Den namnlista som jag tidigare hänvisat till (www.rakentaviaratkaisuja.fi) har när detta skrivs undertecknats av ca 4000 personer. Bl.a undertecknarna finns glädjande nog åtminstone två kvinnliga präster.

En av dem, kyrkoherden i Masku församling, Aino Vest, skrev följande ord till mig (när jag tackade henne för att hon ville underteckna namnlistan/vädjan till biskoparna):

“Sydämeni suree tätä haavaa äitikirkossamme. Yhteinen nöyrtyminen ja
parannuksenteko Kristuksen ristin juurella on vaikeaa, kun syntisiä olemme
kaikki. Taivaassa löytänemme sen kaivatun yhteyden ja ymmärrämme oikein ne sanat ja ajatukset, jotka nyt jäävät käsittämättöminä välillemme.”

I fri översättning för dem som har svårt med finskan: Mitt hjärta sörjer över detta sår i moderkyrkan. Det är svårt att tillsammans ödmjuka sig och göra bättring vid Kristi kors, när vi alla är syndare. I himlen skall vi väl finna den efterlängtade gemenskapen och rätt förstå de ord och tankar som ni förblir obegripliga mellan oss.

När man läser skrivelsen, ser man att den inte är någon kompromiss. Den är realistisk, den utgår, såvitt jag kan se, från två grundläggande iakttagelser:
1. Det finns två uppfattningar om kyrkans prästämbete inom vår kyrka, och
2. Det måste finnas en annan väg framåt än konfrontationens väg.

Viljan att inte låta kvinnligt/manligt utgöra en kyrkoskiljande fråga delas av många. Det betyder inte att någondera åsiktsgruppen skulle göra avkall på sin övertygelse.

Min fråga har varit, och är säger jag ärligt, om ämbetsfrågan är en separat fråga, eller om det är ”olika stationer längs samma järnvägsspår.”
Tiden skall säkert utvisa det. Ett framsteg är en förnimmelse av att det inom båda grupperna finns människor som förstår att sorgen över såret i kyrkan är gemensam.

I längden blir det säkert ohållbart med två läror om samma sak. Men i ett övergångsskede kan detta ge oss alla tid till eftertanke, studium och bön. Kanske skall enheten växa och fördjupas genom större andlig insikt.
Och under tiden göra som uppropet uppmanar: söka överträffa varandra i inbördes hedersbevisning.

Henrik