X-factorn

Nya format dyker upp hela tiden. Nu är X-factor Suomi aktuell. Det handlar som känt om framgångsfaktorn, att lyckas, att ha framgång.

En annan X-factor i vår tid är trevlighetsfaktorn. Graden av trevlighet avgör. Man frågar inte vad en person står för, vad han eller hon förkunnar, utan om han är trevlig. Borta blir då alla de udda sanningens vittnen genom kyrkans historia, som säkert varit litet udda och svårsmälta, men som varit trogna sanningen.

Framgång och trevlighet är ju i och för sig goda saker.

Men Jesu X-Factor var en annan. Det var korset, som X-tecknet ofta fått stå för, kanske det kors, som Jesus tar upp, där Han stapplade fram på lidandets väg.

Var och en av oss ville vandra sin egen väg.


Det är så oerhört träffande, som skrivet för vår narcissistiska tid.

Korsets, lidandets och självförnekelsens väg är svår. Men det handlar om ett lidande på Guds väg.

Min egen väg, eller Guds väg.

Där – på Guds vägar – finns välsignelsen.

Henrik

It was all about Miikka..

Ärkebiskopsvalets resultat förvånade en del, andra var inte så förvånade. Jag hörde till de senare.

På något sätt har jag fått intrycket att it was all about Miikka. En del ville ha honom, andra ville inte ha honom. Jag förnekar inte att också Kari Mäkinen har hängivna anhängare, men jag tror att diskussionerna har rört sig mera kring Miikka Ruokanens person. Jag är nästan beredd att påstå att resultatet kunde ha blivit ett annat om Häkkinen och Mäkinen varit “på slutrakan”.

Miikka väcker sympati och antipati, det senare närmast bland dem som är utlämnade åt massmediernas ganska ensidiga rapportering, som ibland tom. blivit svartmålning.

Jag understryker är att detta är en tolkning, och att avsikten inte är att undervärdera Kari Mäkinen som person.

Jag tror i alla fall att detta var ett historiskt val. Det kan dröja länge innan de frågeställningar som Miikka Ruokanen tog upp så starkt betonas i ett ärkebiskopsval, kanske också i ett biskopsval. Här hoppas jag att jag har fel! Och tillfällen att bevisa att jag bedömer detta fel är många. Flera biskopsval är på kommande, redan nu vet vi om två, men flera blir aktuella ganska snart.

Om man ser på valresultatet och sedan beaktar att Luther-stiftelsen kommer att få en egen biskop om någon vecka, kan denna trend förstärkas.

Mycket hänger nog nu på i vilken mån livsrum ges åt konservativa (detta skällsord) kristna. Om dörrren stängs och om ärkebiskop Mäkinen fortsätter den policy som biskop Mäkinen drivit bl.a i Vammala (Sastamala) och Kankaanpää,  så kommer nog polariseringen att bli mycket tydlig. Tyvärr.

När biskop Mäkinen också signalerat dubier inför trosbekännelsen, något som han senare nog hävdade att var ett missförstånd – åtminstone till flera delar – gör nog detta att det finns många kristna inom kyrkan som inte kan följa den nya ärkebiskopen i allt.

Jag tycker i alla fall att den nyvalde ärkebiskopen måste få en rejäl chans. Men jag kan inte förneka att jag är orolig för vart detta valresutat skall leda. Valet har, precis som biskop Mäkinen antytt i sina kommentarer, också blivit en markering för folkkyrkan. Också MTV:s kommentarer fokuserade på det faktum att kyrkfolket kanske inte är så nöjda, men däremot är “folkkyrkofolket” mera till freds.

Men det är i alla fall klart att ingen ärkebiskop eller biskop kan ensam förändra så mycket. Detta skulle givetvis också ha gällt Ruokanen.

Men det är otvivelaktigt svårt för många troende kristna att acceptera Kari Mäkinens syn på välsignelse av partnerskap. Det är inte den sexualetiska frågan som utgör problemet, utan den bakomliggande frågeställningen vad som skall leda kyrkan i besluten.

Jag är nog beredd att säga som prof. Antti Laato, att om detta “nej” i Bibeln blir ett “ja”, finns det inget nej i Biben som inte kan bl ett ja.

Kyrkan får inte tappa bort sitt så säger HERREN.

Detta är den stora oron, och den gäller långt flera och mycket mera än en enskild biskop.

Henrik

Kari Mäkinen ny ärkebiskop

Kari Mäkinen fick 593 röster, Miikka Ruokanen 582.

Nu väntar vi på “taitava sovittelija”, “keskustelija” osv. Jag önskar Kari Mäkinen och Miikka Ruokanen Guds välsignelse och hoppas på en lyhördhet hos alla för Överherdens röst.

Henrik

Tro på jorden?

“Jag säger er: han skall snart nog låta dem få sin rätt. Men Människosonen, skall han finna någon tro här på jorden när han kommer?" Luk. 18:8

Man måste instämma med vår handboks ord i familjegudstjänstformuläret:

Nu är Guds tid.

Han måste hålla i sin Kyrka.

Sak. 4:6: “Icke genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger HERREN Sebaot.”

Detta är bra att minnas just idag.

Henrik

Nöjd och besviken

Ikväll var det direktsänd ärkebiskopspanel med kandidaterna Miikka Ruokanen och Kari Mäkinen.

Kvällens saldo blev tillfredsställelse, nöjd över det som Miikka Ruokanen sade, om också på vissa punkter besviken.

För Kari Mäkinens vidkommande överraskades jag positivt av att få höra honom resonera, han har mera varit ganska tystlåten (närmast i kyrkomötet), men kom nu ut med tydliga och tänkvärda ställningstaganden. Att vi teologiskt inte ser lika i allt är ju en annan femma.

Bra klarade sig för övrigt också Kari Mäkinens fru, som helt ex tempore skulle svara på frågan vad de gör om Mäkinen förlorar (respektive vinner). Mänskligt och sympatiskt.

En besvikelse är det dock att både är så fastlåsta vid “den hårda linjens politik”. Kyrkan skulle nog behöva alla sina medlemmar, de väckelsekristna medlemmarna är ofta starkt engagerade i församlingarna, de bär ansvar, de ber, de ställer upp när det ordnas talkon och de deltar i olika projekt. De präster, som kommer från de olika väckelserörelserna, är hängivna, och fina unga män. Men de tycks vara ett större problem för kyrkan än de som inte kan läsa trosbekännelsen utan “korsade fingrar”. Man får ha vilka åsikter som helst, utom…

Jag vet att jag sagt det förut.

En besvikelse var det också att höra den stora tveksamheten inför Afganistan – jag tycker att Kari Mäkinen så civiltjänsgörare som han (också) är, hade mer vettigt att säga när han underströk att kyrkan skall vara där det är hårt och finns nöd (ungefär så). Prästen är ju inte där för att kriga eller döda, utan för att hjälpa människor som är utsatta och ansatta.

Men Miikka Ruokanens betoning av det andliga, hans genomtänkta svar och goda framställningsförmåga, gör nog intryck. Hans medvetna “kristen – i tiden” är bra.

Det har också varit bra att debatten, särskilt kandidaterna emellan, förblivit saklig. Från andra håll, bl.a från media, har “oversimplifications”, etikettklistrande, förekommit. Och kanske väntar ännu något smutskastande. Det känns bekant för övrigt.

Jag delar inte Ruokanens syn i allt, men har meddelat att jag stöder honom. Han kan samla olika personer och han har en vilja att lyssna. Hoppas att det gäller efter ett framgångsrikt val också.

Jag delar inte heller Mäkinens syn och sörjer över att han drivit en ganska hård linje mot vissa bröder, men jag måste också ge ett erkännande för flera goda och genomtänkta yttranden. Han är nog en tänkare, och en person med många fler strängar på sin lyra än vad många vet.

Det jag väntar av en (ärke)biskop är främst att han skall vara en herde, att han ska lyssna till Överherden och samtidigt till människor. Han behöver mycket förbön och nåd, för att kunna ha ryggrad i en situation när det är politiskt inkorrekt att vara kristen.

Det är ingen avundsvärd uppgift som väntar den som blir ärkebiskop. Luther uttrycker det färgstarkt: en biskop skall vara alla själars försvarare mot Satan.

Det kan han bara göra om han är iklädd “Guds vapenrustning” (Ef. 6), där finns ju allt tro, beredvillighet, bön, Ordet…

Det enda sättet att samla, vilket är en biskops första uppgift, är att förkunna Guds Ord.

När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan flyr bort från honom, därför att de inte känner igen främlingars röst." Joh. 10:4,5

..fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.

Den Rösten väntar vi på också efter ärkebiskopsvalet.

Henrik

Broder Jakob

Jag har ibland känt en maning att kontakta för mig helt okända personer. Ännu oftare har jag fått vissa människor på min bönelista, ofta utan att själv har fattat sammanhanget.
Det kan komma plötsligt över mig, människor som jag läser om, eller möter i TV, eller som jag hör om.
Jag har fått så mycket uppmuntran och bekräftelser på att Herren är i detta, också under de senaste dagarna.

Jag gläds över tonen i Klaus Härös film (som alla måste se!). Pastor Jakob hade stilla vuxit till ett slags hjälte, en blind, osjälvisk pastor, som lever för att hjälpa, genom att be för sina medmänniskor. Men Klaus Härö låter honom bli avklädd sina hjältekläder, han blir mindre och svagare och på ett sätt obetdligare än man tidigare trott. (Du måste ha sett filmen för att förstå vad jag nu skriver).

När “broder Jakob”, mera känd för de flesta finländare som pastor Jakob, han som fick post, i slutet av filmen låter förstå att han nu fattar att han inte fanns till för att be för alla dem som skrev till honom om sin nöd och sina bekymmer, utan att de fanns till för honom, pastor Jakob, som hade fått dessa nödställda människor som gåva av Gud, då förstår jag mycket som jag inte tidigare förstod.

Det var inte de som behövde honom, det var han, pastor Jakob, som behövde dem!

Jag tror att många präster och många andra kristna känner igen sig. Det är därför vi är präster. Gud har nog alternativ. Men varje människa, som Han låter oss komma i kontakt med, är en Guds gåva till oss.

Vilket starkt evangelium!

Broder Jakob!

Henrik

Så säger HERREN eller säger HERREN så?

De senaste decennierna har kyrkan präglats av en teologisk oenighet som växer i styrka.

De flesta frågor som utreds slutar på samma sätt: det finns olika uppfattningar inom vår kyrka, vi måste leva med detta faktum. Den enda vi är eniga om är att vi är oeniga i de flesta teologiska frågor. Förr var man ense om “centrum” i teologin, Jesu person och verk, nu är man oense också om det.

När jag häromkvällen satt och lyssnade till en av centralgestalterna inom exegetiken, emeritusprofessorn Heikki Räisänen, konstaterar jag att det inte är någon tillfällighet att han varit prästutbildare i 40 år. Hans syn på Bibeln, på Credot osv har haft genomslagskraft.

Nu är vi här.

Ibland undrar jag hur det går att få ihop två verkligheter, om det nu är två verkligheter: en motstridigt dokument, där också bilden av Jesus är mycket kontroversiell och å andra sidan den bok som har förvandlat miljoner människors liv, gett dem nytt hopp.. Hur går det ihop?

Prof. Räisänen är en intelligent och skicklig teolog, det kan knappast någon förneka. Men hans stundom “nihilistiska” teologi, hans stora frågetecken inför kyrkans Credo (trosbekännelserna), gjorde på mig ett vemodigt intryck. För det handlar nog inte om “nödvändiga slutsatser”, utan om “tro mot tro”.

Nu kan ju argumenten bemötas på många olika plan. Prof. Räisänens nya bok om Nya testamentets teologi kommer sannolikt att utges också på finska (originalspråket är engelska). Diskussionerna fortsätter säkert.

Men min enkla fråga blir denna:

Hur kan detta polyfona dokument, som innehåller motstridigheter och oförenliga uppfattningar om också helt centrala frågeställningar, ha en genomslagskraft och “tända människor” för Kristus? Hur kan människor, som ligger för döden, finna tröst och höra Guds tilltal i detta Ord?

Nu lever vi i en tid när kyrkan har mycket svårt, för att inte säga omöjligt, att våga säga så säger HERREN. Det sker numera nästan enbart i samband med textläsning. I utläggningar och utlåtanden finns mycket mera av “säger Herren så?” eller kanske dess gamla formulering “skulle då Gud ha sagt?”

Det som ännu för några decennier sedan skulle ha tett sig omöjligt att förneka, är idag allmänt accepterat.

Bibelförklaringen ger idag mera inryck av att vara bibelbortförklaring.

Vi har nu i några år diskuterat etiska frågor, bla. sexualetik. Snart följs de etiska frågorna (om liv och död, om människans rätt att bestämma över sitt eget liv och andras liv) av dogmatiska frågor: är Jesus den enda vägen till Gud? Har vi som kristna rätt att bedriva missionsarbete bland andra trosbekännare? Finns det något helvete att frälsas från? Finns det något evigt liv att få del av?

Jag ser inte credot som en prestation, utan som en presentation. Det är när vi hör det budskap, som kyrkans Credo är en sammanfattning av, som tron tänds.

Den Helige Ande är ingen skeptiker, sade Martin Luther.

Andens bekännelse är: så säger Herren.

Hör vi den rösten idag?

Paulus kunde till och med säga till Agrippa: “Tror du på profeterna, konung Agrippa? Jag vet att du tror." Apg. 26:27

Och han säger själv: “Men det bekänner jag för dig att jag enligt ’den vägen’ som de kallar för en sekt, tjänar mina fäders Gud på det sättet att jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna. Och jag har samma hopp till Gud som de, att både rättfärdiga och orättfärdiga skall uppstå en gång.” Apg. 24:14,15.

“Tror du? Jag vet att du tror.” “Jag tror på allt som är skrivet i lagen och hos profeterna”.

Och aposteln säger: “Men såsom det är skrivet: "Jag tror, därför talar jag ock", så tro också vi, eftersom vi hava samma trons Ande; därför tala vi ock” 2 Kor. 4:13.

Henrik