Man kan märka en utveckling i olika frågor och ideologier. Detta gäller också kyrkans hantering av svåra och känsliga frågor.
- Först vill vi bara vara en accepterad minoritet: vi ber om rätt, om livsutrymme.
- Sen vill vi vara jämställda, likvärdiga. Samma rättigheter som Ni (så länge vi är i minoritet)
- Sen blir vi i majoritet och inför det garanterar vi er rätt till att ha er åsikt, också om ni är i minoritet.
- Sen blir det begränsningar för minoriteten: ni får visserligen ha er åsikt fortfarande, men i offentliga sammanhang gäller bara en åsikt, dvs vår.
- Sen måste Ni tänka som vi, annars…
- Sen kommer åtgärderna, avkragningar, utestängning osv.
- Vad kommer sen?
När man ser på utvecklingen i Svenska kyrkan och i vår Evangelisk-lutherska kyrka i Finland, påstår jag att man tydligt ser dessa skeden.
Jag läste nyligen vad en dansk vän, Flemming Kofod-Svendsen, tidigare generalsekreterare för den danska ”studentmissionen” (KFS), minister för KD i två regeringar, församlingspräst i Birkeröd, sagt i en intervju. Han konstaterade att situationen i Danmark skiljer sig från den i Sverige, mycket tack vare Grundtvig. Där har man en större frihet och respekt för övertygelse inom den danska folkyrkan, bl.a genom inrättandet av s.k. valgmenigheder (församlingar där församlingen har rätt att kalla sin egen präst), men även genom en mera generös inställning till präster med ”gammaltroende” bibelsyn.
Man kan diskutera om det är något ideal. Frågan är om det dock är en linje som ger betänketid åt olika parter. ”Av frukten känner man trädet” är en princip som ibland kräver tid, även om många ”frukter” redan är ganska uppenbara.
Vi i Finland har en situation som är mycket lik den svenska.
Ämbetsfrågan har varit en svår fråga. Den har varit frustrerande och tärt på allas krafter. Jag som var med om beslutet – hur jag röstade vet alla som bör veta det – minns hur diskussionerna gick före beslutet. Jag minns också körreglerna, där vi i arbetsgruppen under biskop Olavi Rimpiläinens ledning försökte finna lösningar i en i och för sig omöjlig teologisk situation (att en kristen kyrka är delad i sin lära). Nu visar det sig, tycker jag, att det inte bara är frågan om kvinnliga präster som är föremål för diskussion, utan att hela frågan om prästämbetet är ifrågasatt på många håll. Det verkar som om diskussionerna rör sig på linjen utbildning – lämplighet – rättighet, med en individuell trend på att få förverkliga sig själv. Därför har vi också flera 50-60 åringar som blir präster.
Dem som Gud har kallat, oberoende av ålder, är inte föremål för mina frågeställningar. Om och när Gud kallar, vem är jag att jag har något att invända!!
Den andra frågan, som nu förbereds och väller in i samhälle och kyrka, är äktenskapet. Jag tror verkligen att ovannämnda, ganska karrikerade, men sanna teckningar av olika skeden, kommer att gälla också denna fråga. Först är det otänkbart (för många ett passerat stadium), sen är det tänkbart för en minoritet (det gäller ju inte oss alla, utan bara en liten grupp), sen kommer kraven på jämställdhet och lika rättigheter. Och så övergår det i att man inte får tänka annorlunda (offentligt, nog privat) till en åtstramning.
Vi får se hur det går. Hoppas jag har fel.
Men jag tycker absolut att våra biskopar nu skall ta lärdom av detta, om man inte inom en överkomlig framtid ska riskera att många ”väckelsekristna” söker sig nya sammanhang. Nu borde kyrkan öppna för ”valgmenigheder” (personförsamlingar el dyl) och ge rum åt sådana som inte vill bråka, men som har en övertygelse, en tro med mycket gamla rötter!
Ett reservat, eller hur man vill tänka, är ju bara en tillfällig lösning. Men kanske det under den perioden kan ske något nytt, genom att Gud själv griper in och förbarmar sig över oss alla.
Henrik