Vad ser du?

Vad ser du? Den frågan har alltid fascinerat mig av flera orsaker.

För det första handlar det om en protest mot blindhet. Man kan vara blind utan att vara blind. Man kan gå genom livet utan att reflektera över vad man ser. Orden handlar också om en vädjan att inte se allt för ytligt, utan försöka se det som finns, fastän det kanske inte genast syns. Jag tror att det särskilt är en kristen människas utmaning, att försöka analysera och bearbeta det som möter. Också i Bibeln uppmanas vi att inte se till det som är för ögonen, till det yttre, utan se djupare, till hjärtat.

Såhär till Valborg har jag redan många år fäst mig vid en sak, sett något, mycket konkret och tydligt. Valborgsmässoaftonen börjar med ”glädje”. Glada människor, förväntansfulla unga, rena kläder, festklädda, uppklädda, på väg mot vårens höjdpunkt.. Några timmar senare: gråtande människor, spyende unga, sönderrivna och smutsiga kläder. Någon har ramlat. Någon har gjort ner sig. Andra slåss. Många är förtvivlade, kvällen och natten blev inte det man väntade.

Och orden ur Psalm 4 har ringt i mina öron, utan någon skadeglädje, eller fariseistiskt högmod: Du ger mig glädje i hjärtat, större än andras, när de får säd och vin i myckenhet.

Det bara är så sant!

Och jag har tänkt: tänk om de skulle få nåd att upptäcka detta en dag!

För det andra handlar frågan ’vad ser du’ om ett urval. Jesus säger att en god människa bär ur sitt goda förråd fram vad gott är, en ond människa vad ont är (Matt. 12:35). Det första, och viktigaste urvalet är just denna: det goda, det onda. Man kanske finns det också andra urval. Positivt och negativt behöver inte vara detsamma som Jesus talar om i den citerade versen, även om beröringspunkter finns. Jag har märkt, både med mig själv och andra, att det finns människor – och också tider hos samma människa – när det mörka, det negativa tycks vara det som man i första hand. Någon har alltid något tråkigt att berätta. Det är nästan alltid sant, men det är inte hela sanningen. Det handlar också om vad man vill se, inte bara om vad man ser. Andra människor är mycket positiva, de har alltid någon god nyhet, något uppbyggligt att komma med. Hur gärna ville jag inte vara en sådan människa!!

Men jag har också – det är väl då det tredje – grubblat en del över om det att alltid se något positivt i allt, är ett ideal. Det kan också vara ett urval, en delsanning, som inte är hela sanningen. Det finns onekligen sådant som är obekvämt, ovälkommet, kritiskt, som måste vi måste se, och som måste avslöjas.

Men kanske det finns en dimension till. Är det månne så, att vi har olika uppgifter, med olika gåvor och anlag. En del är satta – kanske mer än andra – att vara ”väktare på muren”, andra kanske är som Barnabas, vars namn betyder Tröstens (eller Uppmuntrarens) son. Det viktigaste är ju att Kristi kyrka är medveten om faror som hotar, men också och kanske särskilt i vår tid får tröst och uppmuntran.

Jag har förvånat mig över att många aldrig låter sig uppröras av sådant som är perverst och falskt i vår kyrka, i tiden, i världen. Det är som om man skulle vänja sig vid allt, och alltför fort!

Jag har också sörjt över att en del personer alltid bara ser något mörkt och dystert, som om livet inte hade någon ljuspunkt alls.

Och jag själv är säkert ofta i någotdera diket..! Sorgligt, men sant.

Även om det inte är en synonym till alla delar, ligger det någonting i att vi låter oss varnas för dessa två diken: sanningslösa kärleksapostlar och kärlekslösa sanningsapostlar.

Det stora perspektivet är ändå obotligt optimistiskt! Det är att se Guds rikes verklighet, hur detta förverkligas. Men Guds rike kommer inte på ett sådant sätt att det kan förnimmas (observeras) med ögonen (Luk. 17:20).

Den kristna förkunnelsen måste alltid i en mening vara polemisk. Den måste konfrontera människan med det som hotar att förföra henne.

Päivikki Antola, professor emerita från Joensuu universitet, säger – i motsats till vad sådana som inte går i kyrkan säger, utan att veta – att man nästan aldrig hör någon predika mot synden, om att göra bättring, att omvända sig. Ingen omvändelse behövs heller, för ”det finns ingenting att omvända sig från”.

Gudsmötet leder alltid till att människan ser sin ovärdighet, sin orenhet, och när hon gör det ser hon också sitt behov av förlåtelsen.

Det är spännande att leva. Det är intressant att försöka se det som inte syns, men finns!

För detta behövs öppnade ögon, ögon som Någon öppnar.

VAD SER DU?

Henrik

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *