Någon har undrat om jag nu inför biskopsvalet har ändrat åsikt i ämbetsfrågan.
Svaret är nej.
Men jag har mer och mer kommit till det att den onde lurar oss att fastna i en enda fråga, och jag tror att om vi vill ha en framtid i kyrkan så måste vi söka vägar tillsammans överallt och alltid där det går.
Jag har hela tiden försökt säga att ämbetsfrågan inte är mitt livs fråga. Jag har också sagt att jag inte kräver att andra skall vara bundna av mitt samvete. Vi har alla uppdraget att lyssna till Guds Ord och försöka leva därefter. Jag har under många år gjort det med bönen i Ps. 119: om din tjänare far vilse, så uppsök honom som ett förlorat får.
Jag tror också på fullständig ärlighet och öppenhet. Jag har inget behov att riva i denna fråga, jag försöker leva enligt min övertygelse och väntar att andra lever enligt sin övertygelse. Jag tror inte att vi kommer längre nu. Frågorna och uppfattningarna finns ju där, så det är lika bra att tala öppet.
Jag ifrågasätter inte det juridiskt riktiga i beslutet från år 1986. Jag förstår att en kristen kvinna eller en man med kallelse till Guds rikes arbete tar emot den kallelse som kyrkan ger.
Nu är frågan om vi vill leva tillsammans i samma kyrka. Alternativet som jag ser det är splittring. Och det tycker jag inte är något bättre alternativ. Jag tror att det kan innebära att vi till vissa delar “sitter innanför samma kyrkoväggar på olika platser”. Samtidigt tror jag faktiskt att bara en frihet att verka enligt sin tro skapar förutsättningar för en djupare enhet.
Jag tror inte på rättegångslinjen. Jag tror inte på att anmäla sin broder eller syster. Vi kan redan nu – oberoende av de rättsfall vi har bakom oss – välja en annan väg. Och den skall vi välja!
Samtidigt betyder detta i klartext att jag inte heller försöker utnyttja min position (vad den än är eller blir) till att sätta krokben för andra. Om och när vi har ett beslut, som en del är glada över, andra kan leva med, och några har svårt att förstå, ser jag som enda möjlighet att vi tillsammans försöker ge varandra möjligheter. Vem tar skada av det? Vem blir förhindrad att predika Guds Ord?
Detta betyder inte – och här tror jag många i olika åsiktsgrupper är ense – att “anything goes”. Det betyder alltså att det finns teologiska skäl som jag anser att väger tungt och andra som väger mindre tungt.
Men när frågan igen kommer upp och någon vill öppna diskussionen på nytt med – som han och andra kanske upplever – nya infallsvinklar, tycker många av oss att det är kejsarens nya kläder, det är att säga samma saker med litet andra ord. Och när jag, eller någon annan, försöker bemöta det upplever de andra att jag inte har något nytt att komma med, det är samma argumentation, möjligen med något nytt ord.
Därför tror jag att vi inte i detta skede lyckas övertyga varann och att vi måste hitta en annan väg, där vi kan leva enligt vår övertygelse. Jag tror att vi kan sätta oss ner, inte med frågan ”hur har du tänkt lösa detta?” utan med frågan hur ska vi lösa detta, hur ska vi hitta vägar vidare som alla kan leva med?
Jag vill vara riktigt ärlig. Jag tror att det med tiden skall visa sig vad som har Guds välsignelse med sig och vad som har fört in på “en olycksväg” (Ps. 139). Jag anbefaller hela frågeställningen åt Herren. Jag vill inte bli eller vara någon människas stötesten, men jag vill försöka hålla fast vid Guds Ord. Det vill andra också göra och där vi ser olika på vad det innebär, kan det bli litet olika lösningar ibland.
Jag har förr föreställt mig att de olika åsiktsgrupperna är som cirklar som har ett streck mellan sig. Det är konfrontation, de olika lägrens cirklar. Mer och mer har jag börjat tänka – efter att ha mött kvinnliga präster med en klar Kristusbekännelse och en fin teologi – att det handlar om koncentriska cirklar, eller om cirklar som nästan sammanfaller, där vi har mycket eller det mesta gemensamt, fast vi ser olika i någon fråga.
Och jag har mött manliga präster vars teologi känns mycket långt från det som jag uppfattar som nytestamentlig kristendom – nu talar jag inte ens om mindre frågor, utan t.ex. om frälsningsfrågan och om kristologin.
Nu vet jag inte om den linje jag försöker tala för får stöd. Jag möter överallt en annan linje, nämligen den att man vill tvinga folk att också när det gäller trosutövning handla mot sin övertygelse, eller då vika undan och försvinna. Det har lett till att många av oss inte kan bli kyrkoherdar eller kaplaner, eller ens prästvigda. Jag tror inte att någon förlorar på en större öppenhet här; vi är tjänare, och var och en som bekänner Kristus behövs nu! Vi står inför ett uppenbart hot att förlora många sådana unga som skulle vilja verka som präster, men som börjar se sig om efter andra lösningar. Vill vi verkligen det? Från vem är det bort om också de får rum?
Jag tror alltså att det finns en annan väg. Låt oss inte göra det om intet som tidigare generationer av kristna har byggt upp.
Jag har skrivit om ämbetsfrågan. Den är enligt min mening litet speciell, därför att vi har ett beslut och det är i kraft. Innanför det beslutet ryms den grupp av kristna inom kyrkan, lekmän och präster, som har en traditionell (låt inte benämningen stöta dig) syn. Vi kan lösa de frågor som dyker upp, om vi gör det tillsammans.
Vad välsignelse av samkönade par och eventuella kommande vigslar beträffar (det ska jag återkomma till mera detaljerat) har kyrkan inte fattat något sådant beslut och kan enligt min mening inte göra det.
Det måste ha betydelse för kyrkan vad som står i Bibeln och vad som inte står där.
Vi är av olika mening i ämbetsfrågan. En del tycker att Bibeln är litet oklar på den punkten, andra att Biben är helt klar.
Men vi kan knappast säga att Bibeln är otydlig när det gäller den andra stora frågan. Där handlar det mera om vi vill följa Ordet trots tidsandan, eller om vi vill välja en politiskt korrekt väg.
Nu står vi inför stora och viktiga avgöranden. Låt oss be till Herren, samtala med varandra och studera Ordet.
Jag hoppas jag inte är den enda som vill att vi skall försöka hålla ihop (det är jag säkert inte), jag menar också om och när det ibland är litet svårt, på olika sätt svårt för olika människor.
Henrik