År 2003 skrev jag (ang diskussionen med John Vikström):

Någon varningsklocka ringer i mig om vi vid studiet av Pauli brev (som ju skrev ”här är inte träl eller fri, jude eller grek, man och kvinna…”) kommer till att Paulus varit djupt splittrad, å ena sidan ”progressiv” och modern, å andra sidan fast rotad i manssamhället.

Samma diskussion kunde föras angående Ef. 5:18, kap. till slut. Har vi verkligen förstått det rätt om vi menar (som John Vikström förefaller att hävda) att bl.a. Ef. 5:21 binder oss vid en förlegad patriarkalisk struktur i politisk mening?

I verserna 18-20 är Paulus pålitlig och ”still going strong”, men i slutet av kapitlet ”förfaller” då Paulus till att bli ”ett barn av sin tid”?

Finns risken att vi har missförstått Paulus? Just den Paulus som sade här är icke jude eller grek, träl eller fri, man och kvinna…

I dagens diskussioner citeras ofta skapelseorden: Gud skapade människan till sin avbild. Men därefter sätter man punkt. Man vill inte höra talas om ”till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem.” Det blir borta.

En finsk präst från Tfors sade nyligen till mig att ”minun ongelmani ei ole naisen alistaminen vaan naisen ylistäminen”.
Han konstaterade att många kvinnor inte vill bli uppskattade som kvinnor, utan som människor.

Alternativet är ju båda två! Både som kvinna och som människa. Både som man och som människa.

Finns här en inbyggd rädsla för att ”uppskattningen” som kvinna skall innehålla nedvärdering, avgränsning, begränsning? Har feminismen drivit människan bort från hennes rötter? Varför kan man inte erkänna att kvinnligt och manligt ledarskap kan skilja sig från varann, att det finns något som kan påverkar könroller, ageranden osv? Varför skulle det manliga vara en norm? Eller det kvinnliga? I tillägg till all detta finns naturligtvis det invividuella.

Men varje människa är en man eller en kvinna. Och det är väl ngt vi kan erkänna och skall försöka förverkliga?

Men att påstå att vår kvinnosyn är olika, det vill jag ha dokumenterat.

Finns det något förbundet med skapelsen som uttrycks med det som Paulus säger i slutet av Ef. 5? Något som inte är förtryck, något som också intuitivt bekräftas av människors sätt att leva?

Hur kan kristna människor vara upprörda över Paulus? Aposteln som förmedlat rättfärdiggörelse genom tro, dopteologin, nattvardsteologin, läran om kyrkan som Kristi kropp, nådegåvorna, förnyelsen osv osv. Allt av Jesus, såsom Kristi Jesu apostel.

Har vi skäl att se över konceptet ”apostel”, Paulus, Jesus och Paulus osv?

Och har vi sakliga skäl att tro att vi kan vara den objektiva instans som dömer rätt i matchen Paulus patriarkalisten – Paulus Herrens apostel. Är han inte själv – i sina etxter – till större hjälp i tolkningen?

Att kristna människor i varje tid varit tidsbundna, som alla människor, är ju en annan sak. Men kan man med fog hävda att Paulus binder oss till en samhällsmodell, se, det är det jag har svårt att tro.

Några funderingar i en diskussion ”som är avslutad”.

Henrik