läste med intresse ditt blogginlägg, och vill gärna dela med mig lite av mina tankar, reflektioner och visioner härifrån.

    Till att börja med vill jag säga att jag till stor del håller med dig på samtliga problemområden du tar upp.Jag och några vänner har diskuterat detta och vi känner många samma sak.

    Evangelisation till de ännu icke nådda är något som vi verkligen inte får tappa bort.Jag skulle önska att man aktivt försöker engagera alla "unga, glada lutheraner" till att göra detta. orsaken till varför det ännu på många ställen saknas kanske ligger lite i att många växt upp i en nationalkyrka där "mission" blivit detsamma som "utlandsmission". Vi får inte vara blinda för att Sverige och Finland idag är missionsfält också, Kristen tro och undervisning är inte något självklart idag som det kanske var förr.

    Missioncentrering är i allra högsta grad något viktigt. Mission är "Kyrkan i rörelse" som någon uttryckt det. Därför ser jag med glädje och förväntningar fram emot de perspektiv som vår nye svenske biskop Roland Gustafsson kommer att föra in.Biskop Roland har själv varit missionär i Kenya och undervisar i missiologi på Församlingsfakuleteten i Göteborg. Som elev på denna utbildning kan jag försäkra att vi fått en missionscentrerad biskop! Han brinner för "kyrkan i rörelse"

    När det gäller prästcentreringen så finns det mycket att säga. Dels att upplevelsen av detta kan ligga i hur man ser på ecclesiologin. Som en god vän sammanfattade det. "en lågkyrklig ecclesiologi tänker sig att kyrkan/församlingen uppstår när kristna människor sluter sig samman för att höra Guds Ord. Då uppstår också behovet av att delegera förkunnelsen och själavården,och en pastor utväljs för att tjäna församlingen med detta. Församlingen står i någon mening över pastorn. Pastorsfunktionen är en delegation från församlingen.
    En högkyrklig ecclesiologi tar sin utgångspunkt i Kristi sändande av apostlarna. De gick ut och predikade och församlingar uppstod, i vilka apostlarna insatte herdar som fortsatte apostlarnas uppdrag: att predika och förvalta sakramenten. Här betonas Kristi kallelse genom kyrkan/Kristi kropp, bekräftat genom det vi kallar "prästvigning"."

    Dock är det fortfarande lika sant att lekmännens roll i församlingen ofta kommer i skymundan. Detta ska vi akta oss för, många gåvor förblir då oanvända.
    Även här ser jag med glädje och förväntningar fram emot vår nya biskops perspektiv. Han är ursprungligen från ett lågkyrkligt sammnhang och jag har själv hört honom säga att han hoppas kunna visa på den rikedom av Guds gåvor som finns bland församlingens lekmän.

    Då min förhoppning är att missionsprovinsen i finland och i Sverige kommer ha mycket utbyte med varandra i kunskap och reflektioner är min tro att detta ska bli något välsignat av Gud.

    Allt gott / Henrik i Sverige

  20. Hej Henrik!

    Jag säger ja och amen till allt du skriver!

    Någon har trott att min avsikt var att litet "kritisera" Lutherstiftelsen. Min avsikt var dock att aktualisera frågeställningar som jag tror att är mycket viktiga.

    Evangelisation och mission är mera än föredrag om mission, det är just "mottagandet" av missionsteologin och viljan att gå ut med evangeliet som är viktigt. Inte så sagt att man inte gör det, men att jag särskilt vill betona det – det finns alltid i början folk som är missnöjda eller svältfödda och det är ju helt legitimt att söka sig till predikstolar och gemenskaper där man får bröd!
    Men viktigt är att inte börja "lita" på det, utan att förverkliga Kristi uppdrag genom att gå omkring och predika evangeliet.
    Ibland hör jag också att gudstjänsten är detsamma som evangelisation – jag förstår tanken men vill gärna se den litet vidare (utan att dock avstå från gudstjänsten).

    Jag tror också att det allmänna prästadömet är oerhört viktigt. Framtidens kyrka, tror jag, finns där man lyckas förena en klar ämbetsteologi med en klar teologi för det allmänna prästadömet. Vi behöver interaktion, samverkan, delat ledarskap, utan att därmed utplåna ämbetet så att "alla mer eller mindre blir präster".

    Jag ville endast lyfta fram den brottning jag kände, med tiotals år av fina upplevelser och stunder inom våra kyrkor (jag har mycket varit i Sverige, särskilt i Blekinge och Skåne).

    Var frimodig och glad! ALla de som tror på Kristus och bevarar hans Ord har mitt stöd.

    I och med att man nu har biskopar har man naturligtvis inför en viss problematik ur kyrkojuridisk synvinkel, men hela denna process måste läsas "kontextuellt": varför har man sett sig tvungen att göra så? Svaret är att biskopar stängt dörren och vägen för de unga med klassisk kristen tro, vattnet upphör inte att rinna om stenar sätts i strömfåran..

    Guds rika välsignelse vill jag önska Dig!

    Henrik

  21. Så vitt jag vet har Missionsprovinsen i Sverige och Finland i vart fall 2 präster i missionstjänst. Det är 3-5% av prästkollegiet och mycket bättre än motsvarande siffror för folkkyrkan.

    Att det sedan är ett antal minst 4-6 stycken till som jag känner till som vid någon tidpunkt har varit ute i missionsfältet innebär det ju att någonstans mellan 9 och 20% har varit direkt aktiva i missionsarbete i utlandet.

    Men visst det vore bra om det var minst 80-90% som missionerade i främmande land.

  22. Bra om det finns några som vill missionera i hednalandet Finland, också. Vi ska inte stirra oss blinda på var evangelisationsarbetet utförs, huvudsaken är att det utförs ett missionerande arbete!
    Om LS vill arbeta för att föra människor här i Finland till personlig tro på Jesus, då har de minsann arbetsfält så det räcker på närmare håll än på andra sidan klotet!
    För övrigt börjar nog läget vara det, att det är vi som skulle behöva missionärer från de forna missionsfälten vid det här laget. Så att man inte därborta skulle behöva ta kontakt hit och särskilt anhålla om att vi skulle skicka kristna människor som missionärer dit…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.