Igår fick jag ta del av Domkapitlets i St. Michels utåltande om biskop Heikkas arbetsgrupps rapport. Det alarmerande är att man skärper tonen ytterligare och skriver något vars laglighet jag ifrågasätter, nämligen att arbetsgivaren kan förpliktiga en arbetstagare att utföra uppgifter som strider mot arbetstagaren övertygelse! Läs gärna dagens Hbl och Tor Wiks utmärkta insändare! Där finns bl.a. en hänvisning till regeringens framställning av grundlagen. Den syn som kommer till utrryck där är densamma som bl.a. lagutskottet (riksdagens) sagt om arbetsarrangemang där man skall försöka undvika konflikter genom arrangemang som inte behöver leda till provokationer. Något annat än sådant som hörs inom kyrkn!

Det är föga smickrande för ett trossamfund att producera sådan text, när det, låt oss säga det ännu en gång, handlar om en trostolkning som majoriteten av kristenheten har omfattat, och dessutom vår kyrka gett legitimitet.

Såhär skriver domkapitlet i St. Michel:

Lisäksi tuomiokapituli ehdottaa seuraavia sanamuotokorjauksia sivulle 61: ”Työnantaja voi velvoittaa naispappeuteen torjuvasti suhtautuvan kirkon työntekijän työtehtäviin, jotka voivat olla henkilön oman vakaumuksen vastaisia” ja ”Työtoveri ei voi kieltäytyä yhteistyöstä tai pyrkiä välttämään sitä työtoverinsa vakaumuksen tähden.”

Övers. Dessutom föreslår domkapitlet följande rättelser i formuleringarna, sid. 61: ”Arbetsgivaren kan förpliktiga en kyrklig arbetstagare som förhåller sig avvisande till (ordningen) med kvinnliga präster att utföra arbetsuppgifter som kan vara i strid med arbetstagarens egen övertygelse” och ”En kollega (arbetskamrat) kan inte vägra samarbete eller försöka undvika det på grund av sin kollegas övertygelse.”

Detta är förfärlig text. Mot detta måste varje kristen reagera!

Men vilket eller vilka är alternativet (-n)?

1. Det är alltmera uppenbart att majoriteten av biskoparna och en stor del av de som företräder majoritetens ståndpunkt skulle vilja att de med traditionell uppfattning skall tvingas lämna kyrkan eller arbeta med ont samvete. Det är ju detta som skulle vara följden, om man säger i klartext att någon skall TVINGAS till samarbete, också till sådant som strider mot vederbörandes övertygelse.

2. Det finns en – som jag tror – växande skara av präster och teologer, inklusive teologie studeranden, som tycker att det är meningslöst att längre strida mot en övermäktig front. I första skedet innebär det att man ”flyr in” i föreningar och gudstjänstgemenskaper, som biskoparna inte kommer åt. I följande skede kommer det att leda till att man ifrågasätter det meningsfulla i att betala kyrkoskatt åt en kyrka som med önskvärd tydlighet vill bli av med en.

3. Finns det något annat alternativ? Jag tror att det också finns en växande skara av människor som tycker att kvinnoprästfrågan är fel fråga att låta kyrkan splittras. Vi skulle ha råd att ge varandra friheter i det som handlar om övertygelser som utgår från olika förståelser av Guds heliga ord. Detta får då inte innebära att någon tvingas agera mot sitt samvete, mot sitt av Guds ord bundna samvete. Avsikten med detta skulle vara att ge tid till att komma till en större enhet i denna fråga utifrån principen ”av frukten känner man trädet”.

Denna tredje punkt är min ståndpunkt. Inte så att jag har teologisk ”tro” på beslutet, men att jag vill vara realist och dessutom tycker att TVÅNG är fel sätt att lösa konflikter inom kyrkan. I dagens läge är hela samtalet i för hög grad enbart ett samtal mellan teologer.

Jag har ännu inte sett Borgå domkapitels utlåtande, men enligt hörsägen är det kritiskt till Heikkas arbetsgrupps förslag som sådana. I såfall är det mycket glädjande, och en fin signal i denna svåra situation.

Jag är övertygad om att det är den onde som nu vill ta kyrkan i sina käftar, och få oss i luven på varann!
Jag tror säkert att alla situationer som kan tänkas uppkomma kan hanteras, om bara vilja finns. Vi har säkert den kreativitet och ”uppfinningsförmåga” som behövs för att finna lösningar som kan upplevas rättvisa och rimliga av personer med olika åsikter. Den stora frågan är dock: VILL VI DET?

Lösningen med att växa tillsammans, innebär på olika sätt ett undantagstillstånd. Hur vi än tänker nu, har vi problem med en grupp människor som har svårt att glädja sig över förslagen till lösning.

Jag är medveten om att situationen inte är optimal. Men jag har mycket funderat över Jesu liknelse i Matt. 13:24 ff:

En annan liknelse framställde han för dem: ”Himmelriket är likt en man som sådde god säd i sin åker. 25 Men då folket sov, kom hans ovän och sådde ogräs mitt ibland vetet och gick sedan sin väg. 26 När nu säden sköt upp och gick i ax, visade sig också ogräset. 27 Då gick tjänarna till sin herre och sade: Herre, visst sådde du god säd i din åker? Varifrån har då ogräset kommit? 28 Han svarade: En ovän har gjort det. Tjänarna frågade honom: Vill du att vi skall gå och samla ihop det? 29 Nej, svarade han, om ni rensar bort ogräset, kan ni på samma gång rycka upp vetet. 30 Låt båda växa tillsammans fram till skörden. Och när skördetiden är inne, skall jag säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge.”

Nu ska ingen tro att jag menar att det jag sår är vete, och det min meningsmotståndare sår är ogräs! Det är inte så jag vill tillämpa Jesu ord. Utan jag tänker såhär: Om vi inom kyrkan är oense om vad som är vete och vad som är ogräs, låt då skördens Herre själv visa vad Han välsignar. Då blir snarare frågan: vad i det jag sår är vete, och vad är ogräs?

Vi skall akta oss för att skada Guds verk och som gamla översättningen (1917) översätter Gamaliels råd i (Apg. 5) akta oss så att vi inte ”befinnas stridande mot Gud själv”.

Jag tycker att vi måste utgå från att ge varandra livsrum, om vi inte vill, att kyrkan skall spricka. Då betyder det också helt andra signaler än de toner som Domkapitlet i St. Michel för fram.

Henrik