Detta är ett självkritiskt inlägg.
Jag träffade häromdan en släkting som hälsade mig med orden: Tacka Herren, ty Han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.”
Hon berättade om lovsångskvällar och -körer. Om hur Herren gjort mäktiga ting!
Efteråt tänkte jag: hos mig finns ingenting av detta.
Det är bara suckar och mycket mera håhå-jaja en Hallelu-Jah (lova Herren).
Så är det.
I någon text står det visst ”sliten av strider”. Men kanske man inte ska skylla ifrån sig.
Du klädde av mig sorgens dräkt.
Kanske suckandets kläder också kunde försvinna i samma tvätt.
Henrik
P.S. Jag har nog läst det. Det där med att det är bättre att tända ett ljus än att förbanna mörkret. Jag vet det nog, sådär i teorin…