Jag är övermåttan bedrövad, sorgsen nästan ända till gråt över det elände som präglar de kyrkliga frågeställningarna i offentligheten, också inför biskopsvalet.

Frågeställningarna är helt perifera, angår inte kristna mäniskors liv, har inte vuxit fram ur kyrkans eget liv utan är påtvingade kyrkan av dem som behärskar den så kallade allmänna opinionen.Vi måste därför gå tillbaka till Jesus och se vad det var människor kom till honom för att få hjälp med, och vad det var har sträckte ut sin hand för att hela, vårda,ta hand om och förbarma sig över.

Det allra viktigaste av kyrkans liv äger rum i mötet mellan mänsklig nöd, lidande, förtvivlan, ensamhet, hopplöshet och Jesus ingripande. Du är son till en läkare, du har själv engagerat dig för blixtsnabb hjälp i olyckssituationer, du vet mycket väl att det är otaliga människor varje dag som drabbas av ett nära dödsfall, av ett skrämmande sjukdomsbesked, av en sönderslitande nyhet om en nära person, där är det ju Herren arbetar, om Han är samme Herre som vi möter i evangelierna. Inte skulle han ha tid med Sexpos och andra sexualfixerades ”kärleksdiskussioner”.

Hur skulle det vara att i den fortsatta diskussionen om kyrkans liv och uppgift strunta i frågeställningar som inte har sitt ursprung i Guds frälsande ingrepp i den enskilda människas faktiskt ofta så tunga och svåra liv.

Hur skulle det vara att trötta ut journalisterna och de samhällsmedvetna så kallade kristna gemenskapsbyggarna med envist tal om Jesus, vad han sade, vem han mötte, vad han lovade, vilken gemenskap han byggde upp, vad han välsignade och vem han lovade att alltid vara hos.