Idag hade vi en häftig och uppfriskande diskussion om Luther och Erasmus, en diskussion som ledde till att jag på nytt kastar mig över De servo arbitrio (Om den trälbundna viljan).
Så något gott blev det i alla fall.
Mina systematiska mycket begåvade bröder försökte övertyga oss i det teologiska fortsättningsseminariet att Luther inte lärde att Guds frälsning gäller alla människor, i samma mening, utan bara de utvalda i egentlig mening. Att Luther i sin romarbrevskommentar hade en dubbel predestinationslära i äkta augustinsk tappning (detta kan jag tro, för när Luther skrev sin romarbrevskommentar – tidigt – så var han snarare “katolik” än “lutheran”!).
Men nu ska jag begrunda Luther himself, Martin, ni vet.
Jag vill dessutom gärna citera en auktoritet, Edmund Schlink, i sin berömda bok Thelogie der luterischen Bekenntnissschriften (jag citerar ur den engelska översättningen The Theology of The Lutheran Confessions) skriver Schlink något som jag tror är genuint kristet:
The Confession of the church, however, is never merely the confession of the contemporaries, that is, of the fellowship of the brethren; it is always also the confession of the fathers.
Ord värda att begrunda i vår tid, i vår kyrka.
Henrik
And it should also always be the confession of the apostles and the prophets, the very foundation of the household of God. And they believed and confessed that God, our Saviour, desires all men to be saved and come to the knowledge of truth.