"Egentligen är vi inte överens"

Pelle Poluha, som jag tidigare citerat på denna blogg, har uppmärksammat en ledare i Dagens Nyheter idag (26.6), skriven av politiske cheredaktören P J Anders Linder.

Under rubriken ”Egentligen är vi inte överens” skriver P J Anders Linder om den svenska konsensuskulturen på ett sätt som är helt relevant också hos oss, på andra sidan ”pölen”:

Det har blivit högre och lägre i tak i debatten. Stick-inte-ut-kulturen är fortfarande förfärligt stark i vårt land, men på individ-nivå har det blivit lite friskare takter. I alla fall bland dem som debatterar mer eller mindre på heltid. Vänstern och det politiskt korrekta fortsätter att dominera, men även andra kommer till tals. Världskapitalismvännen Johan Norberg var de stora debattsidornas flitigaste medarbetare 2005; i kulturradikalismens Expressen skriver Marie Söderqvist mot strömmen om familj och fri abort, och i arbetarrörelsens Aftonbladet gisslar Johan Hakelius statskramare och prussiluskor. Det hade inte gått för sig förut.

Och han fortsätter:

Men om det är livligare bland de professionella opinionsbildarna känns det mer dämpat och följsamt än på länge i etablissemanget, där många hellre lyssnar av en opinion än bildar den. Man har inget emot att uppfattas som kontroversiell, bara man inte behöver vara det och riskerar att stöta sig med någon. Partierna trängs i mitten. Chefer i förvaltning, storföretag och akademi är lena i mun som kyrkoherdar, och kyrkoherdarna låter som socialsekreterare.

Tänkvärt.

Henrik