Den 22-29 juni 2008 samlades nästan 1200 präster och lekmän och nästan 300 biskopar till ett stort möte i Jerusalem. Det var bl.a afrikanska biskopar (i Kenya och Uganda) som kallade samman till en konferens, som man hoppas skall bli en gemenskap. En av dem sade att det inte är något för ögonblicket (moment), utan en rörelse (movement).

Detta måste vara ett hårt slag mot ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, som i dokumentet ”av historiska orsaker” erkänns vara en auktoritet, men han är inte, och inte den kyrka han representerar heller, en sådan auktoritet som den framtida utvecklingen nödvändigtvis skall låta sig styras av.

I texten skymtar de frågor som också i vår kyrka – liksom i kyrkor världen runt – har varit kritiska och föremål för diskussion. Ämbetsfrågan (i anglikanska kyrkan är särskilt frågan om kvinnliga biskopar aktuell), äktenskapet (dokumentet undviker ordet homosexualitet och säger i stället ”mellan en man och en kvinna”), samt inte minst Bibeln och bekännelsen och dess klassiska tolkningar. Särskilt betonas Jesu Kristi unika ställning som mänsklighetens enda hopp, den enda vägen till Fadern.

Vi har säkert, en och var, anledning att se närmare på detta dokument. Vi är nära relaterade till den anglikanska kyrkan genom Borgå-överenskommelsen, och det som sker där har relevans för oss.

Min första spontana reaktion är att detta är ett nödvändigt korrektiv till den förslöade, byråkratiserade och avtrubbade kristendom som odlas i väst. Det är särskilt de afrikanska, sydamerikanska, australiensiska och en del asiatiska kretsar som tagit initiativ till Jerusalem-konferensen.

Jag är också tilltalad av den betoning av det bibliska budskapet som finns i dokumentet.

Jag tror att vi har anledning att samtala om detta dokument, och att närmare studera detta och lära oss av det.

Henrik