Vid ordinationen skall den som vigs till prästämbetet avge följande prästlöfte:

”Jag N.N. lovar inför Gud den allvetande, att jag vid utövandet av prästämbetet, som jag nu står redo att motta, vill hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot. Jag vill även rätt förkunna Guds ord och förvalta de heliga sakramenten enligt Kristi instiftelse. Jag vill efterleva kyrkans lag och ordning samt villigt tjäna församlingen och ordets åhörare. Allt detta vill jag efterkomma så att jag kan svara därför inför Gud och människor. Härtill förhjälpe mig Gud.”

När jag idag av förekommen anledning såg på prästlöftet (jag är så gammal att jag avlade prästeden vid min ordination) konstaterar jag att ett modernt ämne saknas i prästlöftet:

”Jag lovar dock att ändra uppfattning i vilken fråga det vara må, om kyrkan ändrar sin lära eller sin inställning till något som jag tidigare uppfattade som biblisk kristendom.”

Till formen kan det ovanstående kännas litet ironiskt, men sakligt sett är det inte det. Det är tvärtom djupaste allvar.

Prästeden eller -löftet är inte en trohetsed mot kyrkan, utan principiellt ett löfte att hålla sig till kyrkans bekännelse, primärt Bibeln och i andra hand kyrkans bekännelseskrifter.

Den är inte en trohetsed mot någon biskop, även om jag gärna vill respektera och lyda mina förmän och förvalta prästämbetet i enlighet med kyrkans lag och ordning.

Men det finns en gräns, som också binder biskopen. ”…hålla mig till Guds heliga ord och den evangelisk-lutherska kyrkans därpå grundade bekännelse. Jag skall inte offentligt förkunna eller utsprida eller hemligt främja eller hylla läror som strider däremot.”

Nu står vår kyrka inför en mycket stor splittring. I olika sammanhang har denna splittring ”degraderats” till att gälla Lutherstiftelsen, missionsstiftet eller något sådant. Många har uttryckt en förhoppning om att Lutherstiftelsen skall lämna kyrkan och bilda en egen kyrka.

Jag tror inte de kommer att göra det, åtminstone inte i detta skede.

Men det är många fler som är djupt oroade över de uttalanden, och den brist på klar vägledning, som vår kyrkas ledning i olika sammanhang gett utryck för.

Nu efterlyser vi klara besked, på vår kyrkas trosgrund baserade ställningstaganden.

Det blir en orimlig situation om kyrkan ändrar uppfattning i olika frågor och sedan konstaterar att vi måste lära oss att leva med olika uppfattningar. Och att vi alla har ansvar för kyrkans enhet.

Vi måste hålla fast vid vår bekännelse.

Det har vi präster (och biskopar) förbundit oss till genom prästlöftet (eller prästeden).

När jag ser på vad det blev av prästlöftet, måste jag med sorg, skam och bävan säga, att ”det bidde ingenting.” Skulle jag vara tvungen att predika endast det som jag har kunnat hålla, fanns det inte mycket kvar att säga.

”En människa kan falla i vattnet, men inte leva i vattnet.”  Adressen är nådens tron, för varje präst och biskop med förresten, ”för att få barmhärtighet och finna nåd till hjälp i rätt tid” (Hebr. 4:16).

Henrik