Kan man leva i en pluralistisk kyrka?
En av de brännande frågorna för många av oss lyder: kan man leva i en pluralistisk kyrka? Skall inte kyrkan tvärtom betona enheten, en konsensus i lära och liv? Om urkyrkan heter det ju så, på olika sätt uttryckt. Ett hjärta och en själ. Och det klassiska ordet i Apg 2:42 där det heter att man höll fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna.
Det är klart att en kyrka med så högt till tak att det inte finns något (!) som är odiskutabelt, kanske med undantaget att det ska handla om något religiöst, inte kommer att hålla ihop i längden. Det måste finnas ett grundkontrakt, något som inte ifrågasätts, något som är rättesnöret. Och det finns det ju för kyrkans del: Bibeln. I vår kyrkas bekännelseparagraf, både i kyrkolagen och kyrkoordningen, (bör läsas som kyrko-ordningen, även om man ibland kanske vore frestad att läsa kyrk-oordningen…) omtalas vad som är kyrkans lärogrund: den tro som uttrycks genom de tre kristna trosbekännelserna och vår kyrkas bekännelser (bl.a Confessio Augustana), nämligen att all lära i kyrkan skall bedömas i ljuset av Guds heliga Ord.
När man ser på det verkliga livet måste man ju konstatera att vi är långt ifrån detta. Gång på gång heter det att frågor skall utredas, att man inte kan svara på sådant som Bibeln helt tydligt säger, innan utredningar (ofta med andra slutsatser) blivit klara. Och när man jämför vad som under årens lopp sagts om samma frågor blir man ju rätt förvirrad.
Kan man leva i en sådan kyrka?
På sikt tror jag att svaret är nej. Kyrkan måste bli och vara en bekännelsekyrka. Men jag tror också att det finns mera centrala och mindre centrala frågeställningar.
Det gamla, visa uttrycket: in necessariis unitas, in non-necessariis libertas, in omnibus caritas (enhet – i det nödvändiga, frihet – i det sekundära, kärlek – i allt) gäller, säkert i högre grad än man har kunnat strukturera detta i våra arma sammanhang. Enligt min bedömning finns det en dubbel risk till missbruk: antingen blir alla frågor lika viktiga, det finns ingenting att diskutera, olika synpunkter eller betoningar accepteras inte, eller så blir fel frågor de primära frågorna, såsom de ofta blir i debatter. Detta gamla uttryck, som tillskrivs Augustinus, men snarare torde härstamma från en tysk 1600-tals teolog som heter Rupertus Meldenius, skulle kunna skapa mycket reda ännu idag.
Problemet är alltså inte att kyrkan saknar en lärogrund, utan att lärogrunden inte utgör grunden.
Men vilka är då alternativen? Det finns egentligen ingenting som hindrar kyrkan från att idag betona bekännelsen i mycket högre grad. Det centrala är att kyrkan i sin undervisning är genuint kristen. Avsikten skall inte vara att försöka röja bort människor, vars tro någon vill ifrågasätta, snarare att förkunna tron så att människor dras till trons centrum.
Men borde man inte ha en kyrka som bara består av sant troende? I princip är ju svaret ja, Kyrkan består bara av sant troende. Men problemet blir när vi skall börja bedöma tro mot tro. Dock handlar det ju nog också om uppenbara avsteg från kyrkans bekännelse, sådant som måste kunna konstateras.
Någon sade angående en ”ren” bekännarkyrka: om du vill ha en ren kyrka, måste du skriva ut dig ur vår kyrka och grunda en egen kyrka bara för sant troende. Men sedan skall du inte själv ansluta dig, för då är den redan oren…
Även om det är sant att man inte skall leka med ord, allra minst om allvarliga saker, innehåller detta något mycket väsentligt. För mig är det viktigast att bekännelsen är klar: sedan kämpar vi medlemmar med olika skeden i vårt liv, och med förståelsen av olika frågor. Men i tillägg till detta är det nog viktigt att uppenbara förnekelser av t.ex. trosbekännelsens klara dogmer, måste avvisas. Skulle redan detta ske, vore vi långt på väg åt rätt håll.
I dagens läge tror jag att vi lever i en brytningstid. Det kommer säkert inte att förbli såhär. Det kommer att ske en polarisering, så att de som bejakar ”den allmänneliga kristna tron” söker sig samman, och de som inte bejakar denna, kommer att tappa motivationen för att höra till en kristen kyrka. Jag tycker att tendenserna redan är helt synliga.
Viktigt är dock i detta skede, och kanske just särskilt i detta skede, att signalera inklusivitet, en vilja att kalla alla människor, att inte avvisa sökande människor, utan tvärtom engagera sig i deras livssituation, och visa dem respekt och omsorg.
Vår kyrka är på många sätt ett missionsfält. Den har varit och är ännu ett användbart instrument i att nå människor med det kristna evangeliet. Men den är detta bara i den mån kyrkan själv – i förkunnelse och handling – vill hålla fast vid det bibliska budskapet.
I alla sammanhang som man talar om kyrkan, måste man se dess berättigande ur evangeliets synvinkel. Det handlar om människors frälsning, den största av alla frågor. Om kyrkan skall vara en kristen kyrka kan det inte innebära att allt skall vara gångbart och rumsrent. Det måste innebära kristocentricitet, och kristocentricitet måste också innefatta vad Kristus har sagt.
Därmed kan man sammanfatta situationen med de ord, i ovannämnd anda, som sades vid världsmissionsmötet i Jerusalem kring år 1920: ”Kristus är vårt mål, Kristus är vårt motiv. Vi kan inte ge något mer, och vi må inte ge något mindre!”
Henrik
P.S. Är farten för hög? Min fru säger att hon inte hinner läsa i den takt som jag skriver…
Namn: Henrik Perret