Igår publicerade Kotimaa på sin hemsida en nyhet angående Helsingfors kyrkliga samfällighets planer inför fördelningen av missionsanslag försöka utreda var de olika missionsorganisationerna står i aktuella frågor. Främst gäller detta naturligtvis inställningen till kvinnliga präster, om respektive organisation samarbetar fullt ut i alla sammanhang.
Jag finner utvecklingen i högsta grad oroväckande.
Om det hade gällt en anhållan om medel för ett seminarium om ämbetsfrågan, och man hade befarat att uppläggningen inte hade varit sådan man önskat, kunde man ändå förstå logiken. Men nu handlar det om kyrkans huvuduppdrag, att sprida evangeliet om Kristus, att utöva barmhärtighetstjänst (diakoni) och undervisa mm. I denna verksamhet är det ju inte ämbetsfrågan som förkunnas.
Som medlem av samfälligheten finner jag Gemensamma kyrkorådets planer orättfärdiga. De motsvarar inte medlemmarnas åsikter eftersom samtliga organisationer har stöd i samfälligheten, de konservativaste tom på flera håll ett växande stöd. GKr:s medlemmar får inte behandla kyrkans pengar som sina egna.
Samtidigt konstaterar jag att den linje som nu vuxit fram sedan biskopsmötets direktiv visar sig vara i högsta grad kontraproduktiv. Den har lett till ett ökat antal konfrontationer, personliga tragedier och konflikter. Ingen behöver säga åt mig att det inte går att ordna en församlings verksamhet så att olika åsikter kan rymmas – också sådana som man själv inte bejakar.
Jag menar att vi absolut måste finna en ny väg, med respekt och kärlek. När jag lyssnar till olika kyrkliga deklarationer, sagda med eller utan biskoplig pondus, i broschyrer, i TV-snuttar, i intervjuar osv finner jag dessa högst selektiva. De talar så vacker om allas frihet, om åsiktsfrihet, om respekt för varje människa. Men det gäller ju inte i kyrkan. Det är inte orden i sig som nödvändigtvis är orätta, det är andan som är fel.
Kyrkans förföljelse av åsiktsminoriteter, parad med att man blundar för de verkligt stora förnekelserna av trosfrågan, kommer att bli kyrkans öde ännu. Om vi, skriver vi, inte kan sluta käbbla och finna nya vägar, kommer vi att smulas sönder av detta och många kommer att strunta i kyrkan. Vi är en effektiv antireklam för vårt budskap.
Jag har försökt tänka och be över denna fråga. Tillsvidare har jag inte funnit något annat svar än att låta kristna människor, inklusive präster, på denna punkt följa sitt samvete – helt i enlighet med kyrkans beslut år 1986 som också följdes av en kläm, som känt. Det är inget ideal, men jag tycker det är den minst onda lösningen. Den som inte vill höra en på en konservativ präst kan välja en annan gudstjänst, eller be om en annan präst till förrättningar.
En ljuspunkt finner jag i khde Aino Vestis inbjudan till kaplan Jari Rankinen att medverka vid virsiseurat (psalmkvällar) i Masku prästgård. Hoppas jag får vara med, om den kan förverkligas för Jari Rankinens del – Jari kommer att resa till Afganistan, men skall enligt planerna vara hemma någon vecka ibland.
Det är inte en så stor samling, antar jag. Men den är så principiellt riktig och viktig. Den är en moteld till den splittringens och förföljelsens eld som tänts.
Den är inte ett uttryck för ”svar på alla frågor”. Den är ett uttryck för en välvilja, till acceptans, till att bejaka det större och det förenande, i stället för en selektiv rättskänsla, som kanske inte ens är en rättskänsla, men som i alla fall utväljer småfrågor, och låter dessa få oproportionerligt stora konsekvenser. Hur skall t.ex. församlingarnas missionsavtal med organisationerna kunna hålla i detta perspektiv? Skall organisationer som drabbas kalla hem missionärer och lägga ner missionsarbete på grund av dessa beslut? Förpliktigar inte det att det handlar om kyrkans missionsorganisationer till något? (SLEY har för övrigt också en kvinnlig präst i missionsarbete i Japan).
Ute i missionsarbetet finns många barnfamiljer, många ensamstående kvinnor osv. Vem vill man egentligen gå åt?
Jag ser det som vars och ens rätt att i ämbetsfrågan stå för och argumentera för sin övertygelse. Men detta måste ske kristligt och värdigt. Jag hoppas att såväl beslutsfattare i olika kyrkliga organ som församlingsmedlemmar skall orka bevara sin saklighet i denna mycket upprivande tid.
Henrik Perret