Jag har de senaste dagarna tänkt på en sak.
På åt vilket håll allt rör sig mellan kyrkan och den omkringliggande världen.
När bibelöversättningarna kom – vår svenska bibel 1541 och den finska 1642 – innebar detta samtidigt språkets förnyelse. Bibelns språk pånyttfödde språket.
Från Bibelns ord till människans tankar och ord.
När man tog ställning till etiska frågor, handlade det förr om hur evangeliets människosyn präglade lagen. Inget protestantiskt U-land finns, sjukvården och mycket annat har kristna rötter. Ännu idag kan detta bevittnas på områden där den kristna människosynen råder, och också omvänt, på områden där kristendomen inte genomsyrat kulturen.
Jag tror att denna generalisering, eller kanske hellre förenkling, faktiskt djupast sett är sann. Man kan anteckna saker i marginalen, såsom godhet och medmänsklighet i många sammanhang, men man kan inte – tror jag verkligen – förneka den ström som utgått från Kristus och budskapet om Kristus till mänskligheten.
När Jesus gav sin missionsbefallning sade han: Åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar…
Från Kristus, från kyrkan ut till världen. Gå ut med evangeliet om Kristus till hela världen.
Men hur gick det sen?
När man idag skall översätta Bibeln, gör man det ofta med motsatt föresats: det bibliska budskapet skall uttryckas på dagens människors villkor. Det bibliska språket skall rymmas i det som den sekulariserade människan kan föreställa sig och greppa. Till någon del är detta legitimt, naturligtvis skall Bibelns texter vara begripliga.
Naturligtvis!
Men ändå resulterar detta i språklig utarmade översättningar. Det finns något oöversättligt i Bibeln, som “en själisk människa inte kan ta emot”, något som måste “översättas” av den Helige Ande. Biskop emeritus Sven Danell skrev om en undersökning som hade utförts bland svenska konfirmander och som gällde gudstjänstens språk. De förstod varje ord, men de förstod ingenting!
När det gäller det etiska idag, kommer kraven från samhällets sida över kyrkan, att kyrkan måste anpassa sig till de värderingar som samhället finner riktiga. Och många inom kyrkan bejakar denna utveckling. Såsom på jorden, så i himmelen. Även om nu inte kyrkan är himlen, men den skulle ju vara “en förgård till Guds paradis”.
Vad värst är att Jesu missionsbefallning på något sätt har upplösts. Man skall inte missionera, inte evangelisera. Allra minst skall man tala om frälsning och förtappelse, att Jesus räddar oss undan den kommande domen.
Jesus degraderas till att bli en socialarbetare, som reder upp och en dag skall rädda människan från alla hennes problem.
Därför blir min fråga: behövs nu lugnande besked eller väckelserop?
Jag blev idag uppringd av en präst. Det finns ganska många hundra, så ingen kan gissa vem.
Han oroade sig över förkunnelsen och om just detta att väckelseropet har blivit borta. Att man inte talar om frälsningen hos Jesus allena. Om evighetens allvar.
Han har så rätt.
Han sade sig också ha förlorat tron på vår kyrka. Jag hoppas han har fel.
“Än räckes Guds frälsning, till den som sig ångrar och tror.”
Lugnande besked för den som sätter sitt hopp till Jesus. Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus, tröstar aposteln.
Men väckelserop till den människa, som sätter sitt hopp till hälsa och krafter, pengar och framgång eller vad det kan vara. För det håller inte. Därför vakna, vänd om, tro på Jesus Kristus!
Henrik