Henriks kommentarer

Jag tror att det skulle finnas andra lösningar. Försonligare lösningar.

Det mesta som en präst gör, gör han eller hon ensam. Det är ingen svårighet att fira gudstjänster så att man kan respektera varann, och inte tvingar någon att handla mot sitt samvete. Det fråntar inte någon något. De problem och svårigheter som uppstår kan lösas, om man vill.

I domkyrkoförsamlingen i Helsingfors ordnas gudstjänster enligt “den gamla ordningen” i en kyrka (Agricola) varje söndag. I alla andra församlingens kyrkor agerar man enligt “den nya ordningen”.

Jag tycker inte att detta är ett ideal. Det är ett sår i Kristi kropp, denna vår oenighet, men en sådan lösning, där någon lösning behövs, innebär att man sitter “innanför samma kyrkomurar” och att optionen för ett helande kvarstår. Och det är bättre än att gräla. Gränsen är inte så tydlig, det finns hela spektret av olika tolkningsnyanser. Ge livsrum! På det vinner alla, tycker jag.

Detta är alltså ingen konservativ församlingsbildning. Det är en liten gemenskap inom församlingen, som “läcker ut och läcker in”. Den skulle säkert inte gälla alla församlingar.

Sen har jag skrivit om att vår kyrka behöver en större flexibilitet när det gäller församlingstillhörighet. Parokialprincipen är en god och biblisk princip (att de kristna på samma område tillhör samma församling). Men jag konstaterar att de församlingar vi har ofta kan ha litet konstgjorda gränser. En familj som flyttar några kilometer kanske får skriva in sig i en annan församling, trots att de kommit in i gemenskapen och verksamheten. Här borde flexibilitet kunna finnas. Vi älskar regelverk och principer, livet är ofta annorlunda. Detta har diskuterats i kyrkomötet, där meningarna är delade. Vad jag har förstått så har också bl.a biskop Gustav Björkstrand varit öppen för en viss (definierad) uppmjukning av parokialsystemet. Han var inne på det i en “hearing” inför konstutionsutskottet. Vi har ju det redan i Tyska församlingen och i Olaus Petri! Jag talar inte i första hand om en bestämd förvaltningsmässig lösning, utan om en beredskap att se över, och försöka finna livsrum.

Vi lever i en tid när församlingsgränserna inte är sankrosankta. T.ex. ungdomar från olika församlingar träffas och bildar gemenskaper inom någon eller några församlingar. Inte ens samfundsgränserna är absoluta, vi går mot en tid, tror jag, när detta blir allt mera vardag att kristna från olika kyrkor möts – inte minst i minoritetssituationen och inför gemensamma, stora utmaningar. Jag förespråkar en större öppenhet, möjlighet till att höra med på olika sätt, och rymmas inom vår kyrka. Jag tänkte, bl.a när jag skrev ledaren i Kristet perspektiv (1/2009) på karismatiska grupper (såsom Nokiarörelsen), på den förnyelseverksamhet som tagit starka intryck av Sheffield (där en av mina söner och hans vänner är med) och som redan fått betyda mycket för präster och lemän i stiftet. Högkyrkliga, men stark längtan efter det liturgiska, mystiken osv och rikedomen i mässan, liksom lågkyrkliga, som mera betonar det allmänna prästdömet osv allt detta är exempel på gemenskaper, som jag tycker skall rymmas inom församlingarna och också kunna få ta sig konkreta uttryck. Så har ju skett på olika håll med “alternativa gudstjänster” och dylika samlingar. Inte behöver detta handla om församlingsbildning.

Bara i nödfall, när det inte går att finna lösningar i samförstånd, tycker jag man skall göra som Paulus och Silas, gå åt olika håll (inom samma kyrka). Det finns uppgifter, det finns utrymme. Det som behövs är en attitydförändring.

För det som jag inte tror på, bäste Björn och andra, är att man lever enligt principen “härefter rätten och packen eder”. Det handlar inte bara om oss, som var prästvigda då före alla nya beslut. Jag blev prästvigd av Björns far John, och det var en oförglömlig högtid. Tack!

Idag skulle jag, som varit kyrkoherde i nästan 26 år, inte kunna bli kyrkoherde, inte kaplan, sannolikt inte bli prästvigd.

Jag förespråkar inte någon “antikvinnligapräster-kampanj”. Jag har också den senaste tiden mött kvinnliga präster med en kristallklar teologi, klar som källvatten. Jag är gripen av detta. Och jag utgår från att kvinnliga präster har kommit för att stanna. Jag ifrågasätter inte deras lagliga, i laglig ordning tillkomna, rätt att verka som präster i kyrkan.

Jag skulle vilja att vi a) tonar ner tvisterna angående ämbetsfrågan för alla parters skull, och b) låter var och en på denna punkt stå inför Gud. Jag tror nämligen att det är enda vägen till att få bort det kontraproduktiva grälet i offentligheten. Det är ju ändå inte manliga eller kvinnliga präster som är ämnet för vår förkunnelse i gudstjänster, vid kyrkliga förrättningar! Jag tycker det finns mycket vi kan göra tillsammans. Det blir inte bättre att tvinga någon att göra det som han eller hon inte tror på. Och jag tror att en öppenhet och respekt snarare skulle bidra till att man börjar fråga sig själv om man har verkligt bibliskt stöd och i såfall vilket.

Men, som sagt, jag är rädd för att om vi stryper denna grupp, så kommer det att leda till andra lösningar. Man har omtolkat klämmen från år 1986. Den välvilja som då fanns, är som bortblåst idag. Men andligt herdaskap kan inte utövas genom diktat.

Vi kan inte uppnå enheten, eller bevara den, om vi inte alla låter oss bindas till Guds Ord. En kristen kyrka kan inte säga ja till det som Gud säger nej till. Vi säger ja till alla människor, men inte till allt som människan, inklusive vi själva, har gjort eller gör. Och detta vill vi göra av omsorg om människan. Jag förespråkar ingen läropluralism, men jag tror att vi i praktiken kommer – som i urförsamlingen – att ha olika tolkningar och “heresier” (hairesis = parti, grupp, sekt) ibland oss.

Vad förlorar vi på om vi lever så – “se hur de kristna”…?? Från vem är det bort? Och i såfall vad?

Låt oss hålla ihop, där det bara är möjligt, och sen ännu litet till…

Henrik